Alauda arvensis
Sången består av kvitter, visslingar, rullande toner och härmningar som följer tätt på varandra i högt tempo. Det blir en lång ström av ljud utan pauser.
Alla läten och ljud för sånglärka →Utbredningskarta över var Sånglärka har observerats i Sverige.
Senaste dygnet
Sånglärkan är en gråbrun, prickig fågel på 16–18 centimeter som hör hemma på åkrar och andra öppna marker. I det öppna jordbrukslandskapet är den den vanligaste fågeln. På åkrar där en enda gröda täcker hela fältet är den ensam om att vara en allmän häckfågel.1,2
Ingen fågel tar större plats i svenska dikter och visor än sånglärkan. När häckningen just har börjat kan sången pågå timme efter timme, långt ovanför marken.2
Det vetenskapliga namnet Alauda arvensis betyder ungefär lärkan på fältet.3,9
Sånglärkan är fridlyst i Sverige. Under de senaste årtiondena har den minskat kraftigt, och mellan 2005 och 2015 stod den som nära hotad på den svenska rödlistan. Sedan 2020 bedöms den som livskraftig, och i 2025 års bedömning anges att beståndet ökar. Globalt klassas arten också som livskraftig.1,6
Sånglärkan är lite större än en sparv men mindre än en stare. Den mäter 16–18 centimeter, vingarna spänner 30–36 centimeter och den väger mellan 33 och 45 gram.6,10
Buken är vit och helt utan streck, och gränsen mot det mörkfläckade bröstet är skarp. Bröstet och strupen har en gulaktig ton. Ovanpå är fågeln gråbrun och fläckig, med ljusa kanter på fjädrarna.1,6
På hjässan sitter en kort och trubbig tofs som fågeln kan fälla upp och ner. Den brukar resas när lärkan är orolig eller upphetsad.9,10
Två detaljer syns bäst när fågeln flyger: stjärtens yttre fjädrar är vita och vingens bakre kant är vitaktig. Vingslagen ser fladdriga ut.1,3,10
Honan och hanen ser likadana ut, bortsett från att honan har smalare vingar.9
Ända upp till Värmland och södra Dalarna är sånglärkan en allmän fågel. Norrut är den fortfarande allmän vid kusten, medan den i Norrlands inland blir glesare och mest håller sig till odlade trakter, bland annat i älvdalarna. På en del håll i inlandet saknas den helt.1
Mellan 1975 och 2008 krympte beståndet till omkring 35 procent av sin tidigare storlek. År 2010 uppskattades antalet till ungefär 830 000 par. I de småskaliga mellanbygderna tycks nedgången ha varit särskilt stor, och i tid verkar den ha slagit hårdast före mitten av 1980-talet och efter 1995.1
Sånglärkan är en av de första flyttfåglarna som kommer tillbaka på våren. Den dyker upp i södra Sverige i februari eller mars, och från april till juli häckar den. I augusti börjar lärkorna samlas i flockar, och i september och oktober flyttar de söderut. De flesta övervintrar i västra och sydvästra Europa. Några stannar kvar i södra Sverige, särskilt om vintern är mild.1,2,4
Artens utbredning omfattar hela Palearktis. Västerut når den Brittiska öarna och österut Kamtjatka, medan Medelhavet sätter gränsen i söder. Längst i norr häckar den i Skandinavien. I Storbritannien finns den kvar året runt.1,10
Från 1970-talet och framåt har bestånden i Västeuropa på många håll halverats, medan de i östra Europa tycks ha legat stilla. För hela Europa uppskattades antalet år 2000 till 40–80 miljoner par. Trots minskningarna häckar ingen fågel i större antal i jordbrukslandskapet i stora delar av Europa.1
Sånglärkan vill ha öppna landskap. Kanter mot skog och bebyggelse undviker den, och närmare ett skogsbryn eller en trädridå än 50 meter häckar den ogärna. I en finsk undersökning låg 95 procent av reviren mer än 60 meter från närmaste bryn, och öppna ytor som var mindre än 11,5 hektar saknade lärkor helt. I Sverige häckar de flesta på jordbruksmark, men en del finns på mossar, hedar och alvar.1,2
Flest lärkor finns på trädor och på vallar som är på sitt första år. Där ligger det ofta 0,7–1,0 revir per hektar. På sädesfält brukar det vara 0,2–0,6 revir per hektar, och på strandängar och i hagar omkring 0,1. Ett revir är ungefär 1,7 hektar på en träda, 2,5 hektar i de flesta grödor och 4,5 hektar i höstsådd säd.1
Maten letar sånglärkan upp till fots på marken, och därför gynnas den av gles växtlighet. Vegetation på 15–60 centimeter passar den bäst. I en riktigt tät gröda blir födan svår att komma åt, och där stannar lärkorna ofta inte länge.1,2
Under häckningstiden äter sånglärkan mest insekter och andra små ryggradslösa djur. Resten av året äter den mest frön och andra växtdelar. Fröna sväljs hela med skalet på. Vinterstubb är viktiga platser att hitta mat på både vinter och vår.1,2,9
Paren häckar var för sig. Hane och hona anses leva i par under häckningen, och de verkar ofta hålla ihop och komma tillbaka till samma plats år efter år. De börjar häcka när de är ett år gamla. Innan grödan har nått en till två decimeters höjd börjar paren inte häcka; först då ger den boet ett visst skydd mot djur som plundrar bon.1,2,9
Honan gör boet själv. Det är en grund grop i marken som hon fodrar med strån, och den kan ligga i nästan vilken gröda som helst. Kullen är vanligen 3–5 ägg. De är grågröna med bruna fläckar. Bara honan ruvar, och hon börjar först när sista ägget är lagt, så att alla ungarna kläcks samtidigt efter ungefär elva dagar.1,2,3,6,9
Ungarna matas bara med djurföda. Deras utveckling går fort: omkring tio dagar gamla lämnar de boet, trots att de ännu inte kan flyga, och när 15–16 dagar har gått har de börjat flyga. Från det första ägget läggs tills ungarna är flygga tar det ungefär 32 dagar. I västra och centrala Europa hinner paren med två eller tre kullar på en säsong, i Finland oftast bara en. Den äldsta ringmärkta sånglärkan blev nästan tio år.1,2,6,9
Predation ligger oftast bakom att en häckning misslyckas och står ofta för 70–80 procent av de förlorade bona. Gräsmarker och trädor är ett undantag: där väger kreatur som trampar och jordbruksarbete som slåtter, putsning och skörd tyngre, och de drabbar 20–50 procent av alla häckningar. När ekologiska gröngödslingsträdor putsas förstörs omkring hälften av bona, enligt ett svenskt försök med konstgjorda bon. Sköts putsningen upp från slutet av maj till en bit in i juni tycks det gå något bättre för häckningen.1
På större fält i öppna lägen gör så kallade lärkrutor mest nytta. Det är osådda fläckar på ungefär 20 kvadratmeter med omkring 70 meter mellan sig, och lantbrukaren skapar dem genom att lyfta såbillarna när fältet sås. Andra sätt att hjälpa sånglärkan är att vänta med vallslåttern till midsommar och att spara remsor som inte slås.2
Trädlärkan saknar sånglärkans vita stjärtsidor och vita bakkant på vingen. Den har i stället ett tydligt vitt ögonbrynsstreck, och strecken från båda sidor når ihop i nacken. Med sina 13,5–15 centimeter är den ungefär en femtedel mindre än sånglärkan, och stjärten är kortare. Tofsen är liten och syns sällan tydligt. Trädlärkan lever på hedar och i andra öppna marker med spridda träd, men också i gles skog på sandig eller stenig mark.4,7
Jämfört med sånglärkan är piplärkorna mer långsmala, och både näbben och benen är längre. Ängspiplärkans färger är olivgråbrunt och smutsvitt med mörk streckning på längden, och näbben är smalare än sånglärkans.3,4
Har du hittat fel i artikeln? Kontakta oss
Sånglärka är en fågel i familjen lärkor. Den förekommer främst i Eurasien och Nordafrika, men har även introducerats till Australien, Nya Zeeland, Hawaii och Nordamerika, dit den också har spritt sig på naturlig väg. Fågeln är knuten till öppna landskap, ofta på och kring jordbruksmark, och livnär sig på insekter och frön. Den är känd för sin sång som den framför i spelflykt, och har på svenska tidigare ofta benämnts lärka.
En sånglärka är ungefär 16–18 cm lång och väger 32.6–44.8 gram.
Sånglärka har ett vingspann på ungefär 30–36 cm.
Sånglärka väger ungefär 32.6–44.8 gram.
Flest observationer av sånglärka rapporteras i mars, baserat på svenska fågelskådares rapporter det senaste året.
Sånglärka bedöms som vanlig i Sverige. Graderingen bygger på var och hur ofta arten setts de senaste fem åren samt BirdLife Sveriges officiella artlista.
På kartan ovan ser du var sånglärka har observerats i Sverige de senaste 12 månaderna. Zooma in för att hitta platser nära dig.
