Pandion haliaetus
Fiskgjusens vanliga läte är serier av skarpa visslingar, som brukar skrivas tjiip, tjiip eller jeok, jeok. Det är alltså inte ett enstaka rop utan korta, upprepade vissningar efter varandra.
Alla läten och ljud för fiskgjuse →Utbredningskarta över var Fiskgjuse har observerats i Sverige.
Senaste dygnet
Fiskgjusen (Pandion haliaetus) är den enda stora rovfågeln i Sverige med långa vingar, vit undersida och brun ovansida. Oftast ser man den kretsa eller ryttla över en sjö, alltså stå kvar på samma punkt i luften, innan den hämtar sin föda ur vattnet.1
Den är bofast och reproducerande hos oss och har kommit hit på egen hand. Häckningarna sker i anslutning till sjöar, större vattendrag och kuster över större delen av landet. Fiskgjusen är fridlyst enligt 4 § artskyddsförordningen och räknas samtidigt som vilt, vilket innebär att den är fredad men omfattas av jaktlagstiftningen. Den är landskapsfågel för Södermanland.1,3
Arten häckar på alla kontinenter utom Sydamerika och saknas i polarområdena. Den europeiska populationen är i huvudsak koncentrerad till Sverige och Finland, och de två länderna har därför ett särskilt ansvar för att skydda arten. Globalt bedöms fiskgjusen som livskraftig, och världspopulationen uppskattas till 100 000–500 000 vuxna individer med en ökande trend.1,2,4
En fiskgjuse mäter 55–60 centimeter från näbbspets till stjärtspets och har ett vingspann på 145–170 centimeter. Vikten ligger vanligen mellan 1 400 och 2 000 gram.3,4
Undersidan är ljus, nästan vit, och där syns tydliga mörka fläckar vid vingens framkant, ungefär där vingen viker sig, som ofta kallas knogar eller karpalfläckar. Ovansidan är spräckligt brun, svart och vit. Huvudet är vitt med en mörk mask genom ögat som fortsätter ut på halssidorna, och i nacken sitter en liten tofs. Ögat är gulaktigt till brunt och näbben svart.3,4,5
Honan är större än hanen och har ett tydligare bröstband, ett halsband av bruna fjädrar tvärs över bröstet. Hanen är smalare i kroppen med mer avsmalnande vingar, och hans bröstband är svagt eller saknas helt. En ungfågel känns igen på den vitfläckiga ovansidan, den vita hjässan med mörka streck, mörkbandade vingtäckare och handpennor samt en orange iris. Benen är ljust gråa, inte gula som hos många andra rovfåglar.4,6
I flykten hålls vingarna böjda och lätt kupade med sänkta händer, alltså med de yttre vingpartierna nedvinklade. Det ger en siluett som kan påminna om en stor mås.3
Fiskgjusen häckar spritt över större delen av landet, i anslutning till sjöar, större vattendrag och kuster. Den saknas i fjällkedjan och på Gotland, och som häckfågel saknas den även i sjöfattiga trakter. I norra Sveriges inland är förekomsten generellt svagare. Särskilt starka bestånd finns där det är gott om större sjöar, till exempel i södra Småland, kring Vänern, i Mälardalen, i Södermanland och kring nedre Dalälven. I vissa trakter begränsas förekomsten av tillgången på lämpliga boträd.1,2
Antalet reproduktiva individer i Sverige skattas till 7 000, med ett osäkerhetsintervall på 5 400–8 400. Arten bedöms som livskraftig i den svenska rödlistan 2025, och det finns inga tecken på någon betydande förändring av beståndet. Mellan 1980 och 2012 ökade beståndet med 30 procent, och åren 2001–2012 var det stabilt. Fiskgjusen är upptagen i fågeldirektivets bilaga 1.1,2
I början av 1900-talet var fiskgjusen en sällsynt fågel här. Efter fridlysningen i slutet av 1920-talet växte beståndet fram till 1940-talet, och därefter har det varit stabilt eller långsamt tillväxande. I mitten av 1980-talet fanns ungefär 3 000 par i Sverige (2 900–3 200) och omkring 1 000 par i Finland.1
Fiskgjusen är en flyttfågel som lämnar Sverige i augusti och september och som övervintrar huvudsakligen i Västafrika. Häckfåglarna återvänder i april. Under flytten tillryggalägger fåglarna 260–280 kilometer om dagen, som mest 431 kilometer på ett dygn. Svenska honor drar söderut tidigare på hösten än hanarna och gör fler rastuppehåll. Flyttningen är den farligaste delen av året: svenska studier visar att mer än hälften av den årliga dödligheten inträffar då, och på vårsträcket är dödligheten koncentrerad till Afrika och passagen över Sahara.1,2,3,5
Boet byggs vanligen i toppen av en kraftig tall med platt krona och utsikt över omgivningen, i mer än 90 procent av fallen. Grenarna högst upp måste vara grova nog att bära det stora risboet, och trädet ska stå relativt öppet, till exempel nära en strand, i hällmarkstallskog, på tallmyr eller som kvarlämnat hänsynsträd på ett hygge. Andra trädslag används sällan, liksom kraftledningsstolpar och höga skorstenar. De flesta boplatser ligger vid sjö, vattendrag eller kust, ofta på en udde eller en ö, men det är inte ovanligt att arten häckar på mossar eller hyggen långt från vatten, ibland upp till 15 kilometer från fiskevattnet.1,2
Risboet blir med tiden stort, upp till två meter brett och omkring 135 kilo tungt. Samma boplats används oftast år efter år under lång tid, och paret har gärna två bon som de växlar mellan. Havsörn tar emellanåt över fiskgjusebon.2,5
I slutet av april läggs 3–4 ägg. De är kanelfärgade, mäter ungefär 60 gånger 45 millimeter och väger omkring 65 gram. Honan ruvar i cirka fem veckor, och ungarna blir flygfärdiga inom åtta veckor.3,4
Födan består enbart av fisk, och fiskgjusen är därför beroende av öppet vatten. Den spanar från 10–40 meters höjd, ryttlar ett ögonblick och störtdyker sedan med fötterna först, med korrigering för att ljuset bryts i vattenytan. Bara ytligt gående fisk fångas, ned till som mest en halv meters djup. Bytet väger vanligen 150–300 gram och är 25–35 centimeter långt, och fisken bärs alltid med huvudet framåt för att minska luftmotståndet. Fåglarna flyger ofta långa sträckor från boet till fiskrika sjöar, och par som fiskar i näringsrika sjöar får i genomsnitt fram fler ungar.1,2,3,4,5
Unga fiskgjusar stannar oftast kvar i övervintringsområdet påföljande sommar. De återvänder till Sverige för att häcka vid tre års ålder, undantagsvis vid två, och slår sig då vanligen ned inom tio mil från platsen där de själva kläcktes. Normal livslängd är 7–10 år, men enstaka fåglar blir betydligt äldre; den äldsta kända vilda europeiska fiskgjusen blev 26 år och 11 månader.1,5
Arten är känslig för störning, särskilt under ruvningstiden, även om känsligheten varierar mellan olika par. Störst problem blir det när människor uppehåller sig längre stunder alldeles intill boet under perioden 1 april till 1 augusti. Eftersom bona ofta ligger vid stränder och på öar är närgången båttrafik, sportfiske och bad i boets omedelbara närhet ett hot. BirdLife Sverige rekommenderar att skogliga åtgärder, inklusive röjning och plantering, undviks inom 500 meter från bebodda bon under perioden 1 mars till 31 augusti, att skogsbilvägar inte dras inom 300 meter från boplatser och att grova träd som kan bli framtida boträd sparas. Fiskgjusen tar gärna konstgjorda bon, och på sina håll har antalet häckande par ökat efter att boplattformar satts upp.1,2
Under 1960- och 70-talen drabbades beståndet hårt av miljögifter, med ökad fosterdödlighet och ägg som gick sönder under ruvningen på grund av skalförtunning. Efter DDT-förbudet återhämtade sig fåglarna, och för Vänerns fiskgjusar har exponeringen för klorerade kolväten minskat sedan mitten av 1970-talet. Försurningen av sjöar i framför allt mellersta och sydvästra Sverige är på längre sikt ett hot, eftersom fiskbestånden tenderar att krympa och födan därmed minskar, och gjusar som fiskar i sura sjöar utsätts dessutom för mer giftiga metaller. Avverkningar utan hänsyn till boträd och häckningsmiljö minskar tillgången på lämpliga träd. Till de naturliga fienderna hör berguv och mård, och konkurrens med havsörn förekommer; på sina håll har växande havsörnsstammar trängt undan fiskgjusarna.1,3
Trots det karaktäristiska utseendet blandas fiskgjusen ibland ihop med ljusa ormvråkar, och mer sällan med ormörn, som är en sällsynt gäst hos oss.1
På håll kan siluetten med de kupade vingarna och de sänkta händerna också få en fiskgjuse att likna en stor mås. Det som skiljer är den vita undersidan med de mörka knogarna vid vingens framkant, det vita huvudet med mörk mask genom ögat, och benen som är ljust gråa i stället för gula.3,4,5,6
Har du hittat fel i artikeln? Kontakta oss
Fiskgjuse är en hökfågel i familjen fiskgjusar (Pandionidae). Den lever uteslutande av fisk som den tar i vattenytan. Fiskgjusen är en av världens mest spridda hökfåglar. Den tros öka i antal och beståndet anses livskraftigt.
En fiskgjuse är ungefär 55–60 cm lång och väger 1400–2000 gram.
Fiskgjuse har ett vingspann på ungefär 145–170 cm.
Fiskgjuse väger ungefär 1400–2000 gram.
Flest observationer av fiskgjuse rapporteras i april, baserat på svenska fågelskådares rapporter det senaste året.
Fiskgjuse bedöms som vanlig i Sverige. Graderingen bygger på var och hur ofta arten setts de senaste fem åren samt BirdLife Sveriges officiella artlista.
På kartan ovan ser du var fiskgjuse har observerats i Sverige de senaste 12 månaderna. Zooma in för att hitta platser nära dig.
