Sidensvans läte

Läte

Sidensvansen har ingen egentlig sång. Den hävdar inte revir, sannolikt därför att dess fruktföda är kortvarig och riklig och inte går att försvara, och utan revirhävdande finns heller ingen sång i vanlig mening. I stället har arten en mångfald av lätestyper som används i olika sociala sammanhang och tycks ha skiftande och subtila betydelser.⁸

Det läte man nästan alltid hör är ett ringande, klockliknande ljud. Det har beskrivits som ett plingande av silverklockor, och som en mängd små spröda silverklockor som klingar eller snarare ringer. Ljudet är högt och ljust, ungefär som en liten klocka.^1,2,4

Skriver man ut det i bokstäver blir det ett dallrande, metalliskt sirrrr. Det är en hög drill, och styrkan varierar när den kommer från en flock: ibland tunt och nästan försiktigt, ibland fylligt när många fåglar låter samtidigt.^3,5

Lätet hörs oftast från flockar, gärna från fåglar som drar förbi över huvudet. Det är också så flockarna brukar upptäckas, långt innan man ser dem. När stora mängder sidensvansar samlas där det finns gott om föda blir ljudet en upplevelse i sig.^2,3,4

Årstiden avgör var i landet man har chansen. Under vinterhalvåret uppträder arten nästan alltid i flockar, från små sällskap till, i extremfall, tusentals individer, och i södra och mellersta Sverige ses den bara under höst och vinter. Utanför häckningstid håller den till där det finns bär, som vägkanter, parker, trädgårdar, häckar och skogsbryn, och den visar då liten rädsla för människor. Ofta sitter flockarna i toppen på höga träd, vilket gör dem lätta att både höra och se.^1,2,3,5

Blir en sidensvans skrämd händer först ingenting hörbart. Den fryser med näbben och halsen riktade uppåt. Hjälper inte det lyfter fåglarna och ropar högljutt medan de flyger.⁵

Under sommaren är arten en helt annan att lyssna efter. Den är ytterst tillbakadragen och diskret i sitt uppträdande under sommarhalvåret, och det är en del av förklaringen till att så lite är känt om hur den lever här.¹

Den akustiska förväxling som är värd att känna till gäller starar. En stareflock på avstånd kan i flykten likna en sidensvansflock, men lätena skiljer sig, och årstiden är en hjälp på traven: sidensvansen ses på vintern, staren under flyttiden.³