Morus bassanus
Det här är en högljudd fågel, särskilt i kolonin. Det vanliga lätet är hårt och strävt, ungefär arrah-arrah eller urrah-urrah. Man hör det när fågeln kommer in mot kolonin och när den utmanar andra sulor.
Alla läten och ljud för havssula →Utbredningskarta över var Havssula har observerats i Sverige.
Senaste dygnet
Havssulan är en stor havsfågel i familjen sulor. Den kommer i land nästan bara för att häcka; resten av året lever den ute till havs, för det mesta längre söderut i Atlanten. Den häckar i kolonier på båda sidor av Nordatlanten, ofta med tusentals par på samma klippa.3
Det är den största arten i sulfamiljen och den största havsfågeln i norra Atlanten. Vikten ligger på 2,3 till 3,6 kilo, och hanar och honor är i stort sett lika stora och lika färgade.6
Det vetenskapliga namnet bassanus kommer från Bass Rock, en klippa i Skottland med stora häckningskolonier.2
En vuxen havssula är vit med svarta handpennor, alltså de yttre vingpennorna. Kroppen mäter mellan 87 och 100 centimeter och vingspannet är 165 till 180 centimeter. Vingarna är långa och spetsiga och ser ut att sitta mitt på kroppen när fågeln glider fram över havet på stela vingar.3
Näbben är lång och vass, ljust blåaktig med mörka längsgående streck. Ögat är ljusblått och omges av bar, svart hud. Under häckningen är huvud och nacke gulfärgade.3
Näbben är kraftig och konisk, med en svag nedåtböjning i spetsen och skarpa skäregg. Ett svart band av bar hud skiljer de ljusa fjädrarna på panna och strupe från näbben, och det ger sulan hennes karakteristiska ansiktsteckning. Den gulbeiga tonen på huvud och hals blir mycket tydligare under häckningstiden, och hanarna är djupare färgade än honorna. De fyra tårna sitter ihop med simhud, och längs tårna och uppför benen löper färgade linjer, grönaktigt gula hos hanar och blåaktiga hos honor.6
Ungfåglarna ser helt annorlunda ut. De är mörkt gråbrunspräckliga, och under sina fyra första levnadsår får de gradvis mer vitt och mindre mörkt i dräkten tills den vuxna fjäderdräkten är på plats efter fem år. En fågel i andra kalenderåret kan därför se ut på många sätt beroende på var i ruggningen den befinner sig, till exempel vit framtill och fortfarande brun baktill.3,6
En nyss flygg unge är mörkgrå till skiffergrå med fint vitspräckig ovansida och ett tydligt V-format vitt fält under övergumpen. Näbb och iris är mörkbruna hos den unga fågeln.6
Havssulan häckar inte i Sverige. Hon besöker den svenska västkusten främst under hösten, vissa år i ganska stora antal, och räknas som en regelbunden men icke reproducerande art i landet. Just därför bedöms hon inte i den svenska rödlistan utan får kategorin NA, ej tillämplig.1
Arten observeras i Sverige särskilt vid hårda vindar, vid västkusten, men ibland också i Östersjön och inne i landet. Vid Hallands Väderö har man vid sträckräkning noterat över 3 000 exemplar. I Skandinavien häckar den bara i Norge.3
Havssulan är fridlyst enligt 4 § artskyddsförordningen. Hon räknas också som vilt, vilket betyder att hon är fredad men kan vara jaktbar enligt jaktförordningen eller jaktlagen.1
Häckningen sker på båda sidor av Nordatlanten, på kuster som påverkas av Golfströmmen. Vattnet måste vara kallt nog för makrill och sill, som är huvudfödan. Den nordliga gränsen sätts av isfria vatten under häckningssäsongen: både Grönland och Svalbard har lämpliga klippor, men somrarna är för korta, eftersom häckningscykeln kräver 26 till 30 veckor. Mer än två tredjedelar av världspopulationen häckar runt Brittiska öarna.6
De största kolonierna ligger vid Storbritanniens kuster. Bass Rock hade 75 000 par 2014, St. Kilda 60 000 par 2013 och Ailsa Craig 33 000 par 2014.3
I Norge fanns omkring 6 900 häckande par 2016. Den första häckningen i södra Norge skedde i mitten av 1940-talet vid Runde i Møre og Romsdal, och 1967 etablerades en koloni i Syltefjord innanför polcirkeln vid 70 grader nord. Kolonier på låga skär i Lofoten och Vesterålen har minskat i takt med att havsörnarna blivit fler efter fridlysningen 1968.6
Sedan havssulan etablerade sig i Norge 1946 vid Runde har arten flyttat sina kolonier ungefär 150 mil norrut. År 2011 etablerade hon sig på Bjørnøya vid Svalbard, och under 2015 och 2016 fanns omkring 3 300 bebodda bon i det studerade området i Barents hav. Bakgrunden är att haven blir varmare och att sulornas byten rör sig allt längre norrut: ett historiskt stort inflöde av varmt atlantvatten värmde upp Barents hav och förde med sig fiskbestånden, framför allt sill och makrill.4
Efter häckningen sprider sig de vuxna fåglarna över ett stort område, men rör sig sällan mer än 800 till 1 600 kilometer från kolonin. Många vuxna flyttar till västra Medelhavet via Gibraltar sund och undviker att flyga över land; andra följer Afrikas atlantkust ner till Guineabukten. Unga fåglar flyttar betydligt längre söderut. Sulor från Alderney i Engelska kanalen har spårats sedan 2015, och en av dem flög till skandinaviska vatten och tillbaka igen.6
Arten bedöms inte vara globalt hotad utan klassas som livskraftig. Bestånden är numera stabila, men minskade tidigare kraftigt på grund av habitatförstörelse, äggplockning och jakt.3
En inventering 2004 räknade 45 häckningskolonier och omkring 361 000 bon. År 1939 fanns 22 kolonier och cirka 83 000 bon, så beståndet har fyrdubblats sedan dess. Efter en europeisk beståndsuppskattning 2004 reviderades den globala siffran till mellan 950 000 och 1 200 000 individer.6
Trots den klassningen orsakade utbrottet av fågelinfluensan H5N1 år 2022 massdöd i havssulekolonier över hela Nordatlanten. Ovanligt hög dödlighet noterades vid ungefär 75 procent av alla kända kolonier. På Bass Rock minskade antalet ockuperade bon med minst 71 procent. Vad det betyder på lång sikt för världspopulationen är osäkert. Havssulor som överlevt H5N1 har i vissa fall svart iris i stället för den normalt ljusblå, vilket kan vara ett synligt tecken på tidigare infektion.6
Även i Sverige har havssula setts bland de arter som drabbats av högpatogen fågelinfluensa, tillsammans med bland andra vitkindad gås, gråtrut, trana, sångsvan, pilgrimsfalk, fasan och knölsvan. Döda eller sjuka fåglar kan anmälas via rapporteravilt.sva.se, och fåglar med tydliga symtom ska inte köras till viltrehabiliterare.5
Havssulan hittar sitt byte med synen och störtdyker sedan ner i havet i hög fart. Den äter mest småfisk som samlas i stim nära ytan, särskilt sill, makrill, skarpsill och tobis. Trots att den är en stark och skicklig flygare är den påfallande klumpig när den ska lyfta och landa.3
Kroppen är strömlinjeformad för dykningen, halsmusklerna är kraftiga och vid näbbens bas sitter en svampig benplatta. Näsborrarna ligger inne i näbben och kan stängas så att inget vatten tränger in, och ögonen skyddas av kraftiga blinkhinnor. Under huden finns luftsäckar i nedre delen av kroppen och längs sidorna, andra mellan bröstbenet och bröstmusklerna samt mellan revbenen. Fjädrarna hålls vattenavvisande med ett fettkörtelsekret som fågeln stryker ut med näbb och huvud.6
Fåglarna kan träffa vattenytan i upp till 100 kilometer i timmen och simmar i genomsnitt ner till knappt 20 meters djup, ibland djupare än 25 meter. De dyker med rak, stel kropp och viker vingarna intill kroppen strax före nedslaget. Bytet drivs oftast djupare ner och fångas på vägen upp. Fisken sväljs under vattnet innan fågeln stiger, så man ser aldrig en havssula flyga med fisk i näbben. Stor fisk sväljs med huvudet först, mindre fisk på tvären eller med stjärten först, och fångsten lagras i en förgrenad säck i halsen.6
Den vita färgen gör att sulorna ser varandra på långt håll och kan sluta sig till var stimmen står, vilket underlättar när flera fiskar tillsammans. Underifrån gör samma färg dem mindre synliga för fisken. De söker också föda simmande med huvudet under vattenytan.6
Fisken är mest 2,5 till 30,5 centimeter lång och stimmar nära ytan. Praktiskt taget vilken småfisk som helst tas opportunistiskt, liksom andra små djur i det fria vattnet, till stor del bläckfisk.6
Vingarna är långa och smala och sitter långt fram på kroppen. Även i stiltje kan fåglarna hålla 55 till 65 kilometer i timmen, trots att flygmusklerna är små i förhållande till kroppen: hos andra fåglar utgör de omkring 20 procent av kroppsvikten, hos havssulan mindre än 13 procent. De är snabba men manövrerar sämre än andra havsfåglar, går med svårighet och har problem att lyfta från plan mark. Från vattnet lyfter de mot vinden med kraftiga vingslag, och i svag vind och hög sjö kan de bli oförmögna att lyfta och stranda.6
Fåglar som matar ungar har registrerats söka föda upp till 320 kilometer från boet, men normalt flyger de mindre än 150 kilometer. Honorna är mer selektiva än hanarna när de väljer sökområde, gör längre och djupare dyk och flyter längre på ytan.6
Häckningen startar i mars eller april. De äldsta fåglarna kommer först till kolonin, de som ännu inte är häckningsmogna några veckor senare. Ungfåglar återvänder oftast första gången till en koloni, gärna den de kläcktes i, vid två eller tre års ålder, håller till i utkanten och kan bygga bo men häckar inte förrän vid fyra eller fem års ålder.6
Helst väljer de kustsluttningar eller klippbranter, annars häckar de i grupper på öar eller plana ytor, där det är svårare att lyfta. Bona ligger alltid tätt, i genomsnitt 2,3 bon per kvadratmeter, och där det finns gott om plats motsvarar avståndet mellan bona dubbla en fågels räckvidd. Båda könen försvarar boområdet häftigt.6
Boet byggs av tång, växtdelar, jord och skräp från havet, och det är oftast hanen som samlar materialet. Bona är kompakta skålar på 30 till 60 centimeters höjd. Under säsongen växer boets yta när paret kastar ut sin spillning runt det, och genom åren kan ett bo bli två meter högt.6
Paret lägger ett ägg, som väger omkring 105 gram. Hittar man två ägg i ett bo beror det på att två honor lagt i samma bo, eller att ett ägg stulits. Går ägget förlorat läggs ett nytt. Båda föräldrarna ruvar i 42 till 46 dagar, och ägget ligger omslutet av den ruvande fågelns varma simfötter. Strax före kläckningen släpper fågeln ägget från fötterna så att det inte krossas när ungen hackar sig ut, och att spräcka skalet kan ta upp till 36 timmar.6
Nykläckta ungar är nakna och mörkblå eller svarta. Andra levnadsveckan täcks de av vit dun, som under de följande fem veckorna byts mot mörkbruna, vitfläckade fjädrar. Simhuden används också för att täcka ungen, som mycket sällan lämnas ensam; en unge som lämnas blir ofta attackerad och dödad av andra havssulor.6
Små ungar matas med uppstött, halvsmält fisk. Föräldern gapar och ungen hämtar maten längst bak i svalget; äldre ungar får hel fisk. Till skillnad från andra arters ungar rör sig havssuleungen inte runt i boet och viftar inte med vingarna för att tigga, vilket minskar risken att den faller ur.6
Föräldrarna matar ungen i ungefär 13 veckor, ända fram till att den lämnar boet. Ungarna blir flygga vid 84 till 97 dagars ålder och ger sig av genom att kasta sig ut från klippan och flyga, något som inte går att öva på i förväg. I dåligt väder kan de skada sig dödligt mot klipporna. Sedan stannar de till havs och lär sig fiska och flyga; flygförmågan räcker inte till för att komma tillbaka upp på häckhyllorna. Hela häckningsperioden, från ägg till flygfärdig unge, tar nästan fyra och en halv månad.6,4
Havssulor bildar livslånga par och lägger ett ägg per år, som ruvas av båda föräldrarna i minst sex veckor. Båda försörjer ungen och kan flyga upp till tjugo mil för att skaffa mat.2
Vid boet utför paret komplicerade hälsningsritualer: de sträcker näbbar och halsar mot skyn och knackar mjukt näbbarna mot varandra.3
Det blir en kull om året. Av de unga fåglarna överlever 30 procent de fyra första åren, och för vuxna fåglar är den årliga överlevnaden knappt 92 procent. En fågel som blivit vuxen lever typiskt 17 år, och den högsta kända åldern är 37 år, 4 månader och 16 dagar. Paren är monogama och kan hålla ihop flera säsonger, ibland livet ut. De skiljs åt när ungen lämnat boet och återförenas nästa år, och dör den ena skaffar den andra en ny partner.6
Havssulan har få fiender. De enda kända regelbundna predatorerna på vuxna fåglar är havsörn och kungsörn. Ägg och ungar tas av havstrut, korp, hermelin och rödräv. Till havs är angrepp obetydliga, men i sällsynta fall kan stora hajar eller sälar ta en sula. Vid kolonierna förekommer att labbar, särskilt storlabb, jagar sulan tills hon stöter upp maginnehållet; labben kan gripa vingspetsen så att sulan faller i havet, eller dra henne i stjärten ner i vattnet, och släpper först när hon kastat upp sin fångst.6
På avstånd eller i dålig sikt kan albatrosser förväxlas med havssula, särskilt fåglar i ungdräkt som har mer svart i vingen.6
Havssulan är något större och tjockare i näbben än sina två närmaste släktingar, kapsula och australisk sula. Havssulan har mer vitt i vingen och helvit stjärt, medan de andra två har svarta stjärtspetsar. Vid Afrikas västkust, dit många havssulor når på flyttningen, kan hon förväxlas med kringströvande maskad sula, som är mindre, saknar den gulbeiga tonen på huvudet och har svart stjärt.6
Har du hittat fel i artikeln? Kontakta oss
Havssula är en stor havsfågel som tillhör familjen sulor (Sulidae). Den är en utpräglad havsfågel som främst besöker land för att häcka. Havssulan är en flyttfågel som häckar i stora kolonier, ofta med 1000-tals par, på båda sidor av Nordatlanten och utanför häckningstid lever den pelagiskt, främst längre söderut i Atlanten.
En havssula är ungefär 87–100 cm lång och väger 2300–3600 gram.
Havssula har ett vingspann på ungefär 165–180 cm.
Havssula väger ungefär 2300–3600 gram.
Flest observationer av havssula rapporteras i oktober, baserat på svenska fågelskådares rapporter det senaste året.
Havssula bedöms som ovanlig i Sverige. Graderingen bygger på var och hur ofta arten setts de senaste fem åren samt BirdLife Sveriges officiella artlista.
På kartan ovan ser du var havssula har observerats i Sverige de senaste 12 månaderna. Zooma in för att hitta platser nära dig.
