Perisoreus infaustus
Lavskrikan är för det mesta tystlåten, men den har ett stort förråd av läten. När man märker att den finns i närheten är det vanligen ett jamande läte man hör.
Alla läten och ljud för lavskrika →Utbredningskarta över var Lavskrika har observerats i Sverige.
Senaste dygnet
Lavskrikan är en kråkfågel ungefär lika stor som en trast, med ganska lång stjärt. Den lever i barrskog och är en utpräglad stannfågel, alltså en fågel som stannar i samma trakt hela året. I Sverige finns den i de norra delarna av landet, och den är landskapsdjur för Norrbotten.1,3
Många känner igen lavskrikan för att den är så orädd. Den söker sig gärna fram till eldstäder och andra platser där människor håller till för att se om det finns något ätbart, och den tar gärna mat direkt ur handen. Ett gammalt dialektnamn är fläskolle, efter vanan att besöka lägereldar.1,2
I Sverige är lavskrikan rödlistad som nära hotad (NT) sedan bedömningen 2025, eftersom beståndet har minskat under hela 2000-talet. Sett över hela världen räknas arten som livskraftig.1,6
Det vetenskapliga namnet Perisoreus infaustus betyder ungefär olycksbådande pratmakare. Namnet lavskrika finns belagt från omkring 1730. I gammal folktro förde fågeln otur med sig: Linnés lärjunge Johan Otto Hagström skrev 1749 att en jägare som mötte den inte fick något byte den dagen. På andra håll såg man den tvärtom som ett tecken på jaktlycka.2
Lavskrikan är 26–29 centimeter lång, har en vingbredd på 40–46 centimeter och väger 80–95 gram. Fjäderdräkten är gråbrun, och hjässan är mörkare, nästan svart.2,1
Det som gör den lätt att känna igen är de rostbruna partierna. Stjärtsidorna och stjärtbasen är rostfärgade, och ett rostbrunt fält sitter vid vingknogen. Ovansidan av vingtäckarna är också roströd, och det syns allra bäst när fågeln flyger.1,2
Näbben är svart, liten och kort. Vid näbbroten bildar några fjädrar en liten ljusbeige tofs över pannan. Ögonen och benen är svarta. Hane och hona ser likadana ut, men honan är lite mindre. Unga fåglar är något brunare på ovansidan.2
Flykten är nästan ljudlös och växlar mellan några aktiva vingslag och glidflykt. Lavskrikan landar ofta lågt i ett träd och tar sig sedan uppåt längs kronan, sitter där en stund och flyger vidare till nästa träd. Den klänger ofta i grenarna som en mes och kan hänga upp och ned. Den rör sig gärna på marken också.1,3
Lavskrikan häckar i Sverige från nordligaste Värmland, mellersta Dalarna och nordvästra Gästrikland och norrut ända till finska gränsen. I ett 20–50 kilometer brett bälte närmast Norrlandskusten är den ovanlig eller saknas helt. Den är vanligast i norra Norrlands inland, där det finns stora sammanhängande områden med äldre skog.1
Det är en typisk barrskogsfågel som finns både i tät granskog och i gles tallskog. Viktigast är skog i flera skikt, med gott om undervegetation och hänglavar i träden. Helst vill den ha sluten skog som är äldre än 60 år och har ung gran under de höga träden. Sådan skog skyddar mot rovfåglar som duvhök, eftersom de inte kan se så långt. Riktigt tät skog använder den sällan, utom ungfåglar som just lämnat boet. I svensk skog räknar man med 0,2–1,5 par per kvadratkilometer, beroende på hur mycket äldre skog det finns i trakten.1
Beståndet har minskat stadigt under 2000-talet, med ungefär 20 procent de senaste 15 åren. Samtidigt har utbredningen förskjutits mot nordväst, och sydgränsen flyttas norrut. Under gnagarår, alltså år med gott om smågnagare, syns arten i ovanligt stort antal, och därför kan siffrorna för enskilda år se bättre ut. I norra Gästrikland har beståndet minskat med omkring 60 procent på två decennier.1,3,5
Storskaligt skogsbruk missgynnar lavskrikan. Det splittrar skogen i mindre bitar, gör granskog till tallskog och lämnar jämnåriga bestånd utan ung gran under träden. Skogsbruket gynnar också kråka och nötskrika, som tar lavskrikans ägg och ungar, och nötskrikan sprider sig allt längre norrut. Milda vintrar väntas slå mot arten, dels för att fler bofiender klarar vintern, dels för att den gömda maten håller sämre.1,2
Lavskrikan är fridlyst enligt artskyddsförordningen. År 2019 överklagade BirdLife Sverige en dom från mark- och miljödomstolen som tillät avverkningar i lavskrikeområden i Bollnäs kommun.1,5
Utanför Sverige lever lavskrikan i det nordliga barrskogsbältet, från Skandinavien genom Ryssland ända bort till Stilla havet. Fåglarna på Skandinaviska halvön hör till underarten P. i. infaustus.1
Lavskrikan rör sig mycket lite. De flesta fåglar som ringmärkts som boungar och sedan hittats som vuxna har slagit sig ned bara 1–2 kilometer från platsen där de kläcktes. Den flyger ogärna längre sträckor över öppen mark.1
Den äter mest bär, framför allt blåbär, men tar det mesta som går att äta: insekter, små däggdjur, fågelungar och svamp. Den letar mat mest i träden, men också på marken, gärna i gläntor och myrkanter där snön smälter tidigt på våren.1,2
Från juli och tills snön lägger sig samlar lavskrikan mat och gömmer den inför vintern. Med hjälp av saliven gör den klibbiga klumpar som den fäster i skägglav eller bark. En enda fågel kan ha omkring 5 000 gömmor och hittar tillbaka till ungefär 90 procent av dem. Från snöfallet till snösmältningen, en period på upp till sex månader, lever den helt på det den gömt. Under högvintern är den mycket stilla och sänker kroppstemperaturen för att spara energi.1,2,6
Häckningen börjar i slutet av mars eller början av april, ofta medan det ännu ligger snö. Boet byggs omsorgsfullt och placeras intill stammen i en gran eller tall. Det fodras med näver och lavar, och ofta med fjädrar från ripa, tjäder eller orre. Honan lägger 3–5 ägg och ruvar ensam i ungefär 20 dagar. Paret lever ihop hela livet och får en kull per år.1,2,6
Ungarna stannar i boet i 20–24 dygn. Under tiden håller sig föräldrarna mycket diskreta för att boet inte ska upptäckas. Kråka, korp, nötskrika och ekorre tar ofta ägg och ungar, och i genomsnitt misslyckas varannan häckning. Det går bättre i sammanhängande äldre skog än i uppsplittrad skog och sämre nära soptippar och samhällen där andra kråkfåglar håller till.1
Familjelivet är ovanligt. Kring midsommar lämnar en del av ungfåglarna reviret, men några stannar kvar hos föräldrarna tills de är upp till tre år gamla. De hjälper inte till med nästa kull men får vara kvar i gruppen, och även obesläktade ungfåglar kan flytta in. De som stannar börjar häcka senare men kan ändå få fler ungar under livet än de som flyttar tidigt. De flesta lavskrikor häckar först när de är två år.1
En lavskrika kan bli upp till 15 år, men de flesta lever betydligt kortare tid.1
Nötskrikan är också en kråkfågel och kan förväxlas med lavskrikan, men den är klart större: 32–37 centimeter lång och omkring 170 gram tung. Den har en rödgrå eller beigeröd kropp, vitaktig panna och strupe, svarta fläckar på hjässan och ett svart mustaschstreck. I flykten syns svartvita vingar med en stor vit fläck, blå vingtäckare med svarta band och en svart stjärt. Lavskrikan är gråbrun med mörk hjässa och rostbruna stjärtsidor och har ingen blå eller vit färg.7,1,2
Har du hittat fel i artikeln? Kontakta oss
Lavskrika är en kråkfågel som förekommer i lavklädd barrskog från Norge till östra Sibirien och är en utpräglad stannfågel inom sitt utbredningsområde. Den är en liten kråkfågel, den minsta i västpalearktis, som känns igen på sin gråbruna yviga fjäderdräkt och på sin klart roströda färg på vingteckningarna, stjärten, och övergumpen. Lavskrikan är känd för att vara mycket orädd och söker sig ofta till människor i skogen för födosök. Den har också spelat en viktig roll i folktro. Lavskrikan är Norrbottens landskapsdjur.
En lavskrika är ungefär 26–29 cm lång och väger 80–95 gram.
Lavskrika har ett vingspann på ungefär 40–46 cm.
Lavskrika väger ungefär 80–95 gram.
Flest observationer av lavskrika rapporteras i mars, baserat på svenska fågelskådares rapporter det senaste året.
Lavskrika bedöms som ovanlig i Sverige. Graderingen bygger på var och hur ofta arten setts de senaste fem åren samt BirdLife Sveriges officiella artlista.
På kartan ovan ser du var lavskrika har observerats i Sverige de senaste 12 månaderna. Zooma in för att hitta platser nära dig.
