Översikt
Bofinken är en kraftfull sångare med stark röst och en rik repertoar, och den räknas som en av landets mest hörda fåglar. Den finns i stort sett överallt i Sverige och trivs i trädgårdar, parker och i löv- och blandskog. Många möter den alltså på nära håll, i den egna häcken eller under fågelbordet, långt innan de lär sig känna igen den på utseendet.2
Det handlar om en liten tätting på 14-16 centimeter som väger omkring 20 gram. Globalt är arten kategoriserad som livskraftig av IUCN, och det svenska beståndet bedöms som stabilt. Bofinken är fredad enligt EU-lagstiftning: det är förbjudet att fånga, hålla eller inneha levande eller döda exemplar.1
Utseende
Hanen är den färgstarka av de två. Han har svart panna, blågrå hjässa och nacke, brunrött ansikte och brunrött bröst samt brun rygg.1,2
Honan är mycket mattare tecknad, i brunt och grått på huvudet och ovansidan och blekare undertill, men hon visar samma karakteristiska vita markeringar som hanen. Ungfåglarna liknar honan.1,2,6
De säkraste kännetecknen för båda könen är två vita vingband och vita fält på de yttre stjärtpennorna. Övergumpen, alltså partiet längst bak på ryggen ovanför stjärten, är grågrön. När fågeln lyfter blixtrar det vita på vingarna och i stjärtsidorna till, och det syns ofta bättre i flykten än när fågeln sitter still.1,2,7
Måtten anges lite olika i olika källor. Svenska Wikipedia uppger 14-16 centimeters längd, 25-29 centimeters vingbredd och en vikt kring 20 gram, medan engelska Wikipedia anger 14,5 centimeter, 24,5-28,5 centimeter i vingbredd och 18-29 gram.1,6
Utbredning och förekomst i Sverige
Bofinken finns i stort sett över hela Sverige. Glesare blir den i inre Norrland och i fjällområdena. Den håller till i trädgårdar, parker samt löv- och blandskog.2
Det svenska beståndet uppskattas till omkring 8,3 miljoner par enligt en uppskattning från 2018, och beståndet bedöms som stabilt. Utanför Sverige sträcker sig utbredningen från norra Skandinavien till södra Europa och västra Asien.1
Här är bofinken huvudsakligen flyttfågel. Den anländer i mars-april och drar bort i september-november, och flertalet övervintrar i Belgien och Holland. Den brukar räknas som en typisk vårfågel och kommer i stora flockar redan i mars. Arten är samtidigt bara delvis flyttande: honor och ungfåglar flyttar i regel, medan en del hanar kan stanna kvar året runt.1,2,3
Ekologi och häckning
Boet byggs helt av honan. Det är en tjock, skålformad konstruktion av mossa, lavar och fjädrar, med rötter, barkbitar och strån inblandade. Insidan är en djup skål fodrad med tunna rötter och fjädrar, och utsidan täcks av ett lager lav och spindeltråd över ett innerlager av mossa och gräs. Boet placeras två till tio meter upp, vanligen i en buske eller i en grenklyka i ett träd.1,2,6
Honan lägger tre till sex ägg i maj-juni. Äggen mäter omkring 19 gånger 15 millimeter och väger drygt två gram, och färgen varierar från blekt blågrön till ljust röd med purpurbruna fläckar, prickar eller streck. Honan ruvar i ungefär två veckor, 13-14 dagar, och ungarna är flygga efter cirka 14 dagar. Vanligen blir det två kullar per säsong, undantagsvis fler under varma somrar.1,2,6
Honan värmer ungarna i ungefär sex dagar. När ungarna har lämnat boet matas de av båda föräldrarna i ytterligare tre veckor, så familjen håller ihop en bra bit in på sommaren.6
Födan består av frön, bär och insekter. Utanför häckningstiden äter bofinken huvudsakligen frön och annat växtmaterial som den hittar på marken. Under häckningstiden växlar den till ryggradslösa djur, särskilt bladätande larver, och födosöker i träd med korta utfall i luften efter insekter. Ungarna matas uteslutande med ryggradslösa djur, bland annat larver, bladlöss, tvestjärtar, spindlar och fjärilslarver.1,2,6
Arten är huvudsakligen monogam, och hanen lockar honan till sitt revir med sång. Utanför häckningstiden samlas bofinkar i lösa flockar som ibland är blandade med bergfink. Den typiska livslängden är tre år, men den högsta kända åldern är 15 år och 6 månader, noterad i Schweiz.6
Ägg och ungar tas av kråkfåglar, ekorrar, tamkatter, hermelin och vessla. Till skillnad från bergfinken parasiteras bofinken inte av gök. Arten är känslig för parasiten Trichomonas gallinae och för papillomvirus som ger tumörer på fötter och ben.6
Förväxlingsarter
Bergfinken är den art som ligger närmast till hands att blanda ihop med bofinken. Skillnaden att gå på är övergumpen: bergfinken har en tydligt vit övergump som syns väl när den flyger, medan bofinkens är grågrön. Bergfinken har också orangebrunt bröst och orangebruna vingknogar. Hanen i häckningsdräkt har glänsande blåsvart huvud, nacke och mantel, orangerött bröst och vit buk med mörka fläckar. Honan har grå-brunt huvud med orangebeige strupe och bröst samt varmbrun mantel. Storleken hjälper inte: bergfinken är också 14-16 centimeter lång och väger 17-30 gram.2,5
Lätena skiljer arterna åt. Bergfinkens sång är monoton och kuslig, en sekundlång rak surrande summerton, och kontaktlätet har en nasalt kväkande karaktär. Flyktlätet är ett karakteristiskt, nästan bräkande tä-äähp som sägs inte kunna förväxlas med något annat läte. Bergfinken kan också använda ett bofinksliknande jäck, men det är hårdare i tonen än bofinkens motsvarande läte.4,5
Att de två möts är inget undantag. Arterna har likartad ekologi, uppträder ofta tillsammans och konkurrerar om resurser. Det svenska häckningsbeståndet av bergfink uppgår till ungefär 2 miljoner par, huvudsakligen i norra Sverige söderut till Dalarna. Vinterförekomsten svänger kraftigt, och under bokollonår kan miljontals bergfinkar övervintra i de sydsvenska bokskogarna.5
En art som kan förvirra örat snarare än ögat är lövsångaren. Dess sång påminner om bofinkens, men lövsångaren är betydligt mer melodiös med fallande ton.3
