Översikt
Sommargyllingen är den enda fågeln i gyllingfamiljen som häckar i Europa. Förr kallades den också gultrast och sommarguling.4
Fågeln är skygg och hörs betydligt oftare än den syns. Den gamla hanen är klargul med svarta vingar och röd näbb, men för det mesta sitter den dold uppe i trädkronorna, och det man lägger märke till är den fylliga, flöjtande sången.1
I Sverige lever sommargyllingen i utkanten av sitt utbredningsområde. Här häckar bara ett fåtal par, mest i Skåne och på Öland, och arten är rödlistad som starkt hotad. Den är en flyttfågel som tillbringar vintern i Afrika.1,2
Utseende
Sommargyllingen är ungefär lika stor som en koltrast men något smäckrare, med kortare stjärt och längre vingar. Den är omkring 24 centimeter lång och väger 56–79 gram.1,4
Den gamla hanen har klargul kropp och klargult huvud. Vingar och stjärt är sotsvarta, och det är även tygeln, alltså fältet mellan näbben och ögat. Näbben är klarröd. På vingen finns ett gult band, och stjärten har gula spetsar.1,4
Honan är blekare. Ovansidan är gröngul, flankerna gula och undersidan smutsvit med fina mörka längsstreck. Ungfåglarna liknar honan.1
Trots färgerna kan även hanen vara svår att få syn på, eftersom den försvinner bland de gula och gröna fläckarna av ljus och löv i trädkronorna. När man väl ser den flyga mellan två skogsdungar är det ofta i mjuka bågar, och då lyser den gula kroppen.1,7
Utbredning och förekomst i Sverige
Sommargyllingen häckar i södra och mellersta Europa, i delar av västra och södra Asien och i en liten del av Nordafrika. I Västeuropa når den norrut till Östersjön, södra Danmark och södra Sverige. Vintern tillbringar den i tropiska och södra Afrika.1
Arten flyttar mest på natten, men under vårflyttningen kan den också flytta på dagen. På hösten går flyttningen via östra Medelhavet, där fåglarna äter frukt.7
Till Sverige kommer sommargyllingen i maj. Redan i augusti drar den söderut mot tropiska Afrika igen.1,3
Det första kända svenska fyndet gjordes vid Ellinge i Skåne hösten 1825. Den första säkra häckningen konstaterades vid Yddingen i Skåne 1932.1,4
Idag häckar arten mycket lokalt i östra och södra Skåne och på Öland och Gotland. Kända platser är Revingefältet vid Krankesjön och Ottenby lund på Öland. De största skånska bestånden finns på militära övningsfält, och vid västra kanten av Ravlunda skjutfält har ungefär ett dussin hanar hållit revir varje år, åtminstone sedan början av 1990-talet. Säkra häckningar har också skett i Blekinge, Halland, Småland, Bohuslän, Dalsland och Uppland, och arten har setts i alla svenska landskap.1
Eftersom de svenska fåglarna lever i utkanten av utbredningsområdet är de känsliga för kalla och regniga somrar. Antalet varierar från år till år, och på många platser dyker arten bara upp tillfälligt.1,2
I rödlistan 2025 klassas sommargyllingen som starkt hotad i Sverige. Antalet vuxna fåglar som häckar skattas till omkring 240 (mellan 160 och 340). Beståndet bedöms ha halverats sedan tidigt 1980-tal, men nedgången har bromsat in och de senaste tolv åren syns ingen större förändring. Arten är fridlyst.1
Sett över hela världen är sommargyllingen inte hotad. Den klassas som livskraftig, och världsbeståndet uppskattas till mellan 13,4 och 22,5 miljoner vuxna fåglar.4,7
Ekologi och häckning
Sommargyllingen häckar oftast nära gläntor och skogsbryn i högstammig bok- eller tallskog, fuktig björkskog eller ekskog, gärna på sandig mark. Undervegetationen är ofta frodig. Bäst verkar en blandning av täta skogsdungar, öppna marker och småvatten med rik växtlighet vara.1
Häckningsplatserna har ett tätt trädskikt och solbelysta gläntor och kanter. Buskskiktet är ofta rikt, men fåglarna använder det inte särskilt mycket. Arten rör sig gärna runt och kan leta mat ganska långt från boet.2
Ett revir omfattar 4–50 hektar, i genomsnitt 17 hektar. På Revingefältet häckade 12 par år 1976, och det var i snitt ungefär 1 300 meter mellan boplatserna.1
Det mesta av maten fångas uppe i träden. Det är framför allt larver, även håriga, samt fjärilar och skalbaggar. Den äter också frukt och bär, särskilt när ungarna har flugit ut, och då besöker familjerna gärna körsbärsträden i trakten.1
Boet är en hängande korg som flätas fast i en grenklyka, 3–20 meter upp. Det byggs av fina grässtrån och rötter med mossa, ull och annat mjukt material, och utsidan kläs med lavar eller tunn näver. Bomaterialet hämtas från marken. Platsen väljs så att fåglarna kan komma och gå väl dolda.1,4
Honan lägger tre till fem ägg, som är vita, gräddfärgade eller mycket ljust rosa med svarta prickar. Äggen ruvas i omkring två veckor, oftast av honan men ibland av hanen. Ungarna flyger efter 16–17 dagar, och paret får vanligen fram en kull per säsong.3,7,8
Medan boet byggs och under de första ruvningsdagarna är fåglarna mycket känsliga för störning vid boet. Senare ligger honan hårdare på äggen. Nötskrika och ekorre tar ibland ägg och ungar. Störningar som inte sker alldeles intill boet tål fåglarna.1
Arten behöver höga, gamla träd att bygga bo i och riklig undervegetation. När buskar och högre örter röjdes bort på en gammal häckningsplats för att göra plats åt en beteshage slutade fåglarna att häcka där. Samma sak hände när lummiga sankmarker där fåglarna hämtade mat dikades ut.1
Skogsstyrelsen råder skogsägare att inte utföra skogsbruksåtgärder där arten finns mellan 20 maj och 10 augusti, och att spara körsbärsträd vid röjning.2
Förväxlingsarter
Den vuxna hanen, klargul med svarta vingar och röd näbb, är i princip omisskännlig.1,4
I flykten påminner sommargyllingen om en trast. Den är skygg, och även den klargula hanen är svår att få syn på bland löven i trädkronorna.7,9