Recurvirostra avosetta
Lätet är ett upprepat plytt-plytt-plytt som låter oroligt. Fågeln.se beskriver det som ett starkt och en smula ängsligt upprepande plyt, plyt. Det är alltså inga långa strofer utan korta, ljusa och vasst upprepade stavelser som kommer om och om igen.
Alla läten och ljud för skärfläcka →Utbredningskarta över var Skärfläcka har observerats i Sverige.
Senaste dygnet
Skärfläckan beskrevs av Linné 1758 och hör till vadarfåglarnas ordning, i familjen skärfläckor. Släktnamnet Recurvirostra syftar på den uppåtböjda näbben, medan artnamnet avosetta går tillbaka på ett venetianskt namn på fågeln.1
Det svenska namnet består av två led. Förleden skär är ett öländskt ord med betydelsen ren eller vit, men kan också vara skär i betydelsen holme eller liten ö. Efterleden kommer av fläck. En tolkning av namnet blir alltså den fläckiga fågeln som lever på små öar. På Gotland har den kallats allfit, där fit är fornnordiska för strandäng.1
Hos oss är skärfläckan sällsynt och håller till längs de sydligaste kusterna, med huvuddelen av beståndet i Skåne och på Öland och Gotland. Globalt räknas arten som livskraftig, och i Sverige är den livskraftig sedan 2005 efter att tidigare ha varit klassad som nära hotad.1,2
Det här är en slank vadare på 43 till 46 centimeter med ett vingspann på 67 till 77 centimeter, ibland upp mot 80. Vikten ligger mellan 267 och 382 gram, i genomsnitt 325 gram. Näbben är lång, smal, blågrå och tydligt böjd uppåt, och benen är långa och blågrå.1,2,5
Dräkten är till största delen vit med svart på huvudets övre halva och en svart hjässa som fortsätter ner i nacken, svart på ryggen och ett svart band på vingen. Handpennorna är svarta med vita inre baser, stjärten vit. I flykten ser fågeln påfallande brokigt svartvit ut. Hane och hona ser i stort sett lika ut, men hanen har längre och mindre böjd näbb och röd iris, honan kortare och mer böjd näbb och hasselbrun iris. Näbben mäter 8,2 till 9,1 centimeter hos hanar och 7,2 till 8,5 hos honor.1,5
Ungfåglar har mattbrunt där de gamla har svart, och det vita är finvattrat eller brunsjaskigt. En detalj som är ovanlig hos en vadare: skärfläckan har simhud mellan tårna.1
Skärfläckan häckar längs kusterna i Europa från Sverige ner till Portugal och österut nästan hela vägen till Japanska havet i sydöstligaste Ryssland, samt i stora delar av södra och östra Afrika och i mellersta Asien från Svarta havet och österut. Utbredningen inom Palearktis går från Skandinavien till Iberiska halvön, Medelhavet och Svarta havet och vidare genom Asien till Mongoliet och Kina. Världspopulationen uppskattades 2015 till mellan 280 000 och 470 000 individer, varav 58 400 till 74 300 häckande par i Europa.1,5
I Sverige häckar arten i Halland, Skåne, Blekinge, Öland och Gotland, och norr om häckningsområdet är den sällsynt. Det svenska beståndet uppgår i dag till mellan 2 400 och 4 400 häckande individer. I slutet av 1990-talet fördelade det sig med ungefär 500 par på Gotland, 300 på Öland, 300 till 400 i Skåne, 100 i Halland och omkring 30 par i Blekinge.1
Beståndet var stabilt fram till mitten av 1800-talet men minskade betydligt under seklets sista decennier, och arten var nära att försvinna från landet. År 1913 fridlystes skärfläckan som den andra fågelarten i Sverige. Den återkom som häckfågel i Skåne 1927 och spred sig till Gotland 1947.1,2
Utvecklingen är positiv, och beståndet i Sverige har ökat med 30 till 70 procent under de senaste 30 åren. I maj 2016 räknades nära 500 skärfläckor in på Landgrens holme i naturreservatet Flommen på Falsterbonäset i Skåne, det största antalet sedan räkningarna där började 1988. Som jämförelse nämns omkring 200 fåglar vid Getterön i Halland, 50 till 100 vid Västerstadsviken på Öland och ungefär samma storleksordning vid Rönnen och Sandön i nordvästra Skåne. Vid Flommen förstärktes det inre och yttre skyddet av kolonin under vintern och våren, och en utsiktsplattform kallad skärfläckeplattformen invigdes så att besökare kan titta på fåglarna utan att störa dem.1,3
Bilden ser olika ut i olika länder. I Danmark har beståndet halverats sedan 1990, från omkring 5 000 par till ungefär 2 500 par 2014, medan antalet häckande skärfläckor i Sverige har ökat på senare år. I Västeuropa uppskattas beståndet ha femfaldigats sedan mitten av 1900-talet. I Storbritannien var arten utdöd som häckfågel men återkoloniserade Suffolk 1947 och har därefter spridit sig norrut och västerut tack vare intensivt skydd och skötsel. Skärfläckan är RSPB:s emblem, och mer än hälften av det brittiska beståndet häckar på organisationens reservat.4,6
De svenska och nordeuropeiska fåglarna drar söderut från juli till början av september, medan de gamla fåglarna ger sig av i september till början av oktober. De kommer tillbaka i slutet av mars till början av april. Övervintringen sker i västra Frankrike, södra Portugal och sydvästra Spanien. Fågeln.se anger att merparten övervintrar längs Västeuropas kuster och att några når Nordafrika. Enligt engelska Wikipedia övervintrar västeuropeiska fåglar i Västafrika, i Senegal och Gambia, och i Medelhavsländerna, särskilt Spanien och Portugal, medan östeuropeiska fåglar drar till Niger, Tchad, Sudan och Röda havsområdet.1,2,5
Skärfläckan häckar i kolonier i våtmarker och på strandängar och föredrar små öar och holmar vid öppna kustpartier. Den vill ha flacka, öppna kuster, gärna långgrunda havsvikar med stora områden av grunt vatten och sandiga eller dyiga bottnar. Miljöerna som anges för arten är kustlaguner, marskland, estuarier, saltslätter och dybottnar med bräckt eller salt vatten, och den kräver successivt sjunkande vattennivåer och hög salthalt som håller tillbaka växtligheten. Vintertid håller den till på ebb- och dybottnar.1,2,5
Födan söker den metodiskt genom att svepa näbben fram och tillbaka i sidled längs vattenytan, med vispande huvudrörelser åt sidorna medan den vadar eller simmar i grunt vatten. Gamla fåglar födosöker på 4 till 10 centimeters vattendjup. På menyn står kräftdjur, fiskrom, alger och ibland maskar, insekter och mindre blötdjur. Engelska Wikipedia räknar upp ringmaskar, kräftdjur, havsborstmaskar och fåborstmaskar, musslor, små insekter på 4 till 15 millimeter samt ibland småfisk, frön och rötter, och anger ett dagligt födointag på i genomsnitt 150 gram per fågel. Skärfläckan simmar ofta och simmar bra, vilket är ovanligt för en vadare.1,2,5
Boet är en hålighet eller grund fördjupning i marken eller sanden, sparsamt inklätt med växtdelar och grässtrån, och det kan ligga på en tuva. Gropen mäter 6 till 22 centimeter i diameter och är 3 till 4 centimeter djup. Kullen består av tre till fem ägg, vanligen fyra, gråguIa med svarta fläckar. Båda föräldrarna turas om att ruva. Ruvningstiden anges till 21 till 25 dygn av Fågeln.se, medan engelska Wikipedia uppger 19 till 34 dygn med ett genomsnitt på 23.1,2,5
Äggen läggs i slutet av april och kläcks i mitten av maj, och häckningen pågår i slutet av april och maj. Ungarna följer omedelbart med föräldrarna ut till vadplatserna. De blir flygga från början av juli, vilket motsvarar 35 till 42 dygn efter kläckningen. Kolonierna omfattar vanligen 10 till 70 par och ibland upp till 200. Fåglarna blir könsmogna vid två till tre års ålder.1,2,5
Kommer måsar eller kråkor för nära bona går skärfläckorna samfällt till attack och lyckas för det mesta jaga bort dem. De använder också avledningsbeteende och kan till exempel uppträda som om de brutit en vinge. Under juli, augusti och september samlas fåglarna i stora gemensamma revir för att rugga, och ungfåglarna flyttar innan de gamla har ruggat färdigt.1
Som strandhäckande fågel står skärfläckan inför ett val mellan två risker. Häckar den på eller nära stranden är risken stor för att fyrfotadjur tar ägg och ungar. Väljer den i stället öar eller revlar längre ut ökar risken att boet spolas bort vid högvatten. I Danmark, där beståndet minskat, pekar BirdLife Sverige på torrare strandängar till följd av dikning och andra jordbruksåtgärder, på nyanlagda öar som växer igen, och på ett ökat predationstryck där rödräven ökat kraftigt, pilgrimsfalk slår vuxna fåglar och tornfalk kan specialisera sig på ungar. Förvaltningsråden därifrån är att hålla minst 15 kilometers avstånd till pilgrimsfalksholkar och minst 5 kilometer till tornfalksholkar, och att se till att häckningsområdet har lämplig vattennivå och låg vegetation.4
På långt håll kan skärfläckan tas för gravand eller för en hane av storskrake, eftersom alla tre ger ett brokigt svartvitt helhetsintryck. Gravanden är dock tydligt större och kraftigare, 55 till 65 centimeter lång och gåslik, med grönt huvud, röd och rak näbb, ett kastanjebrunt band över bröstet och svarta vingpennor. Kommer man närmare avgör näbben saken: skärfläckans är lång, smal och uppåtböjd, gravandens rak.1,7
Arterna skiljer sig också åt i häckningen. Gravanden gräver bohålor i sand- eller jordbrinkar eller använder hålor som andra djur grävt, medan skärfläckan lägger sina ägg i en öppen grop på marken. Gravanden lägger i snitt sju till 15 helt vita ägg, vanligen mellan mitten av maj och början av juni, och de kläcks efter ungefär 30 dagar.7
Har du hittat fel i artikeln? Kontakta oss
Skärfläcka är en fågel i familjen skärfläckor inom ordningen vadarfåglar. Den är mycket karakteristisk med sin svartvita dräkt, långa blågrå ben och likaså blågrå, tydligt uppåtsvängd näbb. Olikt de flesta andra vadare kan den simma.
En skärfläcka är ungefär 43–46 cm lång och väger 267–382 gram.
Skärfläcka har ett vingspann på ungefär 67–77 cm.
Skärfläcka väger ungefär 267–382 gram.
Flest observationer av skärfläcka rapporteras i maj, baserat på svenska fågelskådares rapporter det senaste året.
Skärfläcka bedöms som ovanlig i Sverige. Graderingen bygger på var och hur ofta arten setts de senaste fem åren samt BirdLife Sveriges officiella artlista.
På kartan ovan ser du var skärfläcka har observerats i Sverige de senaste 12 månaderna. Zooma in för att hitta platser nära dig.
