Lanius collurio
Så fort hanen kommit tillbaka till sitt revir på våren börjar han locka på honor. Han använder då ett högt lockläte som återges "vävv", och han sjunger också.
Alla läten och ljud för törnskata →Utbredningskarta över var Törnskata har observerats i Sverige.
Törnskata är en fågel av törnskatesläktet i familjen törnskator bland tättingarna.
Senaste dygnet
Törnskatan är en liten rovlysten tätting ungefär lika stor som en sädesärla. Hanen känns lätt igen på det svarta bandet genom ögat och den rödbruna ryggen. Man ser den ofta sitta rak i ryggen högst upp på en buske eller en stolpe, där den håller utkik efter byten.1
Törnskatan lagrar mat. Dagar när det finns gott om föda spetsar den fångade insekter på törnen och taggtråd och sparar dem till dagar med sämre väder.1
I Sverige häckar de flesta törnskator antingen i buskrika betesmarker eller på hyggen. Vintern tillbringar de i Afrika. På den svenska rödlistan från 2025 räknas arten som livskraftig, och den är fridlyst.1,2
Törnskatan mäter omkring 16 till 18 centimeter från näbbspets till stjärtspets och väger mellan 22 och 47 gram. Näbben är kraftig och något krökt.1,6
Hanen har grått huvud och grå nacke, ett brett svart streck genom ögat och en rödbrun rygg. Bröstet har en ljust rosa ton. Gumpen är grå och stjärten svart med vitt i kanterna.1,6
Hos honan är ovansidan brun, från hjässan över ryggen ut i stjärten, medan nacken går i grått. Undersidan är gråaktig, och på bröst och flanker bildar bruna fjäderkanter ett tätt tvärvattrat mönster. Ögonmasken är brun och inte lika skarp som hanens. Sammantaget är honan betydligt mindre färgstark än hanen.1,3,6
Ungfåglarna har vattring också på ryggen, och det skiljer dem från vuxna honor, som har jämnbrun rygg. I övrigt påminner de om honan.3,6
Längs Norrlandskusten når törnskatan ända till Norrbotten, och i södra och mellersta delarna av landet är den vitt spridd upp till mellersta Dalarna. Inlandet längre norrut har färre törnskator och glesare bestånd, men några finns även i norra Dalarna, Härjedalen, Jämtland samt Åsele och Lycksele lappmarker.1
År 2018 uppskattades det svenska beståndet till omkring 44 000 par. Mellan 1980 och 2012 minskade arten med 43 procent, men från 2001 var beståndet stabilt. Beståndet är fortfarande stabilt, och vid rödlistningen 2025 bedömdes törnskatan som livskraftig. År 2005 klassades den som nära hotad.1,2,6
Det är i jordbruksbygden som tappet varit störst. Där halverades antalet törnskator mellan 1976 och 2003. Samtidigt har arten tagit sig in på skogsbrukets hyggen, och i dag finns uppskattningsvis 72 procent av beståndet där. Den andelen väntas bli ännu större framöver.1,4
Törnskatan är fridlyst enligt artskyddsförordningen och finns med i bilaga 1 till EU:s fågeldirektiv. Skogsstyrelsen har också tagit med den på sin lista över fåglar som ska prioriteras vid skogsbruksåtgärder.1
Omkring den 18 maj dyker törnskatan upp i Uppland, vilket gör den till en av de sista flyttfåglarna att komma på våren. Söderut drar den i slutet av augusti och under september.3
Törnskatornas vinterkvarter ligger i östra och södra Afrika. Flyttvägen går för hela det europeiska beståndet genom östra Medelhavet, där stråket är smalt och Israel utgör en flaskhals. Det gäller också fåglar från sydvästra Europa.1,6
En studie från Lunds universitet har visat hur exakt flytten styrs. Femton svenska törnskator bar dataloggrar på ett gram som mätte deras aktivitet dygnet runt. På våren tillryggalade de 11 000 kilometer från Afrika under ungefär en och en halv månad, med runt 270 timmar i luften fördelade på 43 flygpass nattetid. Individerna valde olika rutter, men den sammanlagda flygtiden varierade med sex procent, och alla nådde målet inom cirka 16 timmar från varandra. Forskarna drog slutsatsen att fåglarnas medfödda flyttprogram har ett starkare grepp om resan än man tidigare antagit, och att vädret inte rubbar det.5
Utanför Sverige häckar törnskatan från Atlantkusten österut till stäpperna i centrala Ryssland, och den blir vanligare ju längre österut man kommer. I Europa finns uppskattningsvis 6,3 till 13 miljoner par, med störst bestånd i Ryssland, Rumänien och Bulgarien. I Storbritannien var den i praktiken försvunnen som häckfågel 1989. Globalt räknas arten som livskraftig.1,8
Törnskatan hör hemma i öppna marker med gott om buskar och undviker trädklädd mark. I jordbrukslandskapet handlar det om betesmarker med en, rosor, hagtorn eller slån, i skogslandskapet om hyggen där unga granar, rönn, björk och viden bildar buskskiktet. Tätheten är som störst i buskiga hagar, i skogsbryn och på hyggen med granar som är 3 till 15 år gamla. Stora hyggen föredras framför små, och när ungskogen sluter sig lämnar arten platsen.1,2,6
Ett revir omfattar bara 1 till 3 hektar och brukar användas flera somrar i följd, så länge miljön förblir densamma. Blomrika kanter, gräs av skiftande höjd och fläckar av naken jord, där insekterna värmer sig, gör ett revir bra. Om ett revir blir besatt avgörs ändå mer av risken för boplundring än av födan. Häckar skator eller kråkor i närheten kan en i övrigt lämplig plats stå oanvänd det året.1,2
Större insekter utgör nästan hela födan, främst humlor och bin, vårtbitare och skalbaggar. Mer sällan tar den grodor, ödlor, gnagare eller småfåglar. Bytet fångas från en utkiksplats, och en del spetsas upp som reserv inför dåliga dagar.1,2,6,9
Det skålformade boet sitter lågt, någonstans mellan en halv och två meter upp. Främst väljs taggbuskar som hagtorn, slån och rosor, men en, gran och hallonsnår används också, och på hyggen är det troligen ofta unga granar. Äggen, 5 till 6 stycken, läggs i början av juni. Ruvningen sköts av honan och tar 14 dagar. Sedan hjälps båda föräldrarna åt att mata ungarna i boet i ytterligare två veckor, och efter att ungarna lämnat det stannar de några veckor till hos föräldrarna.1,2,6
Plundrade bon är den vanligaste orsaken till att en häckning slår fel, och 30 till 50 procent av alla bon drabbas. Långvarigt regn eller kraftig störning från människor under äggläggningen kan också få paret att överge boet. Mer än en flygg kull per år blir det aldrig, men går den första häckningen förlorad lägger paret ofta om, för det mesta i samma revir och då med 3 till 4 ägg. Ett tredje försök är ovanligt.1
En törnskata kan häcka redan när den är ett år gammal och kan bli upp till sju år.6
Nedgången i jordbruksbygden har flera förklaringar. Betesmarker har både vuxit igen och försvunnit, i skogs- och mellanbygd gick ungefär hälften förlorade mellan 1976 och 1989, och ett intensivare jordbruk har tagit bort diken och buskiga kantzoner. När landskapet blivit enformigare och betena gödslats har insekterna blivit färre. Fler skator kan också ha spelat in. För att gynna arten kan 10 till 15 procent av en betesmark få vara täckt av enar och taggbuskar som slån, rosor och hagtorn. Täta slånbuskage och höga enar är värda att spara, och kvarlämnade rishögar lockar törnskator.1,2
Varfågeln tillhör samma familj och har också en svart ögonmask, som går från näbben bakåt över örontäckarna. Den är tydligt större, 22 till 26 centimeter lång. Ovansidan är ljust askgrå och undersidan nästan vit. Den har vita skulderfjädrar, svartvita vingar och en lång, svartvit stjärt. Törnskatehanen har i stället rödbrun rygg och rosa bröst.1,7
Varfågeln lever också i andra miljöer. På sommaren häckar den i tallskog på myrar och i glesare skogsmark från norra Värmland och Medelpad och norrut. Många varfåglar stannar i Sverige under vintern, medan törnskatan då befinner sig i Afrika.1,7
Har du hittat fel i artikeln? Kontakta oss
En törnskata är ungefär 16–18 cm lång och väger 28.5 gram.
Törnskata väger ungefär 28.5 gram.
Flest observationer av törnskata rapporteras i augusti, baserat på svenska fågelskådares rapporter det senaste året.
Törnskata bedöms som ovanlig i Sverige. Graderingen bygger på var och hur ofta arten setts de senaste fem åren samt BirdLife Sveriges officiella artlista.
På kartan ovan ser du var törnskata har observerats i Sverige de senaste 12 månaderna. Zooma in för att hitta platser nära dig.
Inga observationer hittades för denna art de senaste 24 timmarna.
