Utseende
Pilfinken är 12,5–14 centimeter lång och har en vingbredd på omkring 21 centimeter. En vuxen fågel väger i genomsnitt 21 gram, och vikten varierar mellan 19 och 23,3 gram. Hjässan och bakhalsen är kastanjebruna. Sidorna av huvudet är vitaktiga och har en stor svart fläck som är formad som en njure. Ett vitt band går runt halsen. Haka och strupe är svarta, liksom partiet mellan näbben och strupen, och den svarta haklappen är liten. Ryggen är brun och streckad, med fläckar i rödbrunt, svart, gulbrunt och grått.2,5,6,7,8
Undersidan har en gulbeige ton, och de bruna vingarna har två smala vita vingband, det vill säga ljusa streck tvärs över vingen. Pilfinkens näbb är formad som en kon, bred vid roten och spetsig i änden, och den är ganska kraftig med ett hack bakom spetsen. Under vintern blir näbben nästan svart, medan den är blågrå på sommaren, och benen har en blekt brun färg. Det går inte att skilja hanen från honan på dräkten, och ungfåglarna har samma teckning som de vuxna men i blekare färger.2,5,7
Utbredning och förekomst i Sverige
I Sverige finns pilfinken i Götaland och Svealand och längs Norrlandskusten upp till finska gränsen. I Norrlands inland förekommer den lokalt över stora delar, och numera når den även östra Lappland. Arten är vanlig i södra och mellersta Sverige och blir glesare ju längre norrut man kommer. Det tätaste beståndet sträcker sig norrut till norra Värmland och mellersta Dalarna. Den nordligaste häckningen som har hittats är från Abisko. Cirka 423 000 par häckar i landet.1,2,4,10
I Västmanlands jordbruksbygder har pilfinkarna blivit färre sedan 1950-talet. Vid vinterräkningar mellan 1975 och 2002 minskade antalet med 0,7 procent om året, och minskningen är statistiskt säker, alltså så tydlig att den inte kan förklaras som en slump. Fågelinventeringar som redovisades 2023 visar att antalet pilfinkar har ökat med 10 procent på 20 år men minskat med 11 procent på tio år. Ingen av de två förändringarna är statistiskt säker, så de kan bero på slumpen, och beståndet bedöms som stabilt. Vid rödlistningen 2025 bedömdes ändå att en minskning pågår eller väntas.1,4,11
Bekämpningsmedel, brist på grova eller gamla träd och förändringar i gårdsmiljöer och inomhusmiljöer har viss negativ effekt på arten. I Västmanland beror minskningen på att jordbruket har blivit mer specialiserat.1,11
Vuxna pilfinkar lämnar inte platsen där de häckar, utan finns kvar där både sommar och vinter. De unga fåglarna är rörligare, men det är ovanligt att de förflyttar sig mer än några kilometer. Från Sydeuropa flyttar däremot ett mindre antal fåglar till Nordafrika och Mellanöstern. I världen finns pilfinken i Europa och Asien upp till ungefär 68 grader nordlig bredd, där klimatet är tempererat, men också i Tunisien och i Sydostasien ända ner till Java och Bali. Fram till 1910 häckade den på Färöarna, och den har tidigare häckat även på Malta och Gozo. Världsbeståndet är 190–310 miljoner individer och minskar. Underarten Passer montanus montanus, en av artens geografiska former, förekommer från Europa ända bort till Ochotska havet.2,5,10
I Fennoskandien, alltså Skandinavien och Finland, och i Östeuropa har pilfinken spridit sig till nya områden, medan den minskar i stora delar av Västeuropa.2
Ekologi och häckning
Här i Sverige häckar pilfinken i närheten av hus, för det mesta i trädgårdar och parker. Både jordbrukslandskapet och städer och tätorter har stor betydelse för arten. Bland människor hittar man den vid gårdar och andra byggnader, i tätorter och industriområden, längs vägar och även inomhus. Utanför bebyggelsen håller den till i skogsbryn och buskmarker, och den använder också lövskog, lövträdshagar och gräsmarker. Ute i Europa lever den i öppna landskap med små, avskilda skogsdungar, vid klippkuster, i tomma byggnader och i hamlade videväxter, alltså beskurna pilträd och buskar, längs vattendrag som flyter långsamt. Där väljer den gärna boplatser nära våtmarker, medan den undviker intensivt brukad, blandad jordbruksmark. I de delar av Europa där båda arterna finns håller gråsparven till i tätorterna och pilfinken på landsbygden.1,2
Pilfinken äter både växter och smådjur, och viktigast är frön och insekter. Mest blir det frön och säd, bland annat frön av nejlikväxter, mållor och ogräset våtarv, odlat korn och vete och säd som har spillts ut. Av smådjuren tar den insekter och deras larver, bladlöss, gråsuggor, dubbelfotingar, enkelfotingar, spindlar och lockespindlar. Groddar, knoppar, bär och frukt står också på menyn, och den hämtar föda i hästspillning. Den besöker fågelbord, och vid matningar äter den jordnötter. På vintern är tillgången på frön det som betyder mest för att den ska klara sig. Jämfört med gråsparven är den mer beroende av insekter och av frön från vilda växter.1,2,5,7,11
Pilfinken lever och häckar gärna i grupp. Maten letar den efter på marken tillsammans med andra, och i flocken kan det också finnas gråsparvar, finkar och fältsparvar. På hösten och vintern samlas pilfinkarna kring gårdar, byar och städer, i flockar av varierande storlek. I vinterflockarna råder en rak hackordning, där fåglarna står i rang efter varandra från högst till lägst. Under en stor del av året håller pilfinken ihop med gråsparven. Den är fridfullare än gråsparven och jagar inte bort andra fåglar.5,7,8
Paren häckar antingen var för sig eller i glesa kolonier, och i kolonierna blir det fler ägg än hos par som häckar ensamma. I Ungern hade mer än 9 procent av ungarna, fördelade på 20 procent av kullarna, en annan far än honans partner. I Storbritannien pågår häckningen från april till mitten av augusti, och den första kullen läggs i genomsnitt den 17 maj, med spridning från 23 april till 16 juli. Boet ligger vanligen i ett hål i ett stående träd, som kan vara levande eller försvagat. Trädet kan vara allt från 5 centimeter till över 40 centimeter grovt. Pilfinken bygger också bo i klippväggar, under takpannor, i ladugårdar, i täta buskar, i branta jordslänter och i kraftledningsstolpar. I Storbritannien använder den gärna holkar.1,2,5,6,7,8,9,11
Den kan också flytta in i skatbon eller i risbon som har byggts av vit stork, havsörn, fiskgjuse, brunglada och gråhäger. Den försöker även ta över bon från ladusvala, hussvala, backsvala och biätare. Båda föräldrarna bygger boet, som är löst hopfogat och har tre lager: en botten, ett foder och ett tak. Till bygget används stjälkar, strå, hö, gräs, fina rötter, hår, päls och ull, och insidan fodras med fjädrar. En kull har normalt fem eller sex ägg, men antalet kan variera från två till nio. Äggen är vita till blekgrå med täta fläckar, de mäter 20 × 14 millimeter och väger 2,1 gram, varav skalet står för 7 procent. Båda föräldrarna ruvar, normalt i 12–13 dagar, men ruvningen kan ta från 11 till 15 dagar.1,2,5,6,10
Ungarna är nakna när de kläcks, och både hanen och honan tar hand om dem. De får till stor del smådjur att äta, men där det finns sådda remsor med fröväxter för vilda fåglar består maten till en hög andel av frön. Ungarna blir flygga efter normalt 15–17,5 dagar, men det kan ta från 12,5 till 18 dagar. Ett par får normalt en eller två kullar om året, och ibland upp till tre. Redan som ettåring häckar fågeln för första gången. Livet blir i regel två till tre år långt, och av de vuxna klarar sig ungefär 43 procent från ett år till nästa. Som äldst har en pilfink blivit 13,1 år.2,5,6,10
Pilfinken jagas av sparvhök, tornfalk och minervauggla, och ibland av hornuggla. Även vit stork tar ibland en pilfink. Ägg och ungar i boet faller offer för skata, nötskrika, småvessla, råttor, katter och ormar.5
