Översikt
Enkelbeckasinen är en medelstor vadare med mycket lång och rak näbb och ganska korta ben. Den häckar över hela Sverige, på blöta strandängar, i kärr och på myrar. Dräkten smälter så väl in i omgivningen att fågeln är svår att upptäcka. På våren dyker hanen brant ner från hög höjd över våtmarken, och de utspärrade stjärtpennorna ger då ett vibrerande, surrande ljud.2,6,3
Arten har minskat i Sverige. Sedan rödlistan 2025 räknas den som nära hotad. Tidigare bedömdes den som livskraftig.1
Utseende
Med näbben inräknad är enkelbeckasinen 23–28 centimeter lång, och vingbredden är 39–45 centimeter. Den väger vanligen 80–140 gram, men före flyttningen kan den komma upp i 180 gram. Näbben är mörk och 5,5–7 centimeter lång, alltså en stor del av fågelns längd. Den är klädd med känslig hud.6,9,3
Hanar och honor ser likadana ut. Ovansidan är brunspräcklig, med beige, brunt, vitt och svart i ett vattrat mönster och med halmgula streck längs ryggen. Huvudet är randigt, med ett mörkt streck genom ögat och ett ljust band mitt på hjässan. Buken är vit. Benen är korta och grågröna och vingarna spetsiga.6,9,11
När den skräms upp flyger den iväg i sicksack, och då syns en bred vit bakkant på vingen. Stjärten har sju par stjärtpennor.4,6,9
Utbredning och förekomst i Sverige
Enkelbeckasinen häckar i hela Sverige, ända upp till videbältet i fjällen. Den finns på strandängar, starrmader, myrar och sjöstränder, men också på fuktiga kalhyggen och i fuktig skog. Det svenska beståndet är ungefär 160 000 häckande par, och de flesta finns i Norrland.1,2
De flesta svenska enkelbeckasiner flyttar. Höststräcket pågår från slutet av juli till november, och fåglarna flyger mot södra och västra Europa. De första kommer tillbaka i mars. Europeiska enkelbeckasiner övervintrar även i Afrika ner till ekvatorn.2,3,9
Utanför Sverige häckar arten från Mellaneuropa och norrut, bland annat på Island, i Storbritannien och på Färöarna, och österut genom Ryssland till Stilla havet. Fåglarna på Island, Färöarna, Orkney och Shetland räknas till en egen underart. Övriga, även de svenska, hör till nominatformen.6,9
Sett över längre tid har det svenska beståndet minskat. Det mer än halverades mellan 1977 och 2007. I 2025 års rödlista flyttades arten från livskraftig till nära hotad, efter en minskning på omkring 17,5 procent under de senaste 15 åren. Minskningstakten ligger nära gränsen för kategorin sårbar. Både antalet häckande fåglar och kvaliteten på livsmiljöerna har gått ner. Globalt räknas arten som livskraftig.1,9
I både skogs- och odlingslandskapet har utdikade myrar och våtmarker gjort det sämre för arten. Där betesdjur och slåtter försvunnit från strandängarna har vass och vide tagit över, och med tiden har marken blivit skog. Enkelbeckasinen är fridlyst i Sverige.2,1
Ekologi och häckning
Med den långa näbben sonderar enkelbeckasinen den mjuka dyn efter föda. Den äter mest insekter och maskar, bland annat daggmaskar, men också larver, sniglar och andra blötdjur, kräftdjur och havsborstmaskar. En del frön från kärrväxter kommer också med.6,9,1,3
För att häcka behöver arten fuktig mark, vegetation som inte är för kort och tuvor. Boet ligger på en tuva och är en grund grop i marken som fodras med strån och stjälkar. Honan lägger oftast fyra ägg, men mellan två och fem förekommer. Äggen är brungröna.2,6,1,10,3
Honan ruvar ensam i ungefär 18–20 dagar. Nykläckta ungar har mörkt rödbrunt dun med inslag av svart, vitt och beige. Båda föräldrarna tar hand om ungarna och delar upp kullen mellan sig, så att var och en sköter hälften. Ungarna kan flyga efter ungefär 19–20 dagar. Oftast blir det en kull per år, men ibland två.10,9,3
Enkelbeckasiner häckar första gången när de är två år. En typisk livslängd är tre år, men den äldsta kända individen blev drygt 16 år.10
Förväxlingsarter
Enkelbeckasinen är lätt att blanda ihop med de andra beckasinerna och med morkullan. Ett bra kännetecken är den ljusa buken, som varken dvärgbeckasinen eller dubbelbeckasinen har.4,6
Dubbelbeckasinen är större än enkelbeckasinen och har kortare och kraftigare näbb i förhållande till kroppen. Buken är tvärvattrad. I flykten syns vita hörn på stjärten och två vita band på vingen. Som svensk häckfågel är den i dag begränsad till fjällen, med tyngdpunkt i Lappland, Jämtland och Härjedalen.4,7
Dvärgbeckasinen häckar på blöta myrar från mellersta Dalarna till Torne lappmark, och ett litet bestånd finns i Småland. Med 18–20 centimeter når den bara ungefär två tredjedelar av enkelbeckasinens storlek. Hjässan har mörk mitt där enkelbeckasinen har ett ljust band, och näbben är kortare. Den spetsiga stjärten saknar vitt i kanterna, och fågeln flyger lugnare och rycker mindre än enkelbeckasinen.8
Morkullan är större, upp till 38 centimeter, och är en skogsfågel. Den är aktiv på natten och håller sig undan i snår och buskage på dagen.4
Wilsonbeckasinen är en amerikansk art som räknades som underart till enkelbeckasinen. Sveriges första fynd gjordes vid Vendelsjön i Uppland den 13 april 2019. Den har åtta par stjärtpennor i stället för sju, och de yttersta av dem är tätare tvärbandade. Vingen är mörkare undertill och har en smalare vit bakkant.5,9
