Ladusvala läte

Läte

Ladusvalan är en talför fågel. Sången är ett glatt, livligt kvittrande utan fast uppbyggnad: den rullar på utan tydliga strofer och avslutas ofta med höga toner som sjunker i tonhöjd. Man kan tänka sig ett muntert babbel som pågår och pågår. I flykten hörs också muntra och snärtiga vitt, vitt som upprepas gång på gång.^1,2,3

Ett kort och snärtigt kontaktläte som brukar skrivas witt eller vitt hörs under flykten, när fåglarna håller kontakt med varandra. Det upprepas gärna två gånger i rad, witt-witt. Det är ett muntert vitt-vitt att lyssna efter när en svala drar förbi över gårdsplanen.^1,2

När fågeln blir uppspelt ändrar lätet karaktär. Då kan den ge ifrån sig ett högljutt splii-plink.¹

Varningslätena är värda att lära sig, för de skiljer sig åt beroende på vad svalan har upptäckt. Ett skarpt siflitt gäller markpredatorer, till exempel en katt som smyger runt husknuten. Ett flitt-flitt riktas mot rovfåglar i luften, som lärkfalk. Sitter du på en gårdsplan och plötsligt hör alla svalor växla till korta, skarpa varningsrop är det ofta värt att titta upp, eller på katten.^1,2

Har du en annan svala i närheten kan lätet avgöra saken. Hussvalans lockläte är ett hårt tsrr utan ladusvalans lena kvittrande ton, och dess varningsläte ett skarpt sir. Hussvalans sång är ett lätt babblande kvitter som är mindre omväxlande än ladusvalans. Backsvalan låter helt annorlunda igen: ett raspande, tonlöst läte som den nöter på nästan oavbrutet medan den flyger.^4,5