Buskskvätta läte

Läte

Det är hanen som sjunger. Han gör det från en upphöjd plats, en buske, en stolpe eller en hög ört, och sången hörs från april till juli. Det lönar sig att titta mot sådana utkiksplatser när man hör sången, för där brukar sångaren sitta väl synlig.^2,8

Sången är en kort strof som ändras hela tiden i detaljerna. Den kommer igång utan förvarning, ökar i fart och tar slut lika tvärt. I strofen blandas skrapiga, knastriga ljud med klarare och mörkare toner och med mjuka visslingar och korta "tack"-ljud.^1,3,8

Buskskvättan härmar ofta andra fåglar, och hanens sång kan innehålla bitar från minst tolv andra arters sång. Rosenfinken är en av arterna den kan ta efter mycket skickligt. Trots allt lånat går buskskvättan oftast att känna igen på rösten.^1,8

Vid sidan av sången har buskskvättan ett huvudläte som låter ungefär "hy-tack-tack" eller "hyit-teck-teck". Med det håller fåglarna kontakt med varandra, och det fungerar också som varning för rovdjur. Som varning låter det som en mjuk vissling följd av hårda smack, ett eller flera.^1,6,8

Efter att ungarna har lämnat boet hörs varningslätet "hyit-teck-teck" mycket och envist. Då är familjen lätt att hitta. Man ser ofta hela gruppen på låga sittplatser.¹

Vintertid i Afrika hörs mest varningslätet. Mot slutet av vårflytten händer det att hanarna börjar sjunga igen.⁸

Stenskvättans sång kan påminna om buskskvättans, men buskskvättan sjunger renare och har mer omväxling. Den svarthakade buskskvättan sjunger mer enformigt än buskskvättan och utan större tonsteg. Strofen är kort, gnisslig eller kvittrande, och kan få en att tänka på järnsparv eller berglärka. Varningslätet skrivs ungefär "vist track-track": först en skarp vissling, sedan ett orent smackande.^6,7