Bofink läte

Läte

Från mars och framåt hörs hanens sång, hög och genomträngande. Sången är ganska kort och kärnfull och faller i tonhöjd. Den börjar skarpt och högt hamrande och avslutas med en drillande knorr. En liknelse som brukar användas är någon som springer nedför en trappa och trillar på slutet. Har man en gång fått den bilden i huvudet är sången svår att blanda ihop med något annat.^1,2,3

Om de korta ropen ger källorna delvis olika besked. Svenska Wikipedia beskriver locklätet som ett ljudligt fink, fink. Natursidan återger i stället locklätet som taktfast och nästan surrande, hreet eller huit, och beskriver varningslätet som ett enkelt fink som borde vara lätt att komma ihåg.^1,3

Flyktlätet är ett dovare, dämpat jupp. Det är mjukare än bergfinkens motsvarighet och svagare än grönfinkens djypp. Bofinken använder också en vissling som går uppåt på slutet, hyitt.^1,4

Bofinkar låter inte likadant överallt. Arten har regionala dialekter, och ungfåglarna lär sig sången under sin första vår genom att härma vuxna hanar och artfränder. Sedan sjunger de samma melodi livet ut. Inlärningen måste ske under en viss kritisk period efter kläckningen, och en fågel som inte får höra sången då lär sig den aldrig ordentligt. En hane sjunger vanligen två eller tre olika sångtyper, och arten använder mellan två och åtta olika lätestyper totalt.^1,2,6