Nattskärra läte

Läte

Det man hör är hanens sång, ett långt och surrande spel. Honan sjunger inte. Ljudet brukar liknas vid en spinnrock, och det är därifrån namn som spånkäring och spinnkäring kommer. Det kan också låta som en motorcykel som kör förbi långt borta. Många tycker att surrandet låter främmande, nästan som en maskin.^2,6,8

Skriver man ut sången blir det ungefär 'errrrrurrrrrrrrerrrrrr…'. Tonhöjden och styrkan skiftar hela tiden, och tonerna stiger och sjunker lite grann. När fågeln blir mer upprörd går surrandet över från ett mörkare 'kvåårååårrrårrr…' till ett ljusare 'erreeerreerrreerrreeerr…'. Hastigheten kan också ändras under sången.^2,3,6,8

Ett enda sångpass kan pågå i upp till tio minuter utan avbrott, och på en kväll kan hanen hålla på i timmar nästan utan paus. Sången går att identifiera ända ner på individnivå: genom att mäta hur snabba och långa pulserna i surret är kan man skilja olika hannar åt.^2,6

Man hör nattskärran under försommarnätterna. Den sjunger på kvällen och natten, oftare i skymning och gryning än mitt i natten, och mindre när vädret är dåligt. Någon enstaka gång sjunger den också under flyttningen eller i vinterkvarteren.^3,4,6

Hanen sjunger sittande, gärna från en upphöjd plats, och kan byta mellan flera sångplatser i reviret. Sången bär långt, upp till ett par kilometer. Ändå kan det vara svårt att räkna ut var fågeln sitter. Den vrider på huvudet medan den sjunger, och då verkar ljudet flytta sig, ungefär som när en buktalare pratar. Därför växlar också styrkan i ljudet när fågeln byter läge.^1,2,6,8

När surrandet plötsligt tystnar kan man ibland höra mycket höga, utdragna 'diiieyyh' och några kraftiga vingslag. Sången kan också sluta med en bubblande drill och vingklappningar, kanske när en hona kommer nära. Vingklappet låter som en pisksnärt när vingen slås nedåt. Vingspetsarna slår alltså inte ihop över ryggen, som man tidigare trodde.^2,6

I flykten ropar båda könen ett kort 'kuick, kuick', och samma läte hörs när de jagar bort rovdjur. Är fågeln orolig låter den ett skarpt 'tjuck' i olika varianter. Vid boet hörs 'wuk, wuk, wuk', dämpade 'oak, oak' och ett lågt mummel. Vuxna fåglar väser när man håller i dem, och ungarna väser när de blir störda. Stora ungar hotar med vidöppet gap och högljutt väsande. När nattskärran jagar insekter kan man ibland också höra hur den klapprar med näbben.^2,6

Lätet har gett arten ett hundratal dialektnamn, bland annat blakka, hörknarr, kvällknarr, nattblacka, nattblarra, nattskäddra och spinnrock. I Töftedals socken i Dalsland har den kallats qvällskena och på Fårö nattnorpa. Slutet -skärra i namnet brukar också kopplas till lätet, men kan ha med skjora eller skjura (skata) att göra. Karin Boye skrev en dikt om fågeln, 'Nattskärran', där hon kallar lätet en 'tonlösa, tröstlösa vaggmelodi'.^2,3

Gräshoppsångaren låter nästan likadant. Den sjunger också mest på kvällen och natten, och sången är ett intensivt, mekaniskt 'sirrrr…' som påminner mycket om en gräshoppa. Den skiljer sig genom att hålla ut längre än nattskärran. Miljön ger också en ledtråd: gräshoppsångaren håller till på fuktig ängsmark med enstaka buskar, gärna nära våtmarker och diken, medan nattskärran hör hemma på torra tallhedar.^4,5

Nattskärrans sång kan också förväxlas med mullvadssyrsan, en insekt vars ljud är mycket likt.⁶