Lavskrika läte

Läte

Lavskrikan är för det mesta tystlåten, men den har ett stort förråd av läten. När man märker att den finns i närheten är det vanligen ett jamande läte man hör.^2,1

Locklätena är korta och enkla. Det finns ett kort, jamande ”geä”, ett ”kui” som går uppåt i tonen och ett tunnare ”kiij”.²

När lavskrikan blir störd skränar den med ett ”krääh” eller ”gäääh”. Det påminner om nötskrikans läten men är finare i tonen. Lavskrikan varnar också sina släktingar när ett rovdjur är i närheten.^2,3,6

Jamandet kan låta som en vråk, och lavskrikan kan också ge ifrån sig höga skrin som liknar vråkens. Den härmar ormvråk och andra fåglar, sammanlagt mer än 20 fågelarter, och den kan till och med härma ekorre.^3,1,6

Sången hör man sällan. Den är ett jamande, kvittrande och visslande pladder, så lågt att det bara hörs inom ungefär 20 meter. Där finns både mjuka och sträva toner, visslingar, knarrande ljud och drillar. Både hanen och honan sjunger, och det gör de under häckningstiden.^2,6

Vid en stuga i Sverige hälsade lavskrikorna på varandra på morgnarna med lågmält jamande och kvittrande. Under skogspromenader hördes de småprata med varandra, och på så sätt märkte man att de höll sig i närheten. Själva landningen i ett träd hörs däremot inte. Den sker tyst.^4,1

Det läte som lättast blandas ihop är skränet, som liknar nötskrikans. Nötskrikans vanliga läte är ett högt och strävt ”räk, räk”, medan lavskrikans skrän är finare i tonen. Nötskrikan härmar också andra fåglar, särskilt duvhök. Lavskrikans jamande kan i sin tur påminna om en vråk.^2,7,3