Översikt
Pungmesen är en mycket liten fågel, bara 10–11,5 centimeter lång, som lever i vass och buskage kring dammar, kärr och sjöar. Boet är en helt sluten pung av fröull och växtfibrer som hänger längst ut på en tunn kvist, ofta över vatten.1,5
I Sverige är pungmesen i dag en av de allra ovanligaste häckfåglarna. Den kom hit på 1960-talet, ökade kraftigt och har sedan gått tillbaka. På 2025 års rödlista är den klassad som akut hotad.1
Sett till hela världen är arten inte hotad, utan bedöms som livskraftig. Pungmesen är Lunds kommunfågel.5,6
Utseende
Genom ögat går en svart mask. Hjässa och nacke är ljusgrå, ryggen rödbrun och undersidan ljus. Näbben är smal och spetsig, och stjärten är relativt lång. Pungmesen väger omkring 9,5 gram.1,3,6,7
Könen är svåra att hålla isär. Hanen brukar ha en bredare och svartare mask och en mer rödbrun rygg, och hos honom är övergången från grå nacke till brun mantel tydligare. Honans teckning är mindre kontrastrik och färgerna mer utsuddade.5,6
Unga fåglar ser annorlunda ut. De saknar den svarta masken och är ganska enfärgat gulbruna ovanpå. På sensommaren och tidigt på hösten har de en gråvit undersida och ingen tydlig teckning alls.1,5
Utbredning och förekomst i Sverige
Pungmesen häckar i ett band som i väster börjar längst i sydväst i Europa och i öster slutar i östra Kina. Nordgränsen går kring 55°N. Europas bestånd beräknas till 210 000–420 000 par, och sedan 1950-talet har arten vunnit mark i den nordvästra delen av kontinenten.1
Både i Sverige och i Danmark gjordes det första fyndet 1964. Skåne har haft häckande pungmesar varje år sedan 1971 och är än i dag artens viktigaste område i landet. Under slutet av 1980-talet och början av 1990-talet nådde beståndet minst 500 individer, men därefter kom en nedgång som var störst i Skåne.1
Minskningen har fortsatt. I rödlistan 2025 uppskattas antalet fåglar som kan föröka sig till 28, och på tio år har beståndet minskat med ungefär hälften. Skåne har 5–10 par som häckar någorlunda regelbundet. På Öland och Gotland och i Halland, Östergötland, Närke och Uppland är häckningarna mer sporadiska. Under 2023 kunde bara två häckningsförsök i Skåne bekräftas: det ena paret fick fram ungar som blev flygga, det andra kom aldrig längre än till äggläggningen.1,2
Bakom nedgången ligger bland annat plundrade bon, mindre kullar och färre fuktiga lövskogsmiljöer. Arten trivs i björksly på fuktig mark, en miljö som många inte ser något värde i. Med tiden blir många häckplatser för täta av träd och buskar, samtidigt som igenväxande dammar i viss mån skapar nya. Situationen är svår i hela norra Europa. Pungmesen är fredad enligt jaktförordningen.1,2
När en pungmes dyker upp utanför de vanliga platserna kan det väcka stor uppmärksamhet. I maj 2014 hittades en vid sjön Fysingen söder om Arlanda, och hundratals fågelskådare kom dit för att se den.4
Pungmesar som häckar i Sverige och övriga Nordeuropa är i huvudsak flyttfåglar med vinterkvarter i sydvästra Europa, medan arten längre söderut är stannfågel. Återfynd av ringmärkta fåglar kommer ofta från södra Frankrike, och en pungmes med ring från Portugal har påträffats häckande i Skåne. Många ungfåglar ger sig av redan i slutet av juli, men de flesta fåglar lämnar landet i september–november. Tillbaka på häckplatserna är de i april och början av maj. I Skåne och Östergötland har pungmesar även setts övervintra. Till Storbritannien kommer arten bara som sällsynt gäst, och ringmärkning visar att en del av dessa fåglar har skandinaviskt ursprung.1,6,7
Ekologi och häckning
Häckplatserna ligger vid sjöar, kärr och dammar med rik växtlighet av vass och kaveldun, gärna med inslag av björk, vide, sälg, pil och al. Pungmesen äter insekter och spindlar men också frön, och letar föda bland annat i vassvippor och kaveldunskolvar.1,5
Det pungformade boet är ungefär 17 centimeter högt och 11 centimeter brett och har bara en liten öppning, formad som en kort tunnel. Det fästs ytterst på en tunn kvist, och oftast väljer fåglarna en björk och en gren som når ut över vatten. Materialet är växtfibrer och fröull från kaveldun och viden. Vid Fysingen sågs en pungmes samla spinn från häggspinnmal till sitt bo. Övergivna bon blir ofta en materialkälla när nya byggs.1,4,5
Häckningen är mycket komplicerad. Hanen påbörjar ensam ett bo och försöker få en hona intresserad. Kommer en hona bygger de klart boet tillsammans, och hon lägger en kull på 3–8 vita, glanslösa ägg. Sedan skiljs de åt.1,3,5
Vem som tar hand om kullen varierar, men det är bara en av föräldrarna åt gången. Oftast är det hanen som går vidare: han börjar på ett nytt bo en bit därifrån och försöker få dit ännu en hona, medan honan blir kvar och ruvar på egen hand. Det kan upprepas flera gånger. I andra fall blir hanen kvar vid äggen medan honan söker en ny partner och lägger en ny kull, och det kan en hona göra upp till sex gånger på en säsong. Samma fågel kan alltså ha flera partner under en säsong. Många bon lämnas helt, och fåglarna dyker senare upp med andra partner. Ofta häckar flera par nära varandra i små kolonier.1,3,5
Ruvningen tar 12–14 dygn. Ungarna blir flygga efter 22–24 dagar, och i upp till tre veckor därefter kan de återvända till boet för att övernatta.1,5
Förväxlingsarter
Färgmässigt kan en vuxen pungmes påminna om en törnskatehane, eftersom båda har ljusgrått huvud, svart ögonmask och rödbrun rygg. Till pungmesens kännetecken hör också den ringa storleken, 10–11,5 centimeter, och den smala, spetsiga näbben.1