Översikt
Nötväckan (Sitta europaea) är en satt och kraftigt byggd liten fågel med blågrå ovansida, ett svart streck genom ögat och en lång rak näbb. Den mäter omkring 14 till 15 centimeter och väger ungefär 23 gram, alltså ungefär lika stor som en talgoxe. Det förhållandevis stora huvudet och den korta stjärten ger den ett kompakt intryck, och den påminner en del om en liten hackspett.1,3,7
Det som brukar fastna hos den som ser den första gången är klättrandet. Nötväckan tar sig både uppför och nedför en trädstam, och nedför går den med huvudet före. Den beskrivs som den enda fågeln som klarar det. Den söker också föda uppe i trädkronorna.2,3,7
I Sverige är nötväckan stannfågel och häckar i hela landet. Den är vanlig och vitt spridd, och beståndet ökar. Den är landskapsfågel för Blekinge. Vintertid hör den till de mer påfallande gästerna vid fågelmatningen, där den kommer farande i hög fart, hugger ett frö och försvinner lika snabbt igen.1,5
Utseende
Ovansidan är blekt blågrå, ansiktet vitt och undersidan ljusare i vitt eller orangebeige. Genom ögat löper ett svart streck, och de nedre kroppssidorna är rödbruna. Längden anges till 14 till 15 centimeter och vingbredden till 23 till 27 centimeter. För nominatunderarten anges vikten till mellan 17 och 28 gram.1,2
Näbben är rak och rund med en något trubbig spets, ungefär lika lång som huvudet, och beskrivs också som mejselformad och hackspettsliknande. Benen är korta. Stjärten är kort, mjuk och rakt avskuren, och huvudet är förhållandevis stort.1,3,5,7
Hanen har ljus undersida med rostbrunt på flankerna och under stjärten. Honan är något blekare på ovansidan, har brunare ögonstreck och mer urvattnad ton på flankerna. Ungfåglarna liknar honan men är mattare i färgen och har blekare ben. Redan från tolv dagars ålder går könen att skilja tillförlitligt på att honans undersida är mer beige eller gräddfärgad.2,3
Arten delas in i drygt tjugo underarter, och i överlappningszonerna finns mellanformer. Den svenska Wikipedia räknar med omkring 21 till 22 underarter fördelade på fyra grupper. Det är nominatformen, Sitta europaea europaea, som häckar i Sverige. Dräkten skiljer sig mellan grupperna: fåglar i Europa och Nordafrika har beige bröst och vit strupe, medan fåglar från Ryssland till Japan har vitt bröst.1,2
Utbredning och förekomst i Sverige
Nötväckan häckar i hela landet och är stannfågel. Den förekommer ganska allmänt i lövskog, blandskog och trädgårdar i södra och mellersta Sverige. Norr om Dalälven är den mer sparsam, men den går upp till ungefär polcirkeln och är sällsyntare i nordväst. Arten är starkt stannfågel, och etablerade fåglar lämnar sällan sina revir.1,3
Utbredningen har flyttat sig norrut. Tidigare sträckte den sig bara till ungefär 60:e breddgraden, eller ungefär Dalälven, men i dag häckar nötväckan längs i princip hela Norrlandskusten och lokalt även i Norrlands inland. Sedan 1970-talet har beståndet ökat och arten expanderat norrut. Mildare vintrar i norr har pekats ut som en möjlig orsak, och klimatförändringar tillsammans med ökad fågelmatning bidrar sannolikt till expansionen.1,3,5
Det svenska beståndet uppskattades 2018 till 264 000 par, och arten är bedömd som livskraftig i Sverige. Globalt är den också kategoriserad som livskraftig, med en population som bedöms vara stabil.1,2
Utanför Sverige finns nötväckan i stora delar av Europa och Asien samt i Marocko i nordvästra Afrika. Utbredningsområdet täcker det tempererade Eurasien från Storbritannien till Japan, norrut till 64 grader nord i västra Ryssland och 69 grader nord i Sibirien, och söderut till Medelhavet.1,2
Ekologi och häckning
Boet läggs i en trädhålighet, oftast ett gammalt hackspettshål, men holkar duger också. Hålet sitter typiskt två till tjugo meter över marken och fylls med en djup bädd av tallbark eller flis. Honan bygger boet ensam av tallbarksflagor på en bädd av träflis.1,2,3
Är ingången för stor murar fågeln igen den med lera, jord och ibland spillning tills öppningen blivit lagom vid. BirdLife Sverige beskriver det som att den murar in hålet så att det passar kroppen exakt. Honan murar ofta även på insidan, och arbetet kan ta upp till fyra veckor.1,2,5
Paren är monogama och håller permanenta revir, i Europa på mellan 2 och 10 hektar. Kullen består vanligen av sex till nio vita ägg med röda fläckar. Ruvningen tar 13 till 18 dagar, ungarna flyger ut 20 till 26 dagar senare och blir självständiga ytterligare omkring 8 till 14 dagar efter det. Normalt läggs bara en kull per år.2
Födan består till stor del av insekter som plockas ur barken, särskilt larver och skalbaggar, och även puppor och spindlar. Under höst och vinter tillkommer frön, nötter och ekollon, med hasselnötter och bokollon som favoriter.1,2,3
Vid fågelbordet tar nötväckan gärna solrosfrön, som är favoriten, samt hampfrön, jordnötter och fett i form av talgbollar och fettbitar. Den äter också människotillverkad mat som ost, smör och bröd. Vid matningen är den en riktig tuffing som dominerar platsen, medan trädkryparen i jämförelse är tystlåten och svårsedd.2,4,5
Nötväckan hamstrar föda. Om hösten lägger den upp förråd, och den gömmer undan mat året runt i barksprickor, mest på hösten. Forskning har visat att fåglarna gömmer frön för sitt eget framtida behov och tillförlitligt hittar tillbaka till sina egna gömmor, inte till andras. Det stressade intrycket vid fröautomaten, där den slår till, tar ett frö och far iväg, beror på hamstrandet snarare än på akut hunger.1,2,5
Sparvhök är den viktigaste predatorn. Övriga rovdjur som anges är duvhök, lärkfalk, kattuggla, sparvuggla och småvessla, och stare konkurrerar om bohålen. Genomsnittlig livslängd är omkring två år, och den högsta kända åldern är 12 år och 11 månader, noterad i Storbritannien.2
Förväxlingsarter
Trädkryparen är den art som brukar ställas bredvid nötväckan, eftersom båda klättrar på trädstammar. De ser dock olika ut. Trädkryparen är 12,5 centimeter lång och väger 7,0 till 12,9 gram, alltså betydligt mindre. Ovansidan är varmbrun med ett intrikat mönster i svart, brungult och vitt, och stjärten är enfärgat brun. Undersidan går från vitaktig till brungul på buk och flanker. Nötväckans blågrå ovansida är alltså en tydlig skillnad.6
Klättersättet skiljer dem åt. Trädkryparen tar sig uppför stammen och flyger sedan till basen av ett annat träd, i stället för att gå nedför med huvudet först som nötväckan gör. Den använder de styva stjärtpennorna som stöd och kilar musliknande uppför stammen på jakt efter insekter i barksprickorna. I fält är trädkryparen tystlåten och svårsedd, medan nötväckan är betydligt mer påfallande.4,6
Lätena hjälper också. Trädkryparens kontaktläte är ett mycket ljust, tunt och gällt sit, och det mest karakteristiska lätet är ett genomträngande tsri som ibland upprepas. Hanens sång inleds med upprepade toner följt av ett smattrande parti, en fallande drill och en stigande och fallande vissling. Det ligger långt från nötväckans serie av kraftiga visslingar.1,6
Trädkryparen är vanlig i barrskog och blandskog i större delen av landet, och det svenska beståndet uppskattades till cirka 1,1 miljoner par 2018. Den har i sin tur en egen förväxlingsart: i Europa är trädgårdsträdkrypare den största risken.6
