Översikt
Skedstorken är en stor, vit vadarfågel med långa ben och en näbb som få andra fåglar kan mäta sig med: svart, platt och utvidgad till en spade längst ut. Trots namnet är den ingen stork, utan hör till ibisarna i familjen Threskiornithidae och ordningen pelikanfåglar. Det vetenskapliga namnet är Platalea leucorodia, och tre underarter erkänns: den eurasiska, en i Mauretanien och en vid Röda havet och Somalias kust.1,6,5
I Sverige har skedstorken gått från riktig sällsynthet till en gäst man numera kan räkna med. Enligt Natursidan ses arten årligen i Sverige från och med 2018. Någon häckning har inte dokumenterats här. Globalt bedöms arten som livskraftig av IUCN, och den globala populationen har uppskattats till mellan 52 800 och 63 900 vuxna individer, respektive 63 000 till 65 000 könsmogna individer i en beräkning från 2015.3,2,1,5
Utseende
Det första man lägger märke till är näbben. Den är svart, tillplattad och spadformad med en gul spets, och den sitter längst fram på en i övrigt helvit fågel med mörka ben. Enligt engelska Wikipedia är arten nästan omöjlig att förväxla inom större delen av sitt utbredningsområde.1,5
Under häckningstid får den vuxna fågeln en tofs i nacken och en gulbrun teckning på bröstet. Fåglar som inte häckar saknar både tofs och bröstfläck. Ungfåglar känns igen på att näbben är skär eller blek och benen skära, och de har svarta spetsar på handpennorna, alltså de yttre vingpennorna.1,5
I flykten sträcker skedstorken ut halsen, till skillnad från hägrarna. Enligt RSPB flyger den med både hals och ben utsträckta. Varken svenska eller engelska Wikipedia anger kroppslängd, vingspann eller vikt för arten, så några mått går inte att sätta här.5,7,1
Utbredning och förekomst i Sverige
Arten är vidsträckt i Europa, Asien och Afrika. Den häckar från Storbritannien och Portugal österut till Balkan och Svarta havet, tvärs genom Centralasien till Koreahalvön, samt i delar av Afrika längs Röda havets kust. Svenska Wikipedia beskriver utbredningen från Spanien och norra Afrika, med Sudan och Somalia, österut till Sri Lanka, Mongoliet och Kina. Nordliga bestånd är helt flyttande, medan sydliga bestånd är stannfåglar eller delvis flyttande, och flyttningen sker i flockar på upp till hundra individer. I Storbritannien och Västeuropa flyttar de flesta fåglarna söderut på vintern, men många individer stannar och övervintrar i Västeuropa.5,1,7
I Sverige gjordes det första fyndet 1928, då två individer sköts i Västerbotten. Enligt Svenska Wikipedia gjordes det första svenska fyndet 1928 i Lycksele. Arten uppträdde sedan sporadiskt fram till 1980-talet, varefter fyndfrekvensen ökade, särskilt från 2000-talet. Fynd från och med 2006 bedöms inte längre av Raritetskommittén, alltså behandlas arten inte längre som en nationell raritet i rapporteringen. Sammanställningen hos BirdLife Sverige omfattar 118 fynd och 184 individer till och med 2022, med 2021 undantaget; under 2021 rapporterades 13 individer och under 2022 sju fynd.2,1
Fynden görs huvudsakligen i västra och södra Sverige. Skåne är det dominerande fyndlandskapet, Halland har regelbundna fynd och särskilt vid Getterön, Öland har frekventa observationer, och fynden tilltar i Västergötland och Bohuslän. Fyndtopparna ligger under vårsträcket i april och maj, med sommarfynd i juni och juli och höstfynd i oktober. Ett exempel på hur en enda fågel kan ge upphov till flera observationer är den skedstork som i början av april 2015 upptäcktes vid Foteviken i Skåne och två dagar senare sannolikt dök upp igen i Halland, där den sågs i Tvååker, vid Balgö och i Sik utanför Varberg.2,4
Att arten blivit vanligare hänger ihop med vad som händer söder om oss. Skedstorken har häckat på Jylland i Danmark sedan 1996 och expanderar nordvästut, och Natursidan skriver att arten sprider sig norrut i takt med den globala uppvärmningen. I juni 2023 observerades ett tjugotal skedstorkar flyga frekvent över den konstgjorda ön Pepparholm i Öresund, enligt miljöspecialisten Hans Ohrt, som beskrev det som årets mest sensationella och oväntade fynd på ön. En individ som sågs 2022 bar en gul flagga på höger tibia, alltså på benet ovanför hälleden, vilket visar att den märkts i Nederländerna. Det talar för att svenska fynd kommer från det expanderande nordvästeuropeiska beståndet, som i Nederländerna vuxit från färre än 150 par 1968 till nästan 3 000 par 2015.3,2,5
Ekologi och häckning
Skedstorken söker föda i vidsträckta, grunda våtmarker med lerig eller finsandig botten: kärr, floder, sjöar och översvämningsmarker. Den vadar i grunt vatten och sveper den halvöppna näbben fram och tillbaka i sidled. I samma ögonblick som ett litet vattendjur, en insekt, ett kräftdjur eller en liten fisk, vidrör näbbens insida slår den igen. Skedstorkar föredrar generellt sötvatten framför saltvatten men förekommer i båda, och de behöver söka föda många timmar varje dag.5,6
På matsedeln står vatteninsekter, blötdjur, vattensalamandrar, kräftdjur, maskar, iglar, grodor, grodyngel och småfisk upp till tio till femton centimeter. Svenska Wikipedia nämner mollusker, alltså blötdjur, samt småfisk och kräftdjur.5,1
Boet är en plattform av kvistar och växtdelar. Den byggs antingen på marken på öar i sjöar och floder, eller i täta vassbestånd, i buskar, i mangrove eller i lövträd upp till fem meter över marken. I kolonierna ligger bona typiskt en till två meter från varandra. I den palearktiska delen av utbredningsområdet inleds häckningen på våren, från april; i tropikerna sammanfaller den med regnperioden.5
Arten är monogam och får en kull per säsong. Kullen är i snitt tre till fyra ägg, men upp till sju ägg har noterats. Ruvningstiden är 24 till 25 dagar, och ungarna är beroende av föräldrarna i 45 till 50 dagar. För skedstorkar i allmänhet gäller att hanen samlar bomaterialet medan honan väver ihop det till en stor, grund skål eller plattform, att båda föräldrarna ruvar och att ungarna kläcks en i taget.1,6
Förväxlingsarter
På långt håll, när näbben inte går att urskilja, kan en helvit storvuxen fågel vara svår att artbestämma. Ägretthägern är just en sådan. Den är 85 till 100 centimeter lång med ett vingspann på 143 till 169 centimeter och väger omkring 950 gram, och den är helvit. Skillnaden syns tydligast i flykten: ägretthägern flyger långsamt med tillbakadragen, S-böjd hals, medan skedstorken flyger med utsträckt hals. Ägretthägerns näbb är spetsig och gul, inte svart och spadformad. Ägretthägern har också ett läte, ett högljutt kraxande krrrk, vilket skedstorken saknar. Ägretthägern häckade första gången i Sverige 2012 vid Storsund på Gotland, och det svenska beståndet uppgår till cirka 320 reproduktiva individer med Kalmarsund, Gotland och Östergötland med Tåkern som viktigaste häckningsområden.8,1
Vit stork är den andra kandidaten, och den flyger precis som skedstorken med utsträckt hals. Storleken skiljer sig rejält: vit stork är 95 till 110 centimeter lång med ett vingspann på 183 till 217 centimeter. Vingarna avgör saken. Vit stork har svarta arm- och vingpennor, så den bakre vinghalvan syns svart i flykten, medan skedstorken är helvit. Näbben på vit stork är rak, spetsig och röd, och benen är röda; yngre fåglar har mörk näbbspets. I Sverige finns i dag cirka 140 häckande par av vit stork, främst i Skåne. Även vit stork saknar egentliga läten som vuxen och frambringar näbbknäppningar, särskilt när paret återförenas vid boet.9,1
Vintertid, utanför Sverige, överlappar skedstorken med afrikansk skedstork. Den har rött ansikte och röda ben och saknar tofs.5
