Gök läte

Läte

Det som gör göken igenkännlig är hanens tvåstaviga rop, ett go-gå som oftast återges som ko-ko, med tonvikten på första stavelsen. Det är bara hanen som säger ko-ko. Han ropar vanligen från en öppen sittplats, och han använder ropet för att säkra parning under häckningssäsongen.^2,3,7,8

Rytmen är ganska fast. Under häckningstiden kommer ropen med ungefär 1–1,5 sekunders mellanrum, i grupper om tio till tjugo, med några sekunders vila mellan grupperna. Under maj och juni kan hanen hålla på nästan dygnet runt, och det finns ett dokumenterat exempel på en hane som gol 120 gånger utan uppehåll.^3,8

Tonhöjden ändrar sig under säsongen. I april börjar sången som en fallande liten ters, och intervallet vidgas efter hand via stor ters till kvart. I juni tappar göken melodin och kan ge ifrån sig andra läten, till exempel stigande intervall. Den som lyssnat en hel försommar hör alltså inte riktigt samma gök i juni som i april.⁸

Revirlätet liknar locklätet men tempot ökar beroende på hur nära en rival vågar sig. När hanen ropar intensivt hänger vingarna, och i närheten av en möjlig hona viftar han ofta stjärten i sidled eller svänger kroppen fram och tillbaka.^2,8

Honan låter helt annorlunda. Hennes läte är ett högt bubblande ljud, inget ko-ko. Den som hör något gökliknande men bubblande i maj har alltså sannolikt en hona i närheten.^7,8

Också gökungen har ett eget ljud värt att känna till. Den tigger med ett snabbt läte som låter som en hel kull värdungar på en gång. Tolkningen är att ungen behöver den akustiska bluffen för att få tillräckligt med mat, eftersom den bara kan visa upp en enda gapande näbb.⁸

Hanarna anländer först på våren och börjar gala omedelbart. Att lyssna efter göken är också en svensk tradition: gökotta innebär att man ger sig ut i naturen för att höra göken, vanligen på Kristi himmelsfärdsdag, som infaller någon gång mellan 30 april och 3 juni. Väderstrecket ropet kom ifrån tolkades som varsel: södergök är dödergök, västergök är bästergök, östergök är tröstergök och norrgök är sorggök.^2,3

Antalet galanden användes också för spådom. Linnélärjungen Johan Otto Hagström skrev 1749 från Jämtland om ramsan Giök, Giök, Sitt på qvist, Säg mig vist, Hur många år, Jag ogift går. Gol göken bara en gång skulle man bli gift inom året, och gol han över tio gånger sades han sitta på galen kvist, varpå spådomen inte gällde. Gol han första gången från bar kvist, före lövsprickningen, väntades årets växtlighet bli dålig, och från Bohuslän finns rådet att inte sätta plogen i jorden om våren förrän göken hörts. Man tog också en kaffegök för att inte bli gökdårad av att höra göken på fastande mage.²