Ladusvala
Hirundo rustica
Ladusvala observationskarta
Utbredningskarta över var Ladusvala har observerats i Sverige de senaste 12 månaderna.
1+
10+
50+
100+
500+
1000+
Observationstrend
Senaste dygnet
Hirundo rustica
Utbredningskarta över var Ladusvala har observerats i Sverige de senaste 12 månaderna.
Senaste dygnet
Ladusvalan (Hirundo rustica) är den svala de flesta svenskar har sett utan att tänka på vilken art det var. Den är landets vanligaste svala och häckar från Skåne ända upp till Torne lappmark, allmänt i söder och mitten av landet men glesare ju längre norrut man kommer. Känntecknet är den rödbruna strupen och pannan tillsammans med de långa, smala yttre stjärtpennorna som sticker ut som två spröt bakom fågeln.1,2
Arten har hållit sig nära oss länge. Den har följt människan sedan stenåldern och är i dag starkt knuten till gårdar och bebyggelse, eftersom den bygger sitt bo i våra byggnader. En ladusvala som flyger in och ut genom ladugårdsdörren är alltså inte på villovägar, den är hemma.2,3
Ladusvalan är en långflyttare. Våra svenska fåglar tillbringar vintern i mellersta och södra Afrika och kommer tillbaka först på våren. Globalt går det bra för arten, som bedöms som livskraftig med en världspopulation på uppskattningsvis 190 miljoner individer. I Sverige ser det sämre ut: sedan 2025 är ladusvalan rödlistad som nära hotad (NT), efter att beståndet minskat med omkring 20 procent på tolv år.1
En ladusvala mäter 17 till 19 centimeter från näbbspets till stjärtspets, men i den siffran ingår de yttre stjärtpennorna som ensamma kan vara mellan 2 och 7 centimeter långa. Vingspannet ligger på 32 till 34,5 centimeter och vikten på 16 till 22 gram.1
Ovansidan är glänsande stålblå, och undersidan vit eller gräddvit. Ansiktet och strupen är rödbruna, och mellan strupen och den ljusa undersidan sitter ett mörkblått bröstband. Stjärten är djupt kluven, och på de yttre stjärtpennorna finns vita fläckar.1,2
Hane och hona går att skilja åt med lite vana. Honan har kortare stjärtpennor, mattare färger och blekare undersida än hanen. Även ungfåglarna har kortare stjärtspröt än de vuxna fåglarna, som bär de riktigt långa spröten.1,2
Ladusvalan är en talför fågel. Sången är ett glatt, livligt kvittrande utan fast uppbyggnad: den rullar på utan tydliga strofer och avslutas ofta med höga toner som sjunker i tonhöjd. Man kan tänka sig ett muntert babbel som pågår och pågår. I flykten hörs också muntra och snärtiga vitt, vitt som upprepas gång på gång.1,2,3
Ett kort och snärtigt kontaktläte som brukar skrivas witt eller vitt hörs under flykten, när fåglarna håller kontakt med varandra. Det upprepas gärna två gånger i rad, witt-witt. Det är ett muntert vitt-vitt att lyssna efter när en svala drar förbi över gårdsplanen.1,2
När fågeln blir uppspelt ändrar lätet karaktär. Då kan den ge ifrån sig ett högljutt splii-plink.1
Varningslätena är värda att lära sig, för de skiljer sig åt beroende på vad svalan har upptäckt. Ett skarpt siflitt gäller markpredatorer, till exempel en katt som smyger runt husknuten. Ett flitt-flitt riktas mot rovfåglar i luften, som lärkfalk. Sitter du på en gårdsplan och plötsligt hör alla svalor växla till korta, skarpa varningsrop är det ofta värt att titta upp, eller på katten.1,2
Har du en annan svala i närheten kan lätet avgöra saken. Hussvalans lockläte är ett hårt tsrr utan ladusvalans lena kvittrande ton, och dess varningsläte ett skarpt sir. Hussvalans sång är ett lätt babblande kvitter som är mindre omväxlande än ladusvalans. Backsvalan låter helt annorlunda igen: ett raspande, tonlöst läte som den nöter på nästan oavbrutet medan den flyger.4,5
Ladusvalan häckar över hela Sverige, från Skåne till Torne lappmark. Den är allmän i södra och mellersta delen av landet och sparsammare i Norrland. Som jämförelse på lokal nivå rankas den som nummer 47 bland de vanligaste fågelarterna i Västmanland.1,2,3
Den trivs i öppna landskap med låg växtlighet: betesmarker, ängar och jordbruksmark, gärna med vatten i närheten.1
De svenska ladusvalorna kommer tillbaka under senare halvan av april eller i början av maj och lämnar oss i september för mellersta och södra Afrika. Själva återresan norrut startar långt tidigare än man kan tro, redan i januari eller februari lyfter fåglarna från södra Afrika. Höstflytten går huvudsakligen i dagsljus och tar i genomsnitt omkring tio veckor för fåglar från den nordeuropeiska populationen, medan vårflytten går betydligt snabbare, på ungefär fem till sex veckor.1,2,3
Arten finns över stora delar av norra halvklotet och övervintrar i tropiska områden, bland annat i Sydamerika, Afrika, Indien, Sydostasien och nordvästra Australien. Trots att den globalt är livskraftig går det alltså sämre i vår del av världen. Sverige klassade om den till nära hotad 2025 efter en nedgång på ungefär 20 procent under tolv år. I Finland är den sårbar sedan 2019, medan den i Norge fortfarande bedöms som livskraftig.1
Boet är en öppen skål av lera som fågeln bär hem klump för klump i näbben och klistrar ihop med saliv. Insidan fodras med gräs, fjädrar eller annat mjukt. Platsen är nästan alltid på insidan av en lada, loge eller ett garage, eller under en brygga eller bro. Samma bon används om igen, för svalorna återvänder år efter år till gamla redeplatser.1,2,3
Kullen består vanligen av fyra eller fem vita ägg med rödbruna prickar, men kan variera från två upp till sju eller åtta. Ruvningen tar omkring två veckor, uppgifterna ligger på cirka femton dygn och i vidare mening 14 till 19 dagar. Ungarna stannar sedan i boet i ungefär tre veckor, i storleksordningen 18 till 23 dagar, innan de är flygga. Ett par hinner normalt med två kullar per säsong, ibland tre.1,2
Häckningen lyckas oftare än man kanske tror. Andelen lyckade häckningar anges till omkring 90 procent, och av de ungar som blir flygga överlever uppskattningsvis 70 till 90 procent.1
Stjärtpennorna handlar inte bara om flygteknik. Hanens häckningsframgång hänger ihop med hur långa stjärtpennorna är, och honor väljer hanar med längre stjärtfjädrar, vilket tyder på bättre motståndskraft mot sjukdomar. Det finns också ett positivt samband mellan hur stora de vita stjärtfläckarna är och hur många ungar en hane får fram under säsongen. Paren håller ihop hela livet, men parning utanför parförhållandet är vanlig.3
Födan fångas i luften. I häckningsområdena består ungefär 70 procent av stora flugor, resten av bland annat bladlöss och steklar, medan flygmyror är viktiga i vinterkvarteren. Jakten sker vanligen på sju till åtta meters höjd över grunt vatten eller över marken, vilket är just den låga, svepande flykt man ser över en beteshage en fuktig sommarkväll.1,3
Hussvalan går att skilja från ladusvalan på flera sätt. Den är mindre, ungefär 13 centimeter lång med ett vingspann på 26 till 29 centimeter, och saknar helt de långa stjärtspröten. Det säkraste kännetecknet är den stora vita fläcken på övergumpen, alltså längst ner på ryggen precis ovanför stjärten, som lyser i flykten. Hussvalan har blåsvart huvud, rygg, vingar och stjärt, helvit undersida och vitt befjädrade ben och tår. Den flyger också med snabbare vingslag än ladusvalan, i genomsnitt 5,3 mot 4,4 slag i sekunden.4,6
Bona skiljer sig lika tydligt som fåglarna. Hussvalan murar en sluten, kupig kopp av lerkulor under takfoten på utsidan av huset, medan ladusvalans bo är en öppen skål inne i byggnaden. Hussvalan går dessutom kraftigt tillbaka i Sverige och är rödlistad som sårbar sedan 2015, med en minskning på 51 procent under tjugo år. Orsakerna anges vara färre insekter i jordbrukslandskapet, brist på boplatser, torka som gör leran svåråtkomlig och att människor river ner bon.4,6
Backsvalan är lättare att skilja ut när man väl fått syn på ryggen. Den är omkring 12 till 13 centimeter lång, väger ungefär 14 gram och har matt gråbrun ovansida i stället för blåsvart, vit strupe utan rödbrunt och ett tydligt mörkt bröstband. Näbben är kort, bred och platt. Den är kolonihäckare och gräver bohål i sandiga eller grusiga branter, alltså inte i byggnader. Backsvalan kommer också senare på våren, i maj, och den har det kämpigt: sedan 2025 är den klassad som starkt hotad efter en nedgång på ungefär 60 procent på tolv år.5
Den som ser ladusvalor i vinterkvarteren har fler arter att hålla isär, bland annat välkomstsvala och kustsvala. Unga ladusvalor kan där likna unga guineasvalor, som har smalare bröstband och mer vitt på stjärten. Mot afrikanska släktingar i samma släkte är det det röda ansiktet i kombination med det blå bröstbandet som avgör saken.1
Har du hittat fel i artikeln? Kontakta oss
Ladusvala är den mest spridda fågelarten i familjen svalor. Ladusvalan är en tätting med ett distinkt utseende med blå ovansida, lång, djupt delad stjärt och böjda spetsiga vingar. Den förekommer i Europa, Asien, Afrika och Amerika.
I Qvittr
Lyssna på hur ladusvala låter i ljudspelaren ovan. Där kan du höra sång, läte, flyktläte och varningsläte.
En ladusvala är ungefär 17–19 cm lång och väger 16–22 gram.
Ladusvala har ett vingspann på ungefär 32–34.5 cm.
Ladusvala väger ungefär 16–22 gram.
Flest observationer av ladusvala rapporteras i maj, baserat på svenska fågelskådares rapporter det senaste året.
Ladusvala bedöms som vanlig i Sverige, sett till hur ofta arten rapporteras jämfört med andra fåglar.
På kartan ovan ser du var ladusvala har observerats i Sverige de senaste 12 månaderna. Zooma in för att hitta platser nära dig.
