Översikt
Gråsparven är en kraftig och kompakt tätting med stort huvud och kraftig, konisk näbb. Den lever nära människan, både i städer och på landsbygden, och undviker tät skog och tundra. I Sverige uppträder den flockvis i städer och samhällen och på landsbygden vid gårdar med djurhållning. Den är stannfågel, alltså kvar hos oss året om. Beståndet i Sverige uppskattas till ungefär en miljon individer. Engelska Wikipedia beskriver arten som världens mest vittspridda vilda fågelart.1,2,5
Att gråsparven varit talrik i Sverige är inget nytt. Vid slutet av 1800-talet ansågs den på sina håll vara en landsplåga. Sedan dess har bilden vänt: gråsparven har minskat med runt 79 procent under de senaste 30 åren, och även de senaste tio åren har minskningen uppgått till knappt 15 procent. Enligt Artdatabanken beror nedgången mycket på bekämpningsmedel och intensivt jordbruk. Sedan 1975 hör gråsparven till de fåglar i Sverige som minskat mest i antal. Globalt är arten ändå rödlistad som livskraftig.1,3,4,5
Utseende
Gråsparven mäter 14 till 18 centimeter, i genomsnitt omkring 16, med ett vingspann på 21 till 26 centimeter och en vikt mellan 24 och 39,5 gram. RSPB jämför storleken med en bofink. Näbben är kort och kraftig, och huvudet ser stort ut i förhållande till kroppen.1,5,6
Hanen är den som syns mest. Han har grå hjässa, chokladbrun nacke och huvudsidor, svart eller mörkgrå strupe och en svart haklapp som fortsätter ned på övre bröstet. Ryggen är brunaktig med mörka längsgående streck och undersidan ljusgrå. Haklappens storlek varierar med ålder och kondition. Efter ruggningen täcks haklappen av ljusa fjäderbräm, så vinterdräkten blir blekare med mindre svart på bröstet.1,2,5
Honan är oansenligare och mattare brun, men fint tecknad i smutsbrunt och ljusgrått, med beigegrått bröst och gråbrunt huvud. Hon saknar hanens bruna nacke och svarta strupfläck, och har ett tydligt ljust ögonbrynsstreck. Hennes näbb är gulaktig men skiftar till svartgrå under häckningstiden. Båda könen har ett tydligt vitt vingband högt upp på vingen, medan det bakre bandet bara är antytt. Ungfåglarna påminner om honan men är ljusare, med ljusgul mungipa.1,2,5
Utbredning och förekomst i Sverige
Gråsparven är ursprungligen en palearktisk och orientalisk art, men efter mitten av 1800-talet infördes den till nästan hela jorden. I dag saknas den bara i polarområdena, delar av norra Sibirien, större delen av Kina, Japan, Sydostasien, västra Australien, tropiska Afrika, Sydamerika och Nordamerikas nordligaste del. Världspopulationen uppskattas till ungefär 500 miljoner individer.1
I Sverige finns gråsparven i större delen av landet utom i fjälltrakterna. Både gråsparv och pilfink har efterhand spridit sig norrut och häckar i dag i Norrbottens kustland och lokalt även i norra Lappland. I takt med jordbrukets ökade specialisering efter 1950 har båda arternas bestånd minskat kraftigt i många jordbruksområden. Vid den svenska vinterfågelräkningen hamnade gråsparven på plats 10 år 2018, mot plats 11 både 2017 och 2016, vilket beskrivits som en liten renässans efter en lång period av nedgång. Pilfinken låg samma år på plats 4.1,3,4
Utanför Sverige ser det olika ut. I Finland är arten klassad som starkt hotad. Det europeiska beståndet genomgick under 1990-talet en måttlig minskning på över 10 procent, och västra Centraleuropa visade tydlig tillbakagång under andra hälften av 1900-talet. I storstäder som London, Paris, Warszawa, Hamburg och München har tillbakagången varit mycket stark; i Hamburg sjönk beståndet mellan 1983 och 1987 från 490 till 80 fåglar per kvadratkilometer. I Storbritannien är gråsparven rödlistad i den nationella bevarandestatusen, med nästan 30 miljoner fåglar försvunna sedan 1970.1,6
Ekologi och häckning
Den ursprungliga biotopen förmodas ha varit torra, varma och luckra trädsavanner. I dag är gråsparven nära knuten till mänsklig bebyggelse. Förutsättningarna för häckning är tillgång till frön och spannmålsprodukter året runt samt lämpliga boplatser, och de bästa miljöerna är jordbruksbyar, förortsområden, stadscentrum och zoologiska trädgårdar. De högsta tätheterna nås i stadskärnor, medan häckningsframgången är större i förorter där insekterna är fler. Arten klarar skiftande klimat men föredrar torrare förhållanden. Högsta kända häckningsplats ligger på ungefär 4500 meters höjd i Himalaya, den lägsta 86 meter under havsytan i Death Valley. På landsbygden är gråsparven mera knuten till djurhållande gårdar än pilfinken.1,3,5
Boet läggs i nischer och hålor, men också fritt i träd och buskar. Vanliga platser är skyddade hålrum på eller nära byggnader: under takpannor, i ventiler, i nischer under skärmtak, i fågelholkar, i övergivna svalbon och i hackspettshål. Friliggande bon anses vara den ursprungliga botypen och kan bli stora som en fotboll. Oavsett var det ligger är boet i princip alltid runt, med ingången från sidan. Materialet är halm, gräs, ull, papper och lump, och insidan fodras med fina strån och fjädrar. Fågeln.se anger strå fodrat med fjädrar, ull och hår. Gråsparven lever i livslånga parbildningar, och fåglar som etablerat sig i ett område stannar vanligen kvar där hela livet.1,2,3,5
I Centraleuropa startar häckningstiden i slutet av april och håller på till augusti, med två till tre kullar per säsong, i sällsynta fall fyra. I den svenska landsbygdsmiljön kan häckningar förekomma fram till slutet av augusti, ofta med flera kullar, och pilfinkens häckningsperiod börjar en till två veckor senare än gråsparvens. Kullen består av fyra till sex ägg, vita till svagt grönaktiga eller gråaktiga med gråa eller bruna fläckar och en vikt kring tre gram. Båda föräldrarna ruvar omväxlande, i 10 till 15 dagar, ibland ända upp till 22 dagar om vädret gör att ruvningen avbryts. Ungarnas ögon öppnas efter ungefär fjärde dagen och dundräkten kommer fram den åttonde till nionde. Tiden i boet varierar mellan 11 och 23 dagar, i genomsnitt 14 till 16. Ungarna är flygfärdiga när de lämnar boet, äter själva efter en till två dagar och är självständiga efter 7 till 10 dagar, senast 14. De vuxna fåglarnas slitna fjäderdräkt ruggas i juli och augusti. Den högsta registrerade åldern i vilt tillstånd är 19 år och 9 månader.1,3,5
Födan är i huvudsak frön, framför allt spannmål, och vete föredras framför havre och korn. I lantliga områden kan spannmål utgöra upp till 75 procent av födan. Från våren till sommaren står animalisk föda för upp till 30 procent, mest insektlarver, och de nykläckta ungarna matas de första dagarna nästan uteslutande med larver och andra sönderdelade insekter. Vid fågelbordet tar gråsparven gärna fettbollar och solrosfrön. Vill man gynna arten på en gård pekar BirdLife Sveriges faktablad på konkreta saker: behåll tak med tegelpannor på ekonomibyggnader, sätt upp holkar nära byggnaderna, plantera täta buskage och häckar intill husen, erbjud fröblandningar året om och behåll djurhållning ute som ger foderspill av spannmål. Bland hoten nämns att gårdar slutar med betesdjur och att tegelpannor byts mot plåttak som inte ger några boplatser.1,3,6
Förväxlingsarter
Gråsparvshanen förväxlas ofta med pilfink. Skillnaden sitter på huvudet: gråsparvshanen har grå hjässa, medan pilfinkens hjässa och nacke är kastanjefärgade, och pilfinken har en tydligt markerad svart fläck på den vita kinden som gråsparven saknar. Hos pilfinken ser dessutom hanar och honor likadana ut, medan gråsparvens kön skiljer sig åt. Pilfinken är 12,5 till 14 centimeter lång och väger omkring 24 gram, ungefär 10 procent mindre än gråsparven. Även lätet skiljer: pilfinken har ingen egentlig sång utan yttrar enstaviga pipanden för sociala kontakter, och flyktlätet är ett strävt teck.1,3,7
Järnsparv kan också ställa till det, trots namnet. Den har grått huvud, mörkare grå undersida och streckade sidor, och framför allt en tunn näbb, till skillnad från gråsparvens kraftiga.2
Söderut finns ytterligare två sparvar att hålla reda på. Spansk sparv räknades länge som en underart till gråsparv men är nu en egen art. Den lever sida vid sida med gråsparven på Iberiska halvön, Balkanhalvön och i delar av Nordafrika, och skiljs på hanens fjäderdräkt och på lätena. I de områden där båda finns häckar gråsparven i städer och orter medan spansk sparv föredrar lantliga områden. I södra Schweiz, norra och centrala Italien samt på Korsika finns en stabil hybridpopulation mellan de två, italiensk sparv, som numera ofta betraktas som en egen art.1
