Delichon urbicum
Hussvalan låter mycket, och allra mest kring kolonierna där den häckar. Det man oftast hör är ett kort "prritt". Kontaktlätet är ett hårt "tsrr", och det används även i vinterkvarteren i Afrika. Snabba, tjattrande serier av läten hör också till arten.
Alla läten och ljud för hussvala →Utbredningskarta över var Hussvala har observerats i Sverige.
Senaste dygnet
Hussvalan är en liten svala med kort stjärt. Den är blåsvart ovanpå och vit under, och har en lysande vit fläck på övergumpen, alltså partiet där ryggen möter stjärten. I Sverige häckar den i stort sett i hela landet. Nästan alltid bygger den sitt lerbo på hus och andra byggen, och ofta bor flera par tillsammans i en koloni.1
Under 2000-talet har det svenska beståndet mer än halverats. Hussvalan är sårbar (VU) på den svenska rödlistan. Arten är fridlyst i Sverige. Förr kallades den ibland mursvala.1,2
En vuxen hussvala är ungefär 13 cm lång och har ett vingspann på 26–29 cm. Den väger 16–25 gram. Huvud, rygg, vingar och den grunt kluvna stjärten är blåsvarta. Hela undersidan är vit, även under vingarna, och den stora vita övergumpen syns tydligt när fågeln flyger.2
Hanar och honor är lika. Näbben är liten och svart och ögonen bruna. Ben och tår är korta och täckta av vita dunfjädrar. Ungfågeln har en sotsvart dräkt med smutsvit haka, och en del av vingfjädrarna är vitkantade och vitspetsade.2,8
Kroppen är mer knubbig än hos tornseglaren och ladusvalan, och vingarna är kortare och rakare. Hussvalan slår i genomsnitt 5,3 vingslag i sekunden, vilket är fler än ladusvalans 4,4. Ett typiskt drag i flykten är de fladdriga slagen upp mot en insekt, följda av ett glid nedåt.10,2,1
Hussvalan häckar i nästan hela landet. I fjälltrakterna bygger enstaka par i klippstup, och arten når högt upp i fjällkedjan, men ovanför skogsgränsen är den sällsynt. I södra Sverige håller den sig mest till byar, gårdar och tätorter. Den förekommer i många slags miljöer, från kustbygd och avlägsna öar till skogs- och mellanbygd, och utbredningen sträcker sig från sydligaste Skåne till nordligaste Norrland.1
Hussvalan har minskat under lång tid. Redan på 1980-talet syntes en tydlig nedgång, och kolonier försvann då på många platser runt om i landet. Minskningen har fortsatt sedan dess och beräknas under de senaste tolv åren ha varit ungefär 37,5 procent. Från att tidigare ha uppskattats till 200 000–400 000 par var beståndet 2012 nere i omkring 100 000 par. Sedan 2015 klassas hussvalan som sårbar. Även i övriga Norden och på kontinenten har arten gått tillbaka.1
Varför hussvalan minskar är okänt. Färre insekter, brist på lämpliga boplatser och att fler faller offer för bland annat skator kan ha bidragit. Ibland river människor bon, men det har troligen liten betydelse för beståndet i stort. Hur häckningen lyckas beror på sommarens väder, och hur många som överlever hänger mycket på vädret när de flyttar.1
Den som har hussvalor på huset kan göra en del för dem. Man kan visa hänsyn mot kolonin när huset renoveras och sätta upp en bräda eller stödlist strax under takfoten, vilket kan underlätta bobygget. En vattenpöl eller fuktig lera i närheten är också till hjälp. Konstbon bör sättas upp där hussvalor redan finns.1,4,5
Hussvalorna kommer tillbaka från Afrika i april och maj. Till Mellansverige anländer de i början av maj. De flesta ger sig av i augusti. Flyttningen går delvis åt sydväst men till stor del åt sydost, mot vinterkvarter söder om Sahara. Svenska ringmärkta fåglar har hittats i sydöstra Afrika. Hur fåglarna lever under vintern, och vilka områden de väljer, är fortfarande dåligt känt.4,3,1
Utanför Sverige finns hussvalan i en stor del av Europa, Asien och Nordafrika. Bara tundra, öknar och de högsta bergskedjorna saknar arten. Globalt räknas arten som livskraftig.1,2
Nästan alla svenska hussvalor häckar där det bor människor. En stor del av paren finns i tätorter, oftast på större byggnader som lager och flervåningshus. På landet sitter bona på ladugårdar, lador, uthus och bostadshus, och vissa broar och fyrar används också. Mer sällan väljer hussvalan en klippbrant, i fjällen eller i ett kalkbrott.1
Hussvalan är sällskaplig. Små kolonier är det vanliga, även om ensamma par också finns, och både under häckningen och på flyttningen rör sig fåglarna i flockar av varierande storlek. Omkring tre av fyra fåglar återvänder till samma område år efter år.1,5
Boet är en sluten kupa med ett smalt ingångshål upptill. Man hittar den under takutsprång, i nischer eller direkt på husväggen. Båda föräldrarna bygger den av runt 1 000 små lerkulor, och leran blandas med saliv. Materialet hämtar de i närheten, till exempel vid stränder och pölar. Inuti fodras boet med gräs, hår eller annat mjukt material. Samma bo används gärna igen. Gråsparvar försöker ibland ta över boet medan det byggs.1,2,10
Honan lägger vanligen fyra eller fem vita ägg så snart boet är klart. Hon står för det mesta av ruvningen, som tar omkring 14 dagar. Ungarna blir flygfärdiga efter 20–30 dygn, och föräldrarna fortsätter att mata dem ungefär en vecka efter att de lämnat boet. Åtminstone i södra Sverige hinner en del par med en andra kull, så det är ofta ungar kvar i bona när augusti börjar. Under sensommaren samlas unga fåglar i allt större flockar i träd, på tak och på trådar.2,1,4
Allt byte tas i luften: insekter, främst tvåvingar som flugor, och bladlöss. Under häckningen jagar hussvalan i genomsnitt 21 meter upp och oftast inom 450 meter från boet, vilket är högre och närmare boet än ladusvalan. Bytena är också i genomsnitt mindre än ladusvalans. En enda matning till ungarna kan bestå av 300 små insekter.1,2,4
Lärkfalken jagar hussvalor. Fåglarna är också utsatta när de samlas i grupp för att hämta lera. Paren håller ihop livet ut. De flesta hussvalor blir inte äldre än fem år, men fåglar på 10 och 14 år är kända.2
Ladusvalan har långa stjärtspröt, mörkröd strupe och helt svart rygg. Den saknar den vita övergumpen, som är ett bra kännetecken för hussvalan. Ladusvala och hussvala korsar sig regelbundet med varandra.4,1,2
Backsvalan är mindre än hussvalan. Den är brun ovanpå, har vit strupe och ett brunt band tvärs över bröstet.7,3
Tornseglaren är egentligen ingen svala. Den är större än hussvalan och svartbrun både ovanpå och under.4
Hussvalans vita övergump och undersida skiljer den också från rostgumpsvalan. Unga rostgumpsvalor kan dock ha en beigevit övergump.2
Har du hittat fel i artikeln? Kontakta oss
Hussvala är en fågel som tillhör familjen svalor. Den är en flyttfågel som häckar i Europa, Nordafrika och i de tempererade delarna av Asien och övervintrar i subsahariska Afrika och tropiska Asien. Hussvalan livnär sig av insekter som den fångar i flykten, och vintertid flyttar den till klimat där flygande insekter finns i rikliga mängder. Den är blå på huvud och ovansida, vit på gump och undersida och hittas både i öppna landskap och nära mänskliga bosättningar. Hussvalan liknar de andra tre arterna i släktet Delichon, som alla är endemiska för östra och södra Asien.
En hussvala är ungefär 13 cm lång och väger 16–25 gram.
Hussvala har ett vingspann på ungefär 26–29 cm.
Hussvala väger ungefär 16–25 gram.
Flest observationer av hussvala rapporteras i maj, baserat på svenska fågelskådares rapporter det senaste året.
Hussvala bedöms som vanlig i Sverige. Graderingen bygger på var och hur ofta arten setts de senaste fem åren samt BirdLife Sveriges officiella artlista.
På kartan ovan ser du var hussvala har observerats i Sverige de senaste 12 månaderna. Zooma in för att hitta platser nära dig.
Inga observationer hittades för denna art de senaste 24 timmarna.
