Sommargylling läte

Läte

Sången är ett fylligt och djupt flöjtande, som kan skrivas "fy-få-fyh-flyå". Andra skriver den som "få-fly-fii-fio" eller "flå-fli-flio".^1,4

Fraserna brukar variera lite från gång till gång. Har man en gång hört sången är den lätt att känna igen.⁷

Det är hanarna som sjunger för att hålla revir, och räkningar av revirsjungande hanar ligger till grund för hur det svenska beståndet följs.^1,4

Varningslätet låter helt annorlunda. Det är ett nasalt, skränande "wä-ääh" eller "kvä-äääk". Samma sorts sträva läte används också som lockrop.^1,4,7

Varningslätet är ett skränande "kvä-äääk" som påminner om nötskrikans skrän.^3,4

Sången kommer uppifrån trädkronorna, där fågeln håller till. Oftast hör man den alltså utan att se den.^1,9

I Sverige ses och hörs sommargyllingar varje år på olika platser, mest från mitten av maj till slutet av juni och nästan bara i kusttrakter, slättbygder och längs vattendrag. Sjungande fåglar dyker regelbundet upp i så gott som alla landskap upp till Bohuslän, Dalarna och Gästrikland, och mer sällan längs Norrlandskusten ända upp till Västerbotten.¹

Sången har länge fascinerat folk. Namnet oriolus kommer från latinets ord för gyllene, men redan omkring år 1250 trodde Albertus Magnus att namnet härmade sången, vilket inte stämmer. I medeltidens England kallades fågeln "woodwele" efter sin sång.⁷

Svenska fågelvänner tycker om lätet. I en deltävling i Fågelmelodifestivalen 2018 fick sommargyllingen överlägset flest röster, och flera röstade just för sångens skull. Arten var med igen i andra chansen 2020, där sången beskrevs som klar och flöjtande.^5,6