Passer montanus
Pilfinken har ingen egentlig sång. Det närmaste man kommer är en ivrig, upphetsad rad av tschip-läten som oparade hanar och hanar som uppvaktar en hona kan dra i väg med.
Alla läten och ljud för pilfink →Utbredningskarta över var Pilfink har observerats i Sverige.
Senaste dygnet
Pilfinken (Passer montanus) är en liten sparv som många svenskar har alldeles utanför köksfönstret. Den håller till i trädgårdar, parker och bebyggelse och är vanlig i södra och mellersta Sverige. Pilfink och gråsparv är nära släktingar, och de två blandas lätt ihop.1,3,6
Beståndet i Sverige beräknades till 423 000 par år 2018. Räkningarna på Svensk Fågeltaxerings standardrutter visar ingen statistiskt säker förändring vare sig över tjugo år (2003 till 2022) eller över tio år (2013 till 2022), utan trenden bedöms som stabil.5
Vintertid är pilfinken mycket talrik och har legat bland de fem vanligaste arterna i Vinterfåglar Inpå Knuten sedan programmet startade 2006. Globalt är arten rödlistad som livskraftig, med en världspopulation som uppskattas till några hundra miljoner individer.6,1,2
Pilfinken är 12,5 till 14 cm lång, har ett vingspann på omkring 21 cm och väger runt 24 gram, alltså ungefär tio procent mindre än gråsparven. Det första man lägger märke till är huvudet: hela hjässan och nacken är kastanjebruna, kinderna helt vita och mitt på varje kind sitter en njurformad svart fläck. Hakan, strupen och partiet mellan näbb och strupe är svarta, och runt halsen syns en gråvit ring.1,2,3
Ovansidan är streckad och fläckig i rödbrunt, svart, gulbrunt och grått. Över vingen löper två smala vita band, som bildas av de vita spetsarna på de mellersta vingtäckarna. Benen är ljusbruna. Näbben skiftar med årstiden: blygrå på sommaren, nästan svart på vintern.1,2
Hane och hona ser likadana ut, vilket skiljer pilfinken från de flesta andra i sitt släkte. Årsungar liknar de vuxna men går i mattare, blekare färger.1,2,4,7
Arten finns i större delen av Europa och Asien och även i Tunisien i Nordafrika. Häckningsområdet sträcker sig över tempererade Eurasien och vidare genom Sydostasien till Java och Bali. I Europa är pilfinken främst en landsbygdsfågel, medan den i Östasien är en stadsfågel.1,2
I Sverige är den vanlig i söder och mellersta delen av landet samt i östra Norrland, och tätheten avtar norrut. I dag häckar pilfinken i Norrbottens kustland och lokalt även i norra Lappland.1,3,4
Redan i slutet av 1800-talet var pilfinken vanlig här. I takt med att jordbruket blev alltmer specialiserat efter 1950 minskade beståndet kraftigt i många jordbruksområden, och under senare delen av 1900-talet gick arten påtagligt tillbaka i södra och mellersta Sverige samtidigt som den expanderade norrut.4,6
Pilfinken är stannfågel. De vuxna fåglarna stannar kvar året runt, och fåglar som väl etablerat sig i ett område håller sig vanligen där hela livet. Ungfåglarna rör sig mer men sprider sig ändå bara begränsat. Det är därför man kan se samma fåglar vid fröautomaten vinter efter vinter.3,4
På landsbygden är pilfinken nära bunden till bebyggelse, och den häckar också i trädgårdar och andra vegetationsrika miljöer i tätorter. Arten visar en stark förkärlek för boplatser nära våtmarker. I Europa påträffas den bland annat vid klippkuster, i tomma byggnader, i hamlade pilar längs långsamt rinnande vattendrag och i öppet landskap med små isolerade skogsdungar.4,1,2
Boet är slarvigt byggt och placeras i en naturlig hålighet, i ett hål i en byggnad, i buskage eller i övergivna fågelbon, till exempel efter skata eller stork. Det kan också ligga i bomaterialet i reden hos större fåglar. I Sverige häckar pilfinken gärna i ihåliga träd i parker och alléer, under tegelpannor och ibland i holkar. Håligheter som holkar, takpannor och kraftledningsstolpar ger skydd mot boplundrare som katter och skator. Både hanen och honan bygger boet av halm, grässtrån och fjädrar.1,2,3,4
En kull består normalt av fem eller sex ägg, vita till blekgrå med prickar och fläckar. Båda föräldrarna ruvar i 12 till 13 dagar. Ungarna är nakna vid kläckningen och ligger kvar i boet, och de blir flygga 15 till 18 dagar efter att de kläckts. Två eller tre kullar per år kan förekomma.1,2,3
Pilfinkens häckningsperiod börjar en till två veckor senare än gråsparvens, och häckning kan pågå ända fram till slutet av augusti. De vuxna fåglarnas slitna fjäderdräkt börjar ruggas i juli och augusti.4,6
Födan består till övervägande del av frön och sädeskorn. Fåglarna söker föda på marken i flockar, tar ogräsfrön och spillsäd och besöker fågelbord. Under häckningen tas också ryggradslösa djur: insekter, insektslarver, gråsuggor, mångfotingar, spindlar och lockespindlar. Pilfinken är allätare men tycks vara mer beroende av insekter och frön från vilda växter än gråsparven. Vintertid är den beroende av fröbärande växter samt bärande buskar och träd, och spannmålsspill på djurhållande gårdar liksom kontinuerlig matning med fröblandningar skapar en gynnsam miljö.1,2,4
Det som hotar arten i landsbygdsmiljön är att gårdar slutar hålla betande djur, att vegetationsrika gårdsmiljöer försvinner, att tegelpannor på lador och ekonomibyggnader byts mot plåttak utan lämpliga boplatser, och att jordbruksmiljöerna rationaliseras så att kantzoner och småbiotoper som öppna diken, körvägar, täta buskage och trädgårdar blir färre. Vill man hjälpa till går det att bevara eller återskapa tegeltak på gårdsbyggnader, låta fåglarna komma in och ut ur byggnader dygnet runt, sätta upp holkar nära husen, plantera täta buskage och häckar, spara gamla lövträd där hackspettar hackat bohål som senare blir lediga, erbjuda fröblandningar på fågelbordet året om och lämna oskötta, sprutningsfria kantzoner.4
Den art pilfinken förväxlas med är gråsparven. Pilfinken är mindre och har hela hjässan och nacken kastanjebruna, medan gråsparvshanen har grå hjässa och brun nacke. Lägg till de vita kinderna med den tydligt markerade svarta kindfläcken, så har du de säkraste kännetecknen. Pilfinkens svarta haklapp är mindre än gråsparvshanens, och den saknar den framträdande strupfläck som gråsparven signalerar med. Vid fågelbordet räcker det oftast att titta efter den bruna hättan och den svarta kindfläcken.1,3,7,2,8
Könen ger också en ledtråd. Hos gråsparven är hanen betydligt mer utstyrd än honan med sin svarta haklapp och gråa hjässa, medan hane och hona hos pilfinken ser likadana ut.4,6
Var fåglarna håller till kan hjälpa. Där båda arterna förekommer i samma trakt häckar gråsparven i stadsområden och pilfinken på landsbygden, och pilfinken är mindre bunden till tätbebyggelse och mer av en trädgårdsfågel. Ser man till hela utbredningsområdet är det ovanligt att båda arterna är talrika på samma plats; det brukar vara antingen den ena eller den andra som dominerar. I Umeå var gråsparven för trettio år sedan vanlig i hela staden medan pilfinken bara fanns på ett fåtal ställen. I dag är det tvärtom: pilfinken finns överallt och gråsparven har blivit ganska sällsynt där.1,3,6
Har du hittat fel i artikeln? Kontakta oss
Pilfink är en fågel som tillhör familjen sparvfinkar, liksom gråsparven som den är ganska lik och ibland förväxlas med. Pilfinken har kastanjefärgad hjässa och nacke, och en svart fläck på den vita kinden. Könen är lika till utseendet medan juvenil dräkt är en blekare version av den adulta. Den häckar över merparten av Europa och Sibirien och har introducerats till flera områden i Asien, till Australien och Nordamerika. Flera underarter är erkända, men fågelns utseende varierar inte mycket över dess stora utbredningsområde.
En pilfink är ungefär 12.5–14 cm lång och väger 24 gram.
Pilfink har ett vingspann på ungefär 21 cm.
Pilfink väger ungefär 24 gram.
Flest observationer av pilfink rapporteras i januari, baserat på svenska fågelskådares rapporter det senaste året.
Pilfink bedöms som vanlig i Sverige. Graderingen bygger på var och hur ofta arten setts de senaste fem åren samt BirdLife Sveriges officiella artlista.
På kartan ovan ser du var pilfink har observerats i Sverige de senaste 12 månaderna. Zooma in för att hitta platser nära dig.
