Tachybaptus ruficollis
Smådoppingen kan vara mycket ljudlig. Ett bubblande läte som är typiskt för arten är ofta det första man märker av den, långt innan fågeln själv visar sig.
Alla läten och ljud för smådopping →Utbredningskarta över var Smådopping har observerats i Sverige.
Senaste dygnet
Smådoppingen är den minsta doppingen i Europa och den minsta av de fem doppingarter vi har i Sverige. Den är knubbig och har kort hals och en kort, rak näbb. Den är inte större än en liten andunge, och den förväxlas också ofta med en sådan. Från näbbspets till stjärt mäter den ungefär 23 till 29 centimeter.1,2,5,7
Arten är skygg och håller sig gärna gömd i tät vegetation, även på mycket små vatten. Blir den störd dyker den och kommer upp en bit därifrån, och då är den svår att hitta igen.1,9
I den svenska rödlistan från 2025 räknas smådoppingen som livskraftig. År 2020 bedömdes den som nära hotad. Det svenska beståndet uppskattas till omkring 1 480 fåglar i häckningsbar ålder, och det ökar. Även globalt räknas arten som livskraftig.1,4,5
Ovansidan är gråsvart i sommardräkt, från hjässan över nacken och ner på ryggen. Kinder och framhals har en mörk rödbrun färg, och kroppssidorna är också rödbruna. Mot allt det mörka lyser en klargul fläck i mungipan, och sedd på avstånd verkar fågeln helt mörk bortsett från just den fläcken.1,7
På vintern har det rödbruna försvunnit och fågeln är då mycket ljusare. Hals, bröst och sidor går i beigebrunt, medan hättan och ryggen är mörkare. Längst bak sticker en vit undergump ut.1,7
Kroppen är rund och bakdelen ser tufsig och luftig ut, nästan som om fågeln saknade stjärt. Benen sitter långt bak på kroppen, och därför har den svårt att gå på land.5,9
Unga fåglar har svarta och vita strimmor på kinderna och halssidorna. Näbben är gul med en liten svart spets när fågeln är ung. Den mörknar med åren, och hos vuxna fåglar är den svart.5,7
Flest smådoppingar finns i Skåne, Blekinge och södra Småland, på Öland och Gotland och i trakten av norra Halland och södra Bohuslän. Tåkern, Hornborgasjön, Kvismaren och delar av Mälardalen har ganska goda bestånd som ligger isolerade från resten. I övrigt häckar arten regelbundet i södra Sverige, men sparsamt till sällsynt, norrut till södra Dalarna. Längs södra Norrlandskusten finns den på ett fåtal platser, och i resten av Norrland ses den bara tillfälligt, oftast vid kusten.1
Att arten lever så tillbakadraget är troligen skälet till att den inte beskrevs från Sverige förrän 1796. Någon häckning bekräftades först 1904, vid Råbelövssjön utanför Kristianstad. Gotland fick sina första häckningar på 1930- och 1940-talen. Under 1950-talet upptäcktes häckfåglar på Västkusten, och mot decenniets slut även i Uppland.1
På kort sikt är det främst vintervädret som styr hur stort beståndet blir. Efter milda vintrar är det tätare med fåglar sommaren därpå, medan en eller ett par kalla vintrar i nordvästra Europa ger en kraftig nedgång i Sverige. I Blekinge skärgård försökte 18 smådoppingar övervintra 1978/79, och i februari hittades den sista av dem död. Arten ökar sakta och sprider sig norrut, troligen tack vare mildare vintrar. I de sjöfågelräkningar som görs varje januari hör den till de tio arter som ökat mest.1,2,3
Flyttningen sker mellan september och november, troligen åt sydväst, och målet är västra och nordvästra Europa. I mars och april kommer fåglarna tillbaka. Alla lämnar inte landet: längs kusterna i södra och mellersta Sverige är arten regelbunden vintertid, och enstaka individer gör försök att övervintra ända uppe i Umeå.1,3
Utanför Sverige häckar arten i tropiska och tempererade delar av Europa, Asien och Afrika. Den underart som finns hos oss förekommer från Europa österut till Uralbergen och söderut till nordvästra Afrika. Hela världens bestånd uppskattas till mellan 384 000 och 2 350 000 vuxna fåglar. I Europa är det ganska stabilt.1,5
Häckplatsen är nästan alltid ett litet vatten, sällan över fem hektar och oftast en till två meter djupt, ibland bara en halvmeter. Det kan vara anlagda vatten som viltvatten, märgel- och torvgravar, golfbanedammar och dammar vid reningsverk, men också sänkta sjöar. Arten häckar även i naturliga småvatten, som dödisgropar i Skåne, tillräckligt djupa kärr på Öland och vatten i Västkustens bergsterräng. Grunda vikar av sjöar används mer sällan.1,3
Växtligheten är för det mesta tät, med vass, säv, starr, kaveldun och viden, och flytbladsväxter som näckrosor kan täcka uppemot halva ytan. Vissa dammar är så igenvuxna att nästan inget öppet vatten syns. Ligger dammen i öppet landskap tar smådoppingen den i besittning tidigare än om den omges av sluten skog.1,3
I vatten med gädda saknas den för det mesta. Gäddan tar själv smådoppingar, som har hittats i gäddmagar, och ett starkt fiskbestånd innebär konkurrens om födan och sämre häckningsresultat. Tät undervattensvegetation är en fördel, eftersom fiskarna då får svårare att söka föda. Anlagda våtmarker kan passa arten bra: när våtmarker i Uppland undersöktes var den troligen vanligare i de anlagda än i de naturliga.1,2
Under häckningen lever den mest på insekter och insektslarver. Utöver insekter äter den blötdjur, kräftdjur, grodyngel och småfisk, som den fångar genom att dyka. Utom vid häckningen går den inte upp på land.1,5,7
Boet flyter. Det är byggt av växtdelar och ligger bland nya växtskott eller under grenar av viden, fäst vid vattenväxter under ytan eller vid kvistar som hänger ner i vattnet. Honan lägger fyra till sex ägg i maj, och båda föräldrarna ruvar dem i 20 till 21 dygn. Växtdelar som de vuxna drar över äggen håller dem ofta gömda för rovdjur. Äggen kläcks vid olika tidpunkter.1,7,8
De simmande föräldrarna bär ofta ungarna på ryggen. Kullen delas mellan de två, och var och en matar och skyddar sin del tills ungarna klarar sig på egen hand, vid 30 till 40 dygn. Flygfärdiga blir de vid 44 till 48 dygns ålder. När de första ungarna är 15 dygn eller äldre kan nästa kull läggas. Två kullar per år är det vanliga, och vissa år blir det tre.1,5,7
Utdikning och bristen på småvatten och andra små biotoper i jordbrukslandskapet är de största hoten. Under de senaste hundra åren har nästan en fjärdedel av den svenska våtmarksytan försvunnit. Miljögifter, bekämpningsmedel och igenväxning har också viss negativ effekt. Arten kan hjälpas genom att det anläggs fiskfria våtmarker i jordbruksbygden, små men många. I södra Sverige bör ingen fisk sättas ut i nyanlagda viltvatten och golfbanedammar, och den som anlägger en damm bör se till att den går att tömma, så att eventuell fisk kan tas ut. Där smådoppingar häckar ska växtligheten rensas varsamt och vissa delar lämnas orörda.1,2
Smådoppingen är liten och rund, har kort hals och kort näbb och tas därför ofta för en andunge.1,2
Den svarthalsade doppingen är i sommardräkt svart på huvud, hals och rygg, med röda ögon och gula örontofsar. Tofsar har smådoppingen inte, och dess kinder och framhals är rödbruna med en gul fläck i mungipan. I vinterdräkt är den svarthalsade mörkgrå på hjässa, bakhals och rygg och ljust gråvit på bröst, strupe, huvudsidor och kroppssidor, medan smådoppingen är beigebrun på hals, bröst och flanker och har en vit bakdel.1,6
Har du hittat fel i artikeln? Kontakta oss
Smådopping är en liten art av dopping. Den beskrevs vetenskapligt av Peter Simon Pallas 1764. Smådoppingen har ett mycket stort utbredningsområde och häckar i Europa, Centralasien och söderut till Nya Guinea och i större delen av Afrika, både i nordväst och söder om Sahara. De fåglar som häckar där vattnet fryser flyttar söderut om vintern. Smådoppingen kategoriseras som livskraftig av IUCN.
En smådopping är ungefär 23–29 cm lång och väger 224.9 gram.
Smådopping har ett vingspann på ungefär 40–45 cm.
Smådopping väger ungefär 224.9 gram.
Flest observationer av smådopping rapporteras i januari, baserat på svenska fågelskådares rapporter det senaste året.
Smådopping bedöms som ovanlig i Sverige. Graderingen bygger på var och hur ofta arten setts de senaste fem åren samt BirdLife Sveriges officiella artlista.
På kartan ovan ser du var smådopping har observerats i Sverige de senaste 12 månaderna. Zooma in för att hitta platser nära dig.
