Översikt
Brunsulan är en havsfågel som hör hemma i tropikerna och som bara undantagsvis når Sverige. Här är den tillfällig och reproducerar sig inte, och de fåglar som kommit hit har tagit sig hit av egen kraft. I den svenska rödlistan för 2025 står den som Ej tillämplig, alltså en art som inte bedöms eftersom den bara uppträder tillfälligt utan att häcka i landet. Den är fridlyst.1
Normalt lever brunsulor i tropiska delar av Atlanten och Stilla havet. Ett fynd i Sverige är därför en raritet, och varje fynd granskas och godkänns av Raritetskommittén innan det räknas.2,5
I världen som helhet går det bra för arten. Den är rödlistad som livskraftig, med en världspopulation som uppskattats till mer än 200 000 individer, men trenden bedöms som minskande.9
Utseende
En brunsula blir ungefär 76 centimeter lång och har ett vingspann på omkring 100 centimeter. Den vuxna fågeln har mörkbrunt huvud och mörkbrun ovansida som möter den vita undersidan i en skarp gräns. Näbben och fötterna är blåaktiga.3
Honan är något större än hanen, och könen skiljs också på den nakna huden runt ögat: hanen har blå ögonring, honan gul. Näbben är skarp och har en sågtandad kant. Vingarna är relativt korta och ger snabba vingslag, och stjärten är lång och avsmalnande.6
Ungfågeln är gråbrun med mörkare huvud, vingar och stjärt. Nedre bröstet och undersidan är kraftigt brunfläckiga på vitt, och för att vara en sula liknar ungfågeln de vuxna ovanligt mycket. Fågeln som kom in till Stockholm på en Finlandsfärja i augusti 2023 var just en ungfågel, och de som såg den beskrev den som en brun klump.6,3,4
Utbredning och förekomst i Sverige
Brunsulan häckar på klippiga öar och kuster och på vulkaniska öar i tropiska delar av Atlanten och Stilla havet, till exempel på Julön i Indiska oceanen och på flera västindiska öar. Vintertid lever den ute till havs och sprider sig över hela den tropiska klimatzonen.3
Utbredningen är pantropisk, med häckningsplatser i Karibien, längs Brasiliens och Afrikas atlantkuster, på öar utanför Madagaskar, i Röda havet, i norra Australien och på många öar i Stilla havet. Arten är strikt marin och söker föda framför allt i kustnära vatten. Den räknas inte som en egentlig flyttfågel.9
I Europa har brunsula setts tillfälligt, ett tiotal gånger i Spanien och därtill i Italien, Frankrike och Storbritannien. De enda europeiska länder som finns med i BirdLife Internationals länderlista för arten är Portugal och Spanien, och där är den upptagen som tillfällig gäst utan häckning.3,9
I Storbritannien har en tydlig förskjutning norrut dokumenterats, och den kopplas till den globala uppvärmningen. Det brittiska förstafyndet gjordes 2019, och fram till 2024 tillkom ytterligare 16 fynd, varav sex under 2023 och tre under 2024. En fågel nådde 59°21′ nordlig bredd vid North Ronaldsay på Orkneyöarna, långt norr om artens historiska utbredning.6
Sveriges första brunsula sågs den 3 november 2021, omkring tre nautiska mil väster om Måseskär i Bohuslän. Det var en fiskare som fick den på bild, och fågeln bedömdes vara i sitt andra kalenderår eller äldre.2,3
Nästa fynd blev betydligt mer publikt. Den 8 augusti 2023 upptäcktes en brunsula först av Finska vikens sjöbevakningssektion nio kilometer söder om Helsingfors, och därefter av resenärer ombord på Silja Serenade på väg mot Stockholm. Fågeln låg först platt på däck och sov, och blev sedan mer aktiv. Ombord var det åttaåriga Olivia Weiland som fick syn på den, efter ett tips från sin morfar. Fågelskådare samlades vid Värtahamnen och vid Hotel Yasuragi, och vid halvelvatiden omhändertogs fågeln av ett djursjukhus för undersökning. Det var Sveriges andra fynd någonsin.4,3
Sveriges tredje brunsula kom in i Östersjön hösten 2024. Den 27 september hittades den på långt håll av fågelskådare i Skåne, flygande ner runt Falsterbo. Larmet gick i Birdalarm, strategiska platser längs Skånes sydkust bemannades och fågeln kunde följas österut. Två dagar senare, den 29 september, hittades den igen på Ölands östkust av Peter Nilsson vid Skärlöv, där den fiskade i lugn och ro, och sedan sågs den av många skådare medan den långsamt fiskade sig söderut.5
Den kvällen var det nära att fågeln slutade som en måltid. En havsörn slog till, fick grepp om sulan och höll den hjälplöst i klorna några sekunder innan den slet sig loss och föll ner i havet. Örnen slog efter den flera gånger till och gav sedan upp, och några trutar som försökte gav också upp strax därpå. Hur illa tilltygad sulan blev vet ingen, men den kunde flyga och försvann mot sydsydost, allt längre ut från kusten. Fågeln sågs även vid Ottenby, som därmed fick sin art nummer 401.5
Senast sågs en brunsula i Sverige den 5 och 6 september 2026. Den upptäcktes först vid Orust och sedan på några platser längs Hallandskusten samma dag, uppehöll sig därefter i Skummeslövsstrand och hittades den 6 september död på stranden.3
I Artportalen finns 269 rapporterade observationer av brunsula. Det är antalet rapporter och inte antalet fåglar, för samma individ rapporteras av många skådare, och kartan visar var folk sett fågeln snarare än artens utbredning.1
Ekologi och häckning
Födan består till största delen av småfisk och tioarmade bläckfiskar, som brunsulan fångar genom att störtdyka ner i havet med stor fart. Precis som andra sulor vinklar den vingarna bakåt i dyket. I luften är den skicklig, men den är ganska klumpig när den lyfter och landar, och den är beroende av god vind och höga sittplatser för att komma i väg.3,6
Bytet tas oftast genom störtdykning, men fågeln kan också snappa åt sig föda direkt från vattenytan. Den stjäl dessutom ibland byte från andra sjöfåglar, och det är mest honor som gör det.9
Boet är mycket enkelt och läggs direkt på marken, i vegetationen på klippiga öar eller korallatoller. Kullen är två blåaktiga ägg med tjockt kalkskal, och båda föräldrarna ruvar. När de byter av varandra utspelar sig en komplicerad hälsningsritual. Normalt växer bara en unge upp, eftersom den andra ungen som kläcks inte klarar konkurrensen och ofta hamnar utanför boet. Paren håller ihop i flera år. Kolonierna är vanligen mindre än hos andra sulor i släktet.3,6,9
Arten är hotad i vissa regioner av fosfatbrytning i guano och av fiske, och på sina håll samlas äggen in. Brunsulor är känsliga för störning: att människor rör sig tio till tjugo meter från boet räcker för att fåglarna ska lämna det. Marint skräp är ett växande inslag i bona, och en genomgång visade att omkring 30 procent av skräpet innebär viss risk att fåglarna trasslar in sig. Införda svarta råttor drar ner häckningsframgången på öar där de etablerat sig.3,9
Förväxlingsarter
I Sverige är havssulan den enda sula som uppträder regelbundet, och det är den en brunsula i första hand måste skiljas från. Havssulan är 90 till 100 centimeter lång med ett vingspann på 165 till 180 centimeter, alltså betydligt större än brunsulan med sina omkring 76 centimeter och ett vingspann på runt 100 centimeter. Den vuxna havssulan är övervägande vit med svarta handpennor och blekt blåaktig näbb, och under häckningstiden får nacken en gulaktig ton.10,3
Svårigheten ligger i de unga havssulorna. Ungfågeln är gråbrun med ljusare undersida och ljusnar successivt under fem år innan den är helt vuxen, så en mörk havssula kan mycket väl tas för en brunsula. Det som avgör är gränsen mellan mörkt och ljust: brunsulan har en skarp gräns mellan mörkt bröst och vit buk, och den saknar den unga havssulan. Havssulan är en regelbunden höstgäst längs västkusten och häckar på klippöar i Nordatlanten vid Storbritannien och Norge.10
Bland de arter som brukar listas som lika brunsulan finns även blåfotad sula, masksula och rödfotad sula, men av dem är det bara havssulan som är aktuell i Sverige.7
