Översikt
Nattskärran är den enda fågeln i norra Europa från en stor grupp insektsätande fåglar som är aktiva på natten. Den är ungefär lika stor som en liten falk men syns sällan. Oftast är det den surrande sången som avslöjar att den finns i närheten.1
I Sverige häckar den i gles tallskog, på tallhedar och på hyggen i södra och mellersta delen av landet. Den kommer hit i slutet av maj eller början av juni och ger sig av redan i augusti–september för att övervintra i Afrika söder om Sahara.1
Under 1900-talet minskade nattskärran kraftigt i Sverige, men under början av 2000-talet ökade beståndet igen. I 2025 års svenska rödlista räknas den som livskraftig.1
Utseende
Nattskärran är 26–28 centimeter lång, och vingarna mäter 56–64 centimeter från spets till spets. Hane och hona är lika stora. I luften påminner den om en falk, med långa smala vingar och lång stjärt, men den flyger helt annorlunda, med snabba vändningar och tvära kast.1,2
Fjäderdräkten är vattrad i grått, svart och rostgult med svarta fläckar på längden, och på nära håll kan fågeln se ut som en bit trädbark. Huvudet är stort och platt, och ögonen är stora och mörka. Näbben är mycket kort men bred, med borst runt näbbroten, och gapet är mycket stort, ungefär som hos tornseglaren.1,2,8
Fötterna är korta med en kraftigt förlängd mittå, som man sällan ser i fält. På mittån sitter en klo med tänder som en kam, och den använder fågeln när den putsar fjädrarna.2,6
Könen skiljer man lättast åt i flykten. Hanen har en stor vit fläck mitt på de tre yttersta handpennorna (de långa fjädrarna längst ut på vingen) och vita spetsar på de två yttersta stjärtpennorna på varje sida. Honan har rostgult på samma ställen och är i övrigt något mattare i färgerna, och i flykten syns inget vitt hos henne. Hanen visar de vita fläckarna tydligt när han spelar. Flygga ungar liknar den vuxna honan.1,2,6
På dagen sitter nattskärran stilla och litar på att dräkten gömmer den. Den vilar på marken eller längs en gren och vänder sig mot solen för att skuggan ska bli så liten som möjligt. Flykten är ljudlös.1,3,6
Utbredning och förekomst i Sverige
Nattskärran finns i södra och mellersta Sverige och längs Norrlands kust norrut till Västerbotten, men den är ojämnt spridd. Den är vanligast i de sydöstra delarna av landet. I början av 1900-talet fanns den på fler platser, främst i Norrlands inland, och häckningar rapporterades regelbundet från Dalarna, östra Härjedalen och Jämtland.1,3
Den häckar på glesa tallhedar och tallåsar och på hyggen där det står kvar fröträd av tall. Uppskattningsvis lever mer än 90 procent av beståndet i gles tallskog och på hyggen som är större än två hektar. Ett hygge duger normalt i 7–10 år efter avverkningen, tills de nya plantorna skuggar marken. I sydligaste Sverige fanns ungefär hälften av fåglarna i löv- och blandskog vid riksinventeringen 1970. Nattskärran häckar också på brandfält, och Hälleskogsbrännan och Öjesjöbrännan i Västmanland har många nattskärror.1,4
Under 1900-talet minskade arten mycket kraftigt i Sverige, eftersom skogarna blev tätare, granen fick ta över efter tall och lövträd, skogsmark dikades och jordbruk lades ner. I ett område i Uppland sjönk antalet revir från närmare 50 till drygt 13 mellan 1988 och 2004. I tre områden i Dalarna minskade nattskärran med minst 80 procent mellan 1980 och 2003.1
I början av 2000-talet trodde man att det fanns 2 000–2 500 par i Sverige. Riksinventeringen 2007 visade att det var en kraftig underskattning och att beståndet snarare låg kring 7 000 par. Vid rödlistningen 2020 uppskattades antalet fåglar i fortplantningsbar ålder till omkring 14 600, och beståndet ökar. Arten klassades som sårbar 2000 och 2005, som nära hotad 2010 och som livskraftig från 2015.1
Många nattskärror dör i trafiken, eftersom de söker sig till vägar. Arten är fridlyst i Sverige och finns med i bilaga 1 i EU:s fågeldirektiv.1
Utanför Sverige häckar nattskärran från nordvästra Afrika över stora delar av Europa och österut till Bajkalsjön och norra Kina. Det europeiska beståndet har beräknats till 470 000–1 miljon par. Globalt räknas arten som livskraftig.1,2
Ekologi och häckning
Nattskärran är bara aktiv i skymningen och på natten och letar föda med synen. Dagen tillbringar den på marken, ofta med huvudet indraget. Kommer någon för nära trycker den sig mot marken med nästan slutna ögon och flyger upp först när inkräktaren är 2–5 meter bort. Sedan landar den som längst 40 meter därifrån.2,6
Den äter främst nattfjärilar, skalbaggar, tvåvingar (flugor och myggor) och andra insekter, och tar det som finns mest av för tillfället. När det finns gott om nattflygande insekter jagar den i luften som en ladusvala. När maten tryter spanar den i stället från en sittplats och flyger ut efter bytet, som en flugsnappare. Den kan jaga över öppet vatten och ängar och håller ofta till kring betande djur, där det finns dyngbaggar och andra insekter. Vuxna fåglar ägnar 2–5 timmar per natt åt att äta, och mer i augusti när de lägger på sig fett inför flytten.1
Latinets Caprimulgus betyder getmjölkare. Namnet kommer från en gammal folktro att fågeln sög mjölk från getter.2,3
Kalla nätter efter ankomsten skjuter upp äggläggningen. Vid en undersökning med radiosändare i södra Dalarna 1996 samlades hannarna tidigt på säsongen på hyggen, och vissa flög mer än fem kilometer från platsen där de vilade på dagen. På ett hygge fanns 8–12 hannar, och var och en hade en liten del där den åt och spelade. När en hona kom till hygget följdes hon av flera hannar.1
Hanen patrullerar reviret med vingarna i V-form och utbredd stjärt, och klappar med vingarna och lockar. När han spelar för honan följer han henne i en stigande spiral med täta vingklappningar.6
Honan lägger två ägg direkt på marken, utan bo, på en liten fläck bar mark som helst saknar växtlighet. Det finns många gamla berättelser om vandrare som skrämt upp en ruvande nattskärra från en stig. Äggen är gråmarmorerade och 27–36 millimeter långa. Honan sköter det mesta av ruvningen, som tar 16–18 dygn. Kommer en inkräktare nära kan hon låtsas vara skadad för att locka bort den.1,2,6
Ungarna lämnar boplatsen efter några dagar men håller ihop. I början matas de med mjuka insekter som myggor, och båda föräldrarna hjälper till. De kan flyga efter 16–17 dygn, matas i ungefär 16 dygn till och klarar sig själva efter ungefär en månad. När det går bra kan ett par få två kullar under en sommar. Hanen tar då över den första kullen när ungarna är ungefär två veckor gamla, medan honan ruvar den andra.1,3
Ägg och ungar tas av bland annat räv, mård, igelkott, småvessla, kråka, skata, nötskrika, ugglor och huggorm. Vuxna fåglar kan tas av duvhök, sparvhök, blå kärrhök, ormvråk och pilgrimsfalk.6
Nattskärran häckar första gången när den är ett år, och en typisk livslängd är fyra år. Den äldsta kända fågeln var drygt tolv år.6,7
Flytten sker mest på natten, ensam eller i lösa flockar på upp till 20 fåglar, och de flesta ger sig av vid fullmåne. De europeiska fåglarna korsar Medelhavet och Nordafrika och övervintrar söder om Sahara, främst i östra och sydöstra Afrika.6
Förväxlingsarter
I flykten kan nattskärran likna en falk, till exempel en tornfalk, eller en gök. Den har spetsiga vingar och lång stjärt, men flyger med snabba vändningar och tvära kast som falkar inte gör.1,8
På Iberiska halvön och i nordvästra Afrika finns rödhalsad nattskärra. Den är större och gråare, har längre vingar, ett brett gulbeige halsband och tydligare vita teckningar på vingar och stjärt.6
I vinterkvarteren i Afrika kan nattskärran träffas tillsammans med rödkindad nattskärra och mörk nattskärra. Båda har ett tydligare band i nacken och mer fläckiga vingar, och den mörka nattskärran är mycket mörkare än vår.6
