Lappuggla läte

Läte

Revirlätet är en serie djupa, pumpande hoanden, vanligen nio till tolv i rad. Tempot är ungefär ett och ett halvt ljud per sekund. Hela serien tar ungefär sju sekunder och kan upprepas ett tiotal gånger. I engelsk ljudhärmning skrivs den som "whoo-whoo-whoo".^2,4

Det är hanen som ropar. Hoandena är dova och sjunker efter hand både i tonhöjd och i styrka genom serien. Ljudet beskrivs också som ett dovt, taktfast pumpande.^3,5

Honan har ett eget, svagare läte. Hon lockar med "tjiepp-tjiepp-tjiepp" och kan svara hanen med ett svagt "kje-kje-kje".^2,4

Känner sig ugglan hotad hörs ett dämpat, strupigt "grrok-grrok-grook". Den kan också morra mjukt. Annars är de vuxna fåglarna normalt tysta. Ungarna kan tjattra, skrika och fräsa.^2,8

Lappugglan är svår att höra jämfört med andra ugglor. Lätet är svagt och lätt att missa. Under goda förhållanden bär revirlätet ungefär 400 meter. Det måste vara tyst och stilla för att man ska höra ugglor på avstånd.^4,5,2

Arten är mest aktiv under vinternätter och tidig vår, när andra ugglor också bildar par. Senare delen av februari och fram till och med april är den bästa tiden för ugglelyssning. På dygnet hörs lappugglan främst i skymningen och efter att mörkret fallit, och hanen ropar under nattens mörkaste timmar.^4,5,3

Slagugglan kan förväxlas med lappugglan även på ljudet. Slagugglehanens sång återges som "vo-hå... voho åvo-ho", sju stavelser med en egen rytm. Slagugglan har också skorrande, nasala varnings- och kontaktläten som påminner om hundskall. Lappugglans revirläte består i stället av djupa hoanden, jämnt efter varandra.⁷