Översikt
Sidensvansen är en tätting som är stor som en stare, med en kraftig tofs på hjässan och en rödbeige fjäderdräkt. Handpennorna och stjärten är gulspetsade, och på armpennorna sitter röda, lackliknande bihang. På vintern uppträder den i flockar, och den har ett ringande läte som från en liten klocka.1
I Sverige häckar den framför allt i norra Norrlands barrskogar. I södra och mellersta delarna av landet ses den bara under höst och vinter. Hur många fåglar som finns här en given vinter styrs av bärtillgången: finns det gott om bär i norr stannar flockarna där, tar bären slut måste de söka sig söderut.2,3,4
Arten är fridlyst i Sverige, står upptagen i Bernkonventionens bilaga II och bedömdes i rödlistan 2025 som livskraftig. Även globalt räknas den som livskraftig, med en världspopulation uppskattad till 8,4–11 miljoner vuxna individer, varav 1,3–2,5 miljoner i Europa.1,6
Utseende
Sidensvansen är 18–21 centimeter lång, har ett vingspann på 32–36 centimeter och väger omkring 60 gram. Den är alltså i starens storleksklass, men upplevs ofta större eftersom kroppen är kompakt med tjock hals och stort huvud.2
Fjäderdräkten är rödgrå. Strupen är svart, och ett svart band går genom vardera ögat, med vita partier bakom näbben och under ögat. Buken är rikt kastanjebrun längst ned, övergumpen grå och stjärten slutar i ett klargult band med svart ovanför. Näbben är kort och något nedåtböjd, vingarna långa och spetsiga, och på hjässan sitter den långa tofsen.2,5
Vingen är det som brukar fästa sig i minnet. Armpennorna, och ibland även stjärtpennorna, bär lackröda bihang av pergamentliknande material som påminner om sigillvax. Handpennorna har en gul stripe, och på den hopfällda vingen syns vita teckningar som brukar kallas fiskkrokar. Det svenska namnet syftar på den mjuka, silkeslena dräkten, och det vetenskapliga Bombycilla är satt ihop av latinets ord för silke och stjärt. Artnamnet garrulus betyder pratsam och kommer av likheten med nötskrikan.2,3,5
Hanar och honor ser likadana ut. Unga fåglar är mindre välmarkerade och har få eller inga vaxspetsar. Både antalet röda vaxspetsar och det gula stjärtbandets storlek och ljusstyrka ökar med åldern, och hos sidensvans blir handpennornas vingstrimma klarare gul ju äldre fågeln är. De röda och gula pigmenten kommer uteslutande från födan. Alla vuxna fåglar ruggar fullständigt en gång om året, någon gång mellan augusti och januari, medan ungfåglarna ruggar samtidigt men behåller vingpennorna.5,8
Utbredning och förekomst i Sverige
Sidensvansen förekommer årligen i hela Norrland, från fjällkedjan till kusten, och tätast är den troligen i norra Norrlands skogsland. Häckningar konstateras regelbundet ända ut till kusten i både Norrbotten och Västerbotten. Tidigare ansågs gränsen för regelbunden häckning gå i gränstrakterna mellan Piteå och Lycksele lappmarker. Enstaka observationer under häckningstid har gjorts längre söderut, bland annat i Västmanland, Närke, Uppland och norra Småland, och det går inte att utesluta att arten i undantagsfall häckar även så långt söderut.1,2
Hur många par som häckar i Sverige är svårt att veta. Arten är svårinventerad och variationen mellan år är betydande. Den senaste uppskattningen, från 2012, ligger på mellan 20 000 och 150 000 par, vilket är betydligt högre än tidigare gissningar. I Finland bedöms beståndet till 20 000–90 000 par. Att antalet häckande par varierar så mycket kan vara naturligt för en art som lever i utkanten av sitt utbredningsområde och dessutom har en nomadisk livsföring styrd av vinterns födotillgång.1
Artens utbredningsområde sträcker sig genom de norra delarna av barrskogsbältet, från Skandinavien till centrala Kanada. Vintertid drar den omkring i stora nomadiska flockar, och de europeiska och asiatiska fåglarna övervintrar från östra Storbritannien genom norra delarna av västra och centrala Europa och vidare österut.1,2,5
Vid god tillgång på rönnbär sker övervintringen i norr, nära häckningsområdet. Vid matbrist blir det i stället omfattande invasionsrörelser mot väster och söder, som kan nå ända ned till centrala och västra Europa och i extremfall till Sydeuropa. Ungefär vart tionde år kommer massiva flockar på tusentals fåglar in över Sverige, främst från norra Ryssland. De sidensvansar som ses här på vintern är till mycket stor del fåglar med östligt ursprung, eftersom det svenska beståndet är ganska litet.1,3
Vintern 2004–2005 inträffade vad som kan vara den största invasionen någonsin i Europa. Bara i Tyskland registrerades mer än en halv miljon sidensvansar. Invasionen följde på en ovanligt varm och torr häckningssäsong.5
Att arten är en sådan vinterupplevelse för många märks i räkningarna vid fågelborden. I den senaste räkningen av Vinterfåglar Inpå Knuten hamnade sidensvansen på tionde plats bland de vanligaste arterna.4
Ekologi och häckning
Sidensvansen häckar med förkärlek i äldre gran- eller tallskog, gärna med inslag av löv. Särskilt omtyckta tycks skogar med förhållandevis glest krontak vara, där fältskiktet är rikt, gärna med bärris. Boplatsen ligger påfallande ofta nära vatten, inom 50 till några hundra meter från ett sumpskogsbevuxet bäckdrog, en älv, en sjö eller en myr. I naturskogar i norra Fennoskandien finns normalt högst 0,5 par per kvadratkilometer; de högsta tätheterna, 1,5 par per kvadratkilometer, kommer från tallurskog i finska Lappland.1
Under sommarhalvåret lever den till stor del av myggor samt dag-, bäck- och nattsländor. Insekterna fångas i allmänhet på flugsnapparmanér, alltså genom korta utflykter från en sittplats högt uppe i ett träd, men de plockas också från markvegetationen. Att den gärna häckar i skog med rikt fältskikt kan hänga ihop med det.1,4
Paret bygger ett skålformat bo av bland annat strån, grankvistar och lavar, invändigt fodrat med finare material. Boet placeras i ett träd, ofta intill stammen av låga tallar, men också ute på grenar i högre träd, upp till 15 meter över marken.1,3,5
I norra Skandinavien startar äggläggningen normalt i mitten av juni, men under tidiga vårar kan den ske redan i slutet av maj. Kullen är på 5–6 ägg, vitaktiga med mörkare, ljusbruna eller violetta fläckar och punkter. Honan ruvar dem i 14–15 dygn, och hon lämnar sällan boet utan matas med uppstötta bär av hanen. Ungarna blir flygfärdiga efter 14–17 dygn. Båda föräldrarna matar ungarna, men hanen står för det mesta av födan de första dagarna, då mest insekter. Därefter blir det övervägande frukt. Paren är monogama.1,2,5
När hösten kommer och insekterna minskar går sidensvansen över till bär och frukt. Under vinterhalvåret lever den nästan enbart av fruktiga bär, i första hand rönnbär, men också oxelbär, nypon, hagtorn och enbär. Frukt är rik på socker men fattig på övriga näringsämnen och måste därför ätas i stora mängder. En sidensvans äter dagligen en mängd som motsvarar dess egen kroppsvikt.1,3,4,5
En del av de bär den äter har med tiden jäst. Sidensvansen har en exceptionellt stor lever, betydligt större än hos andra fåglar och motsvarande upp till 9,5 procent av kroppsvikten, vilket ger den en snabb förmåga att bryta ned alkohol. Nedbrytningstakten har uppmätts till 900 milligram per kilo och timme, och under kliniska experiment har man aldrig uppmätt så hög alkoholkoncentration i blodet att den skulle ha kunnat påverka fåglarnas beteende eller rörelseförmåga.2,4
Vintertid påträffas ibland påkörda sidensvansar utmed vägar. En förklaring som studier pekar på är de höga halter av salt fåglarna får i sig från smältvatten på saltade vintervägar, vilket påverkar flygförmågan. Både kollisioner med fönster och intag av vägsalt har förts fram som hot mot arten. Rovfåglar som fjällvråk, sparvhök och varfågel tar sidensvansar, och stenfalk angriper vinterflockar även inne i städer.2,5,6
Det största hotet mot de häckande fåglarna är hur skogen sköts. Sidensvansen vill ha äldre barrskog, gärna av naturskogskaraktär, medan moderna skogsbruksmetoder ger homogena, täta skogar med sparsamt fältskikt. Ett skogsbruk där bärande träd och buskar avverkas missgynnar arten, och markavvattning anges som en negativ påverkan. Bärande träd som rönn och oxel bör därför sparas vid gallring, röjning och avverkning. Kunskapsluckan är stor: mycket lite är känt om artens status, och även kunskaperna om dess ekologi är bristfälliga.1
Förväxlingsarter
En sidensvans på nära håll är svår att ta fel på. Tofsen på huvudet, den brungrå dräkten, de gula teckningarna på vingen och den gulspetsade stjärten går knappast att förväxla med något annat.3
På avstånd är det en annan sak. Starflockar kan i flykten likna sidensvansflockar. Skillnaden hörs på lätet, och årstiden hjälper också: sidensvansen ses på vintern, staren under flyttiden. Storleksmässigt ligger arterna nära varandra, men sidensvansen upplevs ofta större än den är, eftersom kroppen är kompakt med tjock hals och stort huvud.2,3
Yngre fåglar i en flock kan förvirra den som letar efter de röda vaxspetsarna på vingen. Unga sidensvansar är mindre välmarkerade och har få eller inga sådana spetsar alls.5
