Gavia arctica
Det ljud de flesta undrar över är det starkt klagande, utdragna skriet som återges kok-kloi. Det hörs ofta under sena vårkvällar och om nätterna, och det är detta rop som brukar få folk att stanna upp vid en sjö och lyssna.
Alla läten och ljud för storlom →Utbredningskarta över var Storlom har observerats i Sverige.
Senaste dygnet
Storlommen (Gavia arctica) hör till lomfåglarna, familjen Gaviidae. Kroppen är spolformad och fötterna sitter långt bak, vilket gör fågeln väl anpassad för att simma och dyka. På land rör den sig däremot klumpigt. Den håller till vid näringsfattiga sjöar med klart vatten, och sådana sjöar finns i nästan hela Sverige.2
Det svenska beståndet uppskattas till 5 500-7 000 par. Arten är rödlistad som livskraftig (LC) och fredad enligt jaktförordningen (1987:905). Av det europeiska beståndet utanför Ryssland finns ungefär 99 procent i Finland, Sverige och Norge, och de nordiska länderna har därför tillsammans ett internationellt ansvar för att arten ska finnas kvar.2
Storlommen är en stor fågel, något större än en gräsand men betydligt långsmalare. Måtten skiljer sig något mellan källorna: BirdLife Sverige anger 60-70 cm, medan Fågeln.se anger 63-75 cm och en vingbredd på drygt en meter. Vikten varierar från drygt ett kilo till över tre kilo beroende på bland annat kön och årstid.1,2,3,4
Under häckningstiden är hjässan och nacken sammetslent ljusgrå, medan strupen och framhalsen är kolsvarta med ett svagt violett skimmer. Runt det svarta går ett svartvitrandigt mönster, och på den svarta ryggen sitter flera stora vita fält som ger ett rutigt intryck. Undersidan är vit.1,3,4,5
Vintertid, och hos unga fåglar, är dräkten mycket mer enfärgad med mörkt gråaktig ovansida, ljusare hjässa och vit undersida. Ungfåglar är brunare än vinterdräkten och har en beigefärgad fjällteckning på ovansidan, tydligast på skulderfjädrarna. Näbben är dolkformad och stålgrå med svartaktig spets. På långt håll är näbbhållningen ett bra kännetecken: en storlom som ligger på vattnet håller näbben nästan vågrätt.1,2,5
Storlommen finns i de boreala och arktiska delarna av Europa och Asien. Nominatformen G. a. arctica häckar från norra Europa till mellersta norra Asien, österut till Lenafloden och Transbajkalien, och övervintrar vid nordvästeuropeiska kuster samt i Medelhavet, Svarta havet och Kaspiska havet. Längre österut, från Lenafloden till Tjuktjer- och Kamtjatkahalvöarna, tar underarten G. a. viridigularis vid. Den har grön strupfläck i stället för svart. Den nordamerikanska formen räknas numera som en egen art, stillahavslom (Gavia pacifica).2,5
I Europa häckar flertalet storlommar, förutom i Sverige, i Norge, Finland och Ryssland. Beståndet i Europa utanför Ryssland uppskattas till 18 000-22 700 par. I Skottland finns 190-250 par och i de baltiska länderna och Vitryssland några tiotal par.2
I Sverige häckar storlommen vid näringsfattiga klarvattenssjöar i nästan hela landet, också i urbana miljöer intill bostadsbebyggelse. Fågeln.se anger utbredningen från norra Skåne till nordligaste Lappland och att arten saknas på Öland och Gotland. Vid sjöar upp till ungefär en kvadratkilometer häckar sällan mer än ett par, medan större sjöar ofta rymmer flera par. I sjön Båven i Sörmland har omkring 50-60 par förekommit.1,2,3,4
BirdLife Sverige uppskattar det svenska beståndet till 5 500-7 000 par, medan Fågeln.se anger cirka 6 500 häckande par och att beståndet varit relativt stabilt sedan år 2000. Den långsamma ökning som skedde under slutet av 1900-talet har planat ut, och i Europa utanför Ryssland har trenden de senaste årtiondena varit stabil.2,4
Storlommen är en flyttfågel som övervintrar till största delen till havs, vid isfria kuster. Svenska storlommar flyttar åt två håll: dels mot sydost till Svarta havet och östra Medelhavet, dels mot sydväst till Skagerack, Kattegatt, Nordsjön och längre söderut. Vintertid håller den sig på djupare vatten och längre från land än smålommen.1,2
Födan består nästan uteslutande av fisk, ibland också kräftor. Storlommen är mindre kräsen än smålommen i sitt fiskval, och god tillgång på abborre räcker gott. Ungarna matas också med sländlarver och andra ganska storvuxna vatteninsekter. Fisken som ges till ungarna får vara högst omkring 20 centimeter för att kunna sväljas. Ungarna får i de allra flesta fall sin mat från själva häckningssjön, även om fisk ibland hämtas från andra sjöar.2,3,4
För fisket är klart vatten med stort siktdjup minst lika viktigt som hur mycket fisk det finns. I en del försurningsskadade sjöar har storlommen kunnat kompensera ett minskat bytesunderlag med klarare vatten och därmed lättare att få syn på fisken. Lommar jagar med synen, så när vattnet blir grumligare blir det svårare att hitta byten. Brunifieringen av svenska sjöar hänger bland annat ihop med granplantering och kalavverkning, och en av tre skogsavverkningar vid vatten lämnar ingen skyddande kantzon av träd.2,8
Storlommen dyker på högst fem meters djup och gör i genomsnitt 1,6 dyk i minuten. Omkring 80 procent av dyken är lyckade. Ett lyckat dyk varar i snitt 17 sekunder, ett misslyckat 27 sekunder.5
Boet placeras nästan uteslutande på småöar och skär, ofta nära vattenbrynet så att fåglarna utan större besvär kan ta sig upp ur vattnet. Ofta är det bara en fördjupning i marken, ibland byggs ett bo av vattenväxter i strandkanten eller på vegetation som sticker upp ur vattnet. Boet är ovalt och cirka 23 centimeter tvärs över, byggt mest av honan av hopsamlat växtmaterial och oftast inom en meter från sjön.2,3,4,5
I de flesta kullar läggs två ägg, tre är sällsynt. Äggen är brungröna med mörkare fläckar och mäter omkring 76 gånger 47 millimeter. Ruvningen sköts av båda föräldrarna och tar 27-29 dagar. I södra och mellersta Sverige börjar den i mitten eller slutet av maj eller i början av juni, längre norrut senare. Ungarna är flygga efter 8-9 veckor, och i ungefär 30-40 procent av kullarna överlever båda ungarna till flygg ålder. Om första ruvningsförsöket misslyckas är det ganska vanligt att paret gör ett nytt försök.2,5
Enligt finska undersökningar blir storlommen könsmogen vid ungefär fem års ålder och häckar första gången vid 6-7 år. Det är en långlivad fågel: många blir 15-20 år och enstaka fåglar uppemot 30 år. Det är normalt att ett par håller revir men avstår från att häcka enstaka år, och på årsbasis bedöms 70-80 procent av de revirhållande paren skrida till häckning.2
Storlommarna i en trakt har omfattande kontakt med varandra mellan olika sjöar. De ansamlingar av lommar som ofta uppmärksammas under sommaren är en del av detta. Varför de samlas är inte helt klarlagt, men fåglarna känner sina grannar i angränsande sjöar väl och söker aktivt upp vissa sjöar för att träffas. Inom grupperna förekommer rituella beteenden, vilket tyder på att samlingarna har en social funktion.2
Ruvningsperioden är den känsligaste tiden. Eftersom benen sitter så långt bak på kroppen kan storlommen inte ta sig uppför ens små slänter, och därför blir den mycket känslig för förändringar i vattenståndet. Översvämmade bon vid ihållande regn eller olämplig vattenreglering är en av de viktigaste orsakerna till misslyckade häckningar, och i sydvästra Sverige finns ett fastställt samband mellan dåligt häckningsutfall och nederbörden i maj. Om en sjö tappas av för snabbt avbryts häckningen, och under varmt väder kan avdunstningen sänka nivån så mycket att bona inte går att nå från vattnet.2,7
Störningar från fiske, bad och paddling är ett annat problem. Skräms den ruvande fågeln av boet för länge ligger äggen öppna för måsar, trutar, kråka och korp, och svallvågor från motorbåtar och vattenskotrar kan spola ut äggen. Storlommen bedöms också sårbar för vindkraftsutbyggnad, främst för att lommarna kan tänkas undvika häckningssjöar nära verken. Blysänken och blyhagel som lommarna får i sig när de plockar upp små stenar från botten till muskelmagen är ett föga uppmärksammat problem. I vinterområdena till havs är fångst i fiskeredskap och oljeskador viktiga dödsorsaker.2
Den enskilt mest effektiva åtgärden i häckningssjöarna torde vara att anpassa tappningsrutinerna i reglerade sjöar under ruvningsperioden från slutet av april till början av juli. I sjöar med kraftiga vattenståndsväxlingar kan häckningsflottar prövas. I Skottland har RSPB sedan slutet av 1980-talet lagt ut flytande flottar med vegetation i lämpliga lochar, och antalet häckande par där ökade från 180 när arbetet startade till 240 par år 2012. Andra åtgärder är hastighetsbegränsningar för båtar, tillträdesförbud (i södra Sverige 15 april till 15 juli) och enklare vädjandeskyltar vid bryggor, badplatser och parkeringar. Projekt Lom har samordnat frivilliga insatser sedan 1994 och är sedan 2015 en arbetsgrupp inom BirdLife Sverige.2,7
Smålommen (Gavia stellata) är den art man främst behöver skilja storlommen från. Smålommen är mindre, 55-67 centimeter lång med 91-110 centimeters vingspann och en vikt kring 1,4 kilo, och är den minsta och lättaste av lommarna. I sommardräkt har den en stor rödbrun fläck på framsidan av halsen, och ryggens ovansida är mer enfärgat grå utan storlommens stora vita fält.3,4,6
Näbbhållningen är till stor hjälp på håll. Simmande håller smålommen ofta huvud och näbb påtagligt uppåtriktade, medan storlommen håller näbben nästan vågrätt. Lätena skiljer sig också: smålomsparet har duettlika revirläten där hanen ropar a'roo, a'roo och honan svarar med ett utdraget aaarooo.2,6
Beteendet skiljer dem åt. Smålommen häckar ofta vid små vatten som sällan eller aldrig ger tillräckligt med föda, och flyger därför 4-5 kilometer till större sjöar, vattendrag eller havet för att hämta fisk, särskilt när den matar ungar. Den kan göra över 50 turer om dagen. Storlommen letar däremot normalt föda i själva häckningssjön.3,6
Storlommen skiljs från stillahavslom (Gavia pacifica) på det vita på flankerna, och från smålom och svartnäbbad islom på fjäderdräktens mönster och den allmänna färgteckningen. För närmare bestämning av olika lomarter och dräkter hänvisar BirdLife Sverige till Lars Jonssons och Toralf Tysses bok Lommar från 1992.2,5
Har du hittat fel i artikeln? Kontakta oss
Storlom är en fågel inom familjen lommar. Den förekommer på norra halvklotet och beskrevs först av Carl von Linné 1758. Storlommen är känd för sitt under våren klagande och ödsligt klingande spelläte. Den är Gästriklands landskapsfågel.
En storlom är ungefär 65–74 cm lång och väger 1300–3400 gram.
Storlom har ett vingspann på ungefär 105–125 cm.
Storlom väger ungefär 1300–3400 gram.
Flest observationer av storlom rapporteras i april, baserat på svenska fågelskådares rapporter det senaste året.
Storlom bedöms som vanlig i Sverige. Graderingen bygger på var och hur ofta arten setts de senaste fem åren samt BirdLife Sveriges officiella artlista.
På kartan ovan ser du var storlom har observerats i Sverige de senaste 12 månaderna. Zooma in för att hitta platser nära dig.
