Upupa epops
I huvudlätet upprepas opp tre gånger, opp-opp-opp, men det kan också bestå av två eller fyra stavelser.
Alla läten och ljud för härfågel →Utbredningskarta över var Härfågel har observerats i Sverige.
Senaste dygnet
Härfågeln är ungefär lika stor som en koltrast. Den har en lång, smal näbb som böjer lätt nedåt, en orangebeige kropp med svartvita ränder och en fjädertofs på hjässan som den kan fälla upp. Den är svår att förväxla med någon annan fågel.1,8
I Sverige räknas härfågeln i dag som nationellt utdöd. Den häckade regelbundet i sydöstra delen av landet på 1800-talet men försvann omkring 1920. Sedan dess har den bara häckat här då och då. Från 2017 har rapporterna blivit fler, och det har varit enstaka bekräftade häckningar i Skåne, Småland och på Öland. Arten bedöms ha goda chanser att snart bli svensk häckfågel igen.1
Globalt klassas arten som livskraftig. Världsbeståndet uppskattas till 5–10 miljoner individer.2
Härfågeln är omkring 28 centimeter lång och väger ungefär 55–80 gram. Vingbredden ligger på 44–48 centimeter.2,3,7
Grundfärgen går från klart orange till blekt beige. Vingar, rygg och stjärt är tecknade med svarta och vita band, och över den svarta stjärten löper ett brett vitt fält. Näbben är lång och tunn och smalnar av mot spetsen. Den är svart med en ljusbrun bas.2,3,7
Tofsen på huvudet kan ligga platt bakåt mot nacken eller resas rakt upp. Fågeln gör det bara ibland, och det är då den ser som mest iögonfallande ut.1,2,3
I luften flyger härfågeln fladdrigt och i vågor, eftersom den halvt fäller ihop vingarna i slutet av varje vingslag. När den har landat är den däremot svår att få syn på, för fjäderdräkten smälter väl in mot marken.1,7
Under 1800-talet häckade härfågeln regelbundet i sydöstra Sverige, och utbredningen nådde från Skåne upp längs östkusten till Stockholm. Varför arten sedan gick så starkt tillbaka är okänt. Runt 1920 var även de sista häckande paren i sydost borta.1,2
Efter det kom bara spridda häckningar. Gotland hade häckande par 1941–44, Värmland 1943 och Blekinge 1965–67. På 1970-talet häckade arten under flera säsonger på både Öland och Gotland, och 1977 i nordöstra Skåne. Åren 1986–1996 var Öland fästet, med ungar nästan varje år och minst 35 flygga ungar sammanlagt. Samtidigt häckade enstaka par i Blekinge och på Gotland.1
Under 2000-talet har häckningarna varit mycket få. En lyckad häckning skedde i Västmanland 2008. Sommaren 2017 fick ett par två flygga ungar på Ravlunda skjutfält i Skåne, vilket var den första häckningen i landskapet på 40 år. Sedan dess har antalet rapporter ökat. Arten har stått som nationellt utdöd på rödlistan sedan 2010, men med den senaste utvecklingen är chansen stor att den snart är tillbaka som svensk häckfågel.1,5
Mellan 50 och 125 härfåglar hittas i Sverige varje år under flyttningen. Antalet växlar kraftigt från år till år och har sjunkit sedan andra hälften av 1980-talet. Höstfynden är mer spridda över landet, många kommer sent på säsongen och en del i norra Sverige, och de anses vara fåglar från häckområdena sydost om Skandinavien som gjort en omvänd flyttning. Våren står ändå för majoriteten av fynden, främst i söder, och de fåglarna räknas som ett förlängt sträck.1
Närmast Skandinavien finns fasta bestånd i Polen och Baltikum, med sammanlagt 10 500–16 000 par. Arten finns i södra och mellersta Europa upp till cirka 55° N, och hela det europeiska beståndet är 890 000–1,7 miljoner par. I England, Nederländerna, Danmark och norra Tyskland häckar den bara sporadiskt.1
Europeiska härfåglar lämnar häckningsområdena i augusti–oktober och kommer tillbaka i april–maj. Vintern tillbringar de i Afrika, oftast i Sahelbältet söder om Sahara. De flyttar mest på natten.2,7
Härfågeln är fridlyst i Sverige. Eftersom arten är så sällsynt kan det motivera tillträdesförbud i minst 400 meters radie kring ett bo. Störningar från fotografer och andra naturintresserade räknas som ett verkligt hot, och den som hittar en häckande härfågel bör kontakta Skogsstyrelsen och inte sprida uppgiften om platsen.1,6
Härfågeln hör hemma i det gamla, småskaliga odlingslandskapet. Där växlar betade ängar och hagar med åkrar, skogsdungar och stenmurar. Den letar föda på öppen mark där gräset är kort eller jorden bar, gärna på betesmarker som är lite fuktiga.1,6
Insekter och deras larver är huvudfödan, tillsammans med spindlar och andra småkryp. Bland bytena finns myror, skalbaggar, gräshoppor, tvestjärtar och syrsor, och ibland små ödlor eller dagfjärilar. Med fötterna kan den gräva upp larver och puppor, och ett större byte slår den mot en sten eller mot marken. Födan söker den på egen hand och till fots, med pauser där hela näbben trycks ner i jorden. Spillning från kor är en viktig plats för födosök, och den från hästar används också.1,2,7,8
Boet läggs lågt i en hålighet. Sju öländska bon satt i genomsnitt 1,3 meter över marken. Svenska bon har för det mesta suttit i stengärdsgårdar, och andra fynd gäller ihåliga träd och stenfoten under en sommarstuga som stod obebodd. Gröngölingshål och holkar duger också. Bobotten består av torrt gräs, gödsel och små kvistar.1,2,6
Svenska kullar har lagts i början av maj, och ungarna har kunnat flyga i början av juli. På Öland var kullarna troligen mindre än de 5–8 ägg som är vanligast på kontinenten, och varje lyckad häckning gav där 2,0 flygga ungar mot cirka 3,4 längre söderut.1
Honan ruvar ensam i 16–18 dagar, och under tiden matar hanen henne. Ungarna är flygfärdiga efter 26–29 dagar och stannar sedan hos föräldrarna ungefär en vecka till. Den ruvande honan har en körtel vid stjärtroten som avger en illaluktande vätska.2,3,7
Tillbakagången hänger troligen ihop med hur jordbruket har förändrats. Smådjuren som lever i betesdjurens spillning blev betydligt färre i Sverige under 1900-talet, och avmaskningsmedel är en av de troliga orsakerna. Samtidigt har det storskaliga jordbruket gjort kortbetade ängar med stengärdsgårdar och skogslundar sällsynta, vilket gör det svårare att hitta både mat och boplats. Stora holkar är en möjlig åtgärd i marker utan ihåliga träd och murar, och på kontinenten har arten visat sig ta sådana gärna.1,6
Med sin långa, nedåtböjda näbb, den orangebeige kroppen, de svartvita banden och tofsen på huvudet är härfågeln svår att ta för någon annan fågel.1,8
Har du hittat fel i artikeln? Kontakta oss
Härfågel är en fågel inom familjen härfåglar och återfinns i stora delar av Europa, Asien och Afrika. Den har en karaktäristisk och kraftfullt färgad fjäderdräkt i svart, vitt och orange och när den är exalterad reser den en fjäderplym på huvudet. Även dess läte är vittljudande och distinkt.
En härfågel är ungefär 28 cm lång och väger 67.3 gram.
Härfågel har ett vingspann på ungefär 44–48 cm.
Härfågel väger ungefär 67.3 gram.
Flest observationer av härfågel rapporteras i maj, baserat på svenska fågelskådares rapporter det senaste året.
Härfågel bedöms som mycket sällsynt i Sverige. Graderingen bygger på var och hur ofta arten setts de senaste fem åren samt BirdLife Sveriges officiella artlista.
På kartan ovan ser du var härfågel har observerats i Sverige de senaste 12 månaderna. Zooma in för att hitta platser nära dig.
