Enkelbeckasin läte

Läte

Enkelbeckasinens typiska revirljud kommer inte från strupen utan från fjädrarna. Under häckningstiden flyger fågeln högt upp över sitt revir och dyker sedan snett nedåt. I dykningen breder den ut två stjärtpennor och håller dem i rät vinkel mot flygriktningen. Farten genom luften sätter både vingarna och de yttre stjärtpennorna i dallring. Resultatet blir ett darrande, surrande eller brummande ljud i snabba stötar, ungefär "huhhuhhuhhu". Beteendet kallas ibland för att fågeln bräker.^2,3,4,6,9

Spelflykten är ett sätt för fågeln att markera sitt revir, och den upprepas med flera dykningar. Även honan kan åstadkomma ljudet, men i regel är det hanen som hörs.^6,3

Efter spelflyktens ljud har arten fått gamla svenska folknamn som horsgök, märrgök, himmelsget och vårget.⁶

Enkelbeckasinen har också en sång. Från en sittplats upprepar den ett taktfast, mekaniskt "tick-a tick-a tick-a" eller "teck-teck-teck-teck". Innan fågeln stiger till väders för sina dykningar kan den stå på marken och ticka i allt högre tempo.^3,4,6

Den som går över en blöt äng och skrämmer upp en enkelbeckasin hör ett hårt "kätsch!" eller "kääsch" när fågeln lyfter. Lätet är högt, och fågeln flyger iväg i sicksack.^4,6,9

Enkelbeckasinerna kommer tillbaka till landet från mars, och spelflykten hörs sedan under häckningstiden.^2,6

Flera släktingar låter annorlunda. Dvärgbeckasinen lyfter tystare och säger bara ett dämpat "gätj". Dess spelljud är ett ihåligt "ogogåck-ogogåck" som pågår i ungefär åtta sekunder och är svårt att lokalisera. Dubbelbeckasinen hörs sällan annat än på spelplatserna, där hanarnas spelljud når fram på upp till 200 meters avstånd. Den mycket sällsynta wilsonbeckasinen har mörkare röst än enkelbeckasinen, och skillnaden är tydligast i spelljudet.^8,4,7,5