Tjockfot
Burhinus oedicnemus
Tjockfot observationskarta
Utbredningskarta över var Tjockfot har observerats i Sverige de senaste 12 månaderna.
1+
10+
50+
100+
500+
1000+
Observationstrend
Senaste dygnet
Burhinus oedicnemus
Utbredningskarta över var Tjockfot har observerats i Sverige de senaste 12 månaderna.
Senaste dygnet
Tjockfoten är en medelstor vadarfågel på 38 till 46 centimeter med ett vingspann på 76 till 88 centimeter. Den har en kraftig svartgul näbb, stora gula ögon och en välkamouflerad dräkt i sandfärgade nyanser. Benen är gulgröna, och leden i benet är kraftigt förtjockad, vilket har gett arten dess svenska namn. Den håller till i torra, vegetationsfattiga marker och är mestadels aktiv på natten.1
Vikten ligger mellan 290 och 535 gram. På engelska heter arten thick-knee efter de kraftigt framträdande tibiotarsallederna, de leder på benen som brukar kallas knän.3
I Sverige är tjockfoten ingen häckfågel utan en sällsynt gäst som ändå ses årligen. Fram till och med 2020 fanns 77 fynd av arten.1
Världspopulationen uppskattas till mellan 140 000 och 330 000 individer. Den europeiska populationen har minskat kraftigt under de senaste fyrtio åren, men globalt kategoriseras arten ändå som livskraftig (LC) av IUCN.1
Det första man lägger märke till är ögonen. De är stora och gula, och ger enligt beskrivningarna ett reptilliknande eller glasögonaktigt intryck. Näbben är kraftig, gul med svart. Fjäderdräkten är kryptisk, alltså kamouflagefärgad, i sandfärgade nyanser som smälter in i torr mark.1,3
I brittiska beskrivningar liknas kroppsstorleken vid en kråkas, med stort huvud, gula ben och förhållandevis långa vingar och lång stjärt. De stora gula ögonen gör det möjligt för fågeln att leta föda i mörker.5
Stående verkar fågeln kutryggig i silhuetten. Först när den lyfter syns de svarta och vita vingfälten på de långa vingarna, och de är då iögonfallande.1,3
Sången är kraftfull, klagande och hörs vida omkring, och den framförs på natten. Vissa av lätena påminner om storspovens.1
Samma intryck återkommer i engelska beskrivningar: höga, klagande sånger som för tanken till spovarna, hörda nattetid. Det engelska namnet stone-curlew kommer just av lätesintrycket, trots att tjockfoten inte är släkt med de verkliga spovarna.3,5
Huvudlätet skrivs ibland som ku-weeee, eller bara som ett utdraget keeeuw. På häckningsplatsen, under spelflykten, hörs i stället en snabb serie visslingar: pe-weet, pe-weet, pe-weet, eller pee-pee-wee, pee-pee-wee.4
Vid varning eller upphetsning kommer en upprepad, tredelad pipande serie toner, pee-pee-pee, pee-pee-pee. Arten har också en utdragen, rasslig och sträv ton som ibland avslutas med en mjuk uppåtböjd knyck, ungefär kchhhhh-wit.4
Repertoaren är stor. Minst elva olika lätestyper har identifierats, och vissa av dem har dessutom undertyper. Stavelserna varierar från under en tiondels sekund till över 1,1 sekunder, och medelfrekvensen ligger mellan 2190 och 3037 hertz, vilket i praktiken betyder ljusa, visslande toner.4
Fågeln är främst ljudlig i skymningen och under natten. Flera fåglar kan sjunga tillsammans i nattliga körer som pågår i upp till en halvtimme och som kan höras på så långt håll som 800 meter. De högljudda pipande lätena ges huvudsakligen nattetid och kan föra tankarna till spov eller strandskata.4
Tjockfoten förekommer över stora delar av Europa, i norra Afrika och i sydvästra Asien. Arten delas i fem underarter med utbredning från Kanarieöarna till Pakistan och nordvästra Indien. Den europeiska underarten Burhinus oedicnemus oedicnemus häckar i Europa, Ukraina och Kaukasus.1
Häckningsutbredningen ligger i centrala och södra Europa. Kring Medelhavet finns arten året runt, medan fåglarna i de tempererade delarna av Europa och Asien är flyttfåglar som övervintrar i Afrika.3
I Sverige är arten en gäst. Raritetskommittén hos BirdLife Sverige för den officiella fyndkatalogen, som summerar 79 fynd och 79 individer. Fynd från och med 2003 bedöms inte längre av kommittén, utan rapporteras och bedöms regionalt. Svenska Wikipedia anger 77 fynd fram till och med 2020, så siffrorna skiljer sig något beroende på vilken sammanställning och vilket årtal man utgår från.1,2
De tidigaste observationerna är från slutet av 1800-talet, med det första fyndet angivet till 1898. Från 1980-talet och framåt blir fynden tätare. I de äldsta fynden står noteringar som tagen omhand eller skjuten, vilket speglar hur observationer dokumenterades på den tiden.2
Fynden är spridda över landet men dominerar i södra Sverige: Skåne, Småland, Halland och Östergötland. Flera fynd kommer från Öland, bland annat Ottenby fågelstation, och från Gotland, särskilt under senare år. Det finns även fynd i Bohuslän, Västergötland och Värmland, samt enstaka fynd längre norrut, från Dalarna till Västerbotten.2
Vill man leta själv är det två perioder som gäller. Huvuddelen av fynden görs under maj och juni, alltså under vårsträcket, samt under senare sommar och höst i juli till september. Ett fåtal vinterfynd finns också.2
Tjockfoten håller till i torra och vegetationsfattiga områden, och den föredrar karga, steniga hedar och öppen mark där en del bar jord syns.1,3
Födan består av insekter och andra ryggradslösa djur samt ödlor. Ibland tas även små grodor och gnagare. Jakten sker nattetid, och fågeln lokaliserar bytet med hjälp av sin goda syn i mörker.1,3,5
Arten lägger normalt bara en kull om året, och den består oftast av två ägg. Äggen mäter i genomsnitt 54 gånger 38 millimeter och är ljust gulbeige med brun eller purpurgrå fläckning, streckning eller stänk som varierar från ägg till ägg.1,3
Paret ruvar tillsammans i 24 till 26 dygn. Ungarna är borymmare, det vill säga de är väl utvecklade vid kläckningen och lämnar boet kort därefter. Båda föräldrarna tar hand om dem i 36 till 42 dygn, tills de är flygga. Första häckningen sker troligen vid tre års ålder.1,3
Fåglarna kan bli gamla. Ett brittiskt ringmärkningsåterfynd gäller en fågel som märktes som unge i Suffolk 1990 och fångades om 2012, alltså 22 år och 4 månader, vilket är den högsta kända åldern. En fransk studie mellan 1998 och 2016 noterade en minskning av beståndet med 26 procent under en fjortonårsperiod.3
Eftersom tjockfotens läte liknas vid storspovens, och båda är stora, spräckliga vadare, är storspoven (Numenius arquata) värd att ha i bakhuvudet. Storleken skiljer dem åt: storspoven är 50 till 55 centimeter lång med ett vingspann på ungefär 100 centimeter, mot tjockfotens 38 till 46 centimeter och 76 till 88 centimeter.6
Näbben avgör saken på håll. Storspoven har en lång, nedåtböjd näbb, längre hos honan, medan tjockfotens näbb är kort och kraftig och svartgul. Storspovens dräkt är brungråspräcklig med en smal vit kil från stjärtroten upp längs ryggen. Den saknar tjockfotens stora gula ögon och de svartvita vingfälten.6
Lätena går också att hålla isär. Storspovens sång är starkt rytmiskt drillande och inleds med ödsliga, dystra toner, och locklätet är en kraftig uppåtböjd vissling med kuslig klang.6
Sammanhanget hjälper till. Storspoven häckar på öppna myrar, ängar, hedar och jordbruksmark i större delen av Sverige men saknas i fjällen och fjällnära områden, och den är alltså en reguljär svensk häckfågel. Den är rödlistad som starkt hotad (EN) sedan 2020, uppgraderad från tidigare nära hotad. Beståndet har minskat från omkring 22 000 till 25 000 par i mitten av 1980-talet, till 9 000 par 2008 och 12 200 reproduktiva individer 2018.6
Häckningen skiljer sig också. Storspoven lägger sina ägg i ett enkelt, urgröpt bo på myrmark, ängar eller liknande, och kullen består vanligtvis av tre till sex ägg som ruvas i ungefär en månad, mot tjockfotens normalt två ägg och 24 till 26 dygn.1,6
Har du hittat fel i artikeln? Kontakta oss
För få observationer tillgängliga för att skapa en trend
Tjockfot är en skymnings- och nattaktiv vadarfågel, som lever i torra sandiga områden. Tjockfoten är den nordligaste arten inom familjen tjockfotar (Burhinidae) och förekommer i stora delar av Europa, norra Afrika och i sydvästra Asien. Olikt många andra vadare hittas den i torra naturtyper och är mestadels nattaktiv. Lätet påminner om storspovens, därav det engelska namnet Stone Curlew ("stenspov"). Tjockfoten förekommer regelbundet norr om sitt utbredningsområde och ses bland annat årligen i Sverige. Fågeln har minskat kraftigt i Europa, men bedöms inte vara hotad globalt och anses vara livskraftig av IUCN.
I Qvittr
Lyssna på hur tjockfot låter i ljudspelaren ovan. Där kan du höra sång och flyktläte.
En tjockfot är ungefär 38–46 cm lång och väger 290–535 gram.
Tjockfot har ett vingspann på ungefär 76–88 cm.
Tjockfot väger ungefär 290–535 gram.
Tjockfot bedöms som extremt sällsynt i Sverige, sett till hur ofta arten rapporteras jämfört med andra fåglar.
På kartan ovan ser du var tjockfot har observerats i Sverige de senaste 12 månaderna. Zooma in för att hitta platser nära dig.
Inga observationer hittades för denna art de senaste 24 timmarna.