Stare
Sturnus vulgaris
Stare observationskarta
Utbredningskarta över var Stare har observerats i Sverige de senaste 12 månaderna.
1+
10+
50+
100+
500+
1000+
Observationstrend
Senaste dygnet
Sturnus vulgaris
Utbredningskarta över var Stare har observerats i Sverige de senaste 12 månaderna.
Senaste dygnet
Staren är en mörk, glänsande fågel som gärna går omkring på marken när den letar mat, och den är en vanlig häckfågel i södra och mellersta Sverige. Många känner igen den på ljudet innan de ser den, för sången är lång, pratig och full av härmningar.2,3
Beståndet har gått kraftigt bakåt. Antalet starar i Sverige har halverats under de senaste tre decennierna, och sedan 2015 är arten rödlistad som sårbar.1,4
Kroppslängden är 19 till 22 cm och vingspannet 37 till 42 cm. Vikten ligger i genomsnitt kring 82 gram, och honorna är något lättare. Staren är mindre än en koltrast och har kort stjärt, spetsigt huvud och triangulära vingar.1,6
På vintern är dräkten svartaktig med metalliskt grön eller purpurfärgad glans, och varje fjäder har en vit till beigefärgad spets som ger fågeln ett fläckigt intryck. Fram på sommaren har de ljusa spetsarna nötts bort, och då ser fågeln svartaktig och metallglänsande ut. Ruggningen sker en gång om året, under sensommaren efter häckningen, och de nya fjädrarna har tydliga vita eller beigea spetsar.1,5
Näbben är smal och konisk, gul i häckningsdräkt och svartaktig i vinterdräkt. På sommaren är hanens näbb gul med blågrå bas och honans citrongul med rosa bas. Benen är rödbruna. Honan glänser mindre intensivt än hanen och behåller punktteckningen tydligare, och ögats regnbågshinna är mörkbrun hos hanen och ljus hos honan. Ungfågeln är gråbrun utan metallglans, med ett diffust ljust ögonbrynsstreck och matt brunsvart näbb.1,5
Sången är ihållande och pladdrande. Den byggs av stigande eller fallande piptoner blandade med smackande ljud, visslingar och skallrande ljud. Gunnar Brusewitz liknade den vid ett gammalt utslitet positiv: där finns gnisslande och visslande toner, och ibland också klara flöjtande. Ena stunden kan sången vara lågmäld och pratig, nästa högljutt visslande, och de gnisslande stroferna sitter inflikade i långa haranger av blandade läten.1,2,3
Uppbyggnaden brukar följa ett mönster: rena visseltoner först, sedan växlande sekvenser med partier som härmats från andra arter och från ljud i omgivningen, upprepade klickljud och till sist högfrekventa skurar. En enda fågel kan ha upp till 35 olika sångtyper och 14 klicktyper i sin repertoar. Hanens syrinx, alltså struphuvudet där fågelljudet bildas, är omkring 35 procent större än honans.5
Härmningarna är det som förvirrar flest. Staren tar efter vaktel, ormvråk och tofsvipa, men också hundskall, gräsklippare och ringsignaler från mobiltelefoner. Den imiterar även storspov, skata och gråsparv, liksom knackningar. Hör du en tofsvipa på fel plats mitt i en lång harang, är det ofta en stare.1,3
Utöver sången finns kortare läten. Flyglätet låter ungefär tjyrr. Mot flygande fiender varnar staren med ett snabbt upprepat, skarpt och mycket kort läte, medan varningen för fiender på marken är upprepad och långt utdragen. Elva olika lätestyper är dokumenterade, bland dem flockläte, hotläte, attackläte, morrande läte och parningsläte, och varningslätet beskrivs som ett hårt skrik.1,3,5
Att få ordning på starens läten tar tid. Det krävs träning, upprepning och tålamod, precis som med svenska fågelläten i allmänhet.3
Arten förekommer i Europa och mellersta Asien österut till Kina. I Sverige häckar staren allmänt i de södra och mellersta delarna, upp till södra Värmland och södra Dalarna. Den finns längs hela Norrlandskusten men är sällsynt i inre Norrland. På 1960-talet fanns den även i Norrbotten och norra Lappland.1,2
Staren är tidig på våren. De första kan visa sig redan i februari, men flertalet anländer i mitten av mars. I södra Sverige återvänder de till häckningsområdena under februari och mars, häckar i april och maj, och i juni och juli bildar ungfåglarna flockar samtidigt som bortflyttningen inleds. Mellan augusti och oktober flyttar de flesta söderut. I södra Skandinavien sker en mellanflyttning redan i juli till Tyskland och Danmark, huvudflyttningen i september och oktober, och återflyttningen mellan februari och maj.1,2,4
Siffrorna visar hur brant det gått nedåt. År 1995 beräknades det svenska beståndet till ungefär 750 000 till 1 500 000 par. För 2018 anges cirka 400 000 par, och för 2020-talet omkring 470 000 par. Minskningen har pågått sedan 1970-talet.1,2
Bakom nedgången ligger förändringar i jordbrukslandskapet. Nedläggning av jordbruk i skogsbygder och en ökad koncentration av betesdjur till allt färre och större gårdar har gett staren sämre förutsättningar. De största hoten är färre betande djur, omställningen till mer gödslade och sprutade vallar, höstsådder, tätbevuxna trädor samt trädplantering eller ohävd på tidigare betesmark, effektivare bekämpning av skadeinsekter med kemiska medel, och brist på boplatser i områden där födotillgången fortfarande är god.4
Under våren och försommaren lever staren på marklevande ryggradslösa djur: insekter, larver, daggmaskar och snäckor. Övriga delen av året går den över till frukt och bär, som körsbär, äpple, vindruvor och oliver. Bland den viktiga födan finns gräsätande fjärilslarver, harkranklarver, daggmaskar, skalbaggar och spindlar.1,4
Merparten av födan söker den på marken. Staren är beroende av betesdrift, dels för att vegetationen hålls kort, dels för att spillningen från betesdjuren drar till sig småkryp. Kort eller gles vegetation ökar tillgången på föda, och ett problem idag är att slåtter- och betesvallar växer så snabbt att stararna har svårt att ta sig fram i det höga gräset. Tre tekniker används: näbben stöts upprepade gånger ner i marken och öppnas för att vidga hålet, flygande insekter fångas i luften, och rörliga ryggradslösa djur huggs efter.4,5
Boet läggs oftast i en hålighet: trädhålor, klippskrevor, fågelholkar och hålrum i byggnader. Staren är starkt beroende av håligheter för att kunna häcka. Tidigare var ihåliga träd och andra håligheter vanliga boplatser, numera är holkar viktiga, och det behövs insektsrika jordbruksmarker inom räckhåll. Blir tillgången eller kvaliteten på föda i boets närområde för låg går det sämre för häckningen. Själva bobygget tar fyra till fem dagar och materialet är halm, gräs, kvistar, fjädrar, ull och mjuka löv.1,4,5
Kullen består vanligen av fem till sex ägg, men kan variera mellan tre och nio. Äggen är ljusgröna till ljusblå utan teckning och mäter omkring 30 x 21 mm. Båda föräldrarna ruvar, och ruvningstiden är 11 till 13 dygn. Ungarna stannar 17 till 25 dagar i boet och är beroende av föräldrarna ytterligare en till två veckor efter att de lämnat det. Andrahäckningar är sällsynta, under 10 procent, och norr om 48:e breddgraden läggs bara en kull. I norra Europa är äggläggningen koncentrerad till 10 till 30 april, men kan förekomma från 1 maj till 5 juni.1,2,5
Staren är mycket sällskaplig, särskilt höst och vinter. Vid övernattningsplatser bildas täta formationer, så kallade murmurations, med upp till 1,5 miljoner fåglar. De täta formationerna ger skydd mot rovfåglar, och vingslagen ger ett susande ljud som hörs hundratals meter bort. Fåglarnas blixtsnabba reaktionstider gör de samordnade uppvisningarna möjliga, genom att varje fågel speglar grannarnas flygbanor.5,6
Ungefär 60 procent av de vuxna fåglarna överlever ett år till, och medellivslängden är två till tre år. Omkring 20 procent av ungfåglarna når häckningsålder. Åldersrekordet är 22 år och 11 månader.5
Den som vill hjälpa staren kan börja med boplatserna: sätt upp starholkar i områden med betesmarker där förutsättningarna för häckande starar är goda, och spara gamla lövträd, framför allt aspar, i betesmarker, på åkerholmar och i skogsbryn. Hackspettar gör ofta bohål i aspar som senare blir lediga för bland annat starar. Staren gynnas också av ökad kreatursdrift utomhus och av slåtter som skapar kort eller gles vegetation.4
Staren förväxlas ofta med koltrasten, som också är mörk med gul näbb. Staren är mindre och har spetsiga vingar, kortare stjärt och glansigare fjäderdräkt, och den går främst på marken i stället för att hoppa.1,2
Svartstaren är mycket lik och förekommer i södra Europa och Nordafrika. Dess dräkt är mer enfärgad utan ljusa fläckar, och strupfjädrarna är längre, vilket syns särskilt när fågeln sjunger.1,5
Rosenstaren fördes tidigare till samma släkte som staren men placeras numera i släktet Pastor. Sidensvansen kan också komma på tal: den är blekare rödbeige, marginellt mindre och har ett annorlunda flygläte.1,5
Har du hittat fel i artikeln? Kontakta oss
Stare är i Europa den vanligaste och mest utbredda företrädaren för familjen starar (Sturnidae). För en ovan betraktare kan den förväxlas med koltrasten, eftersom denna är en annan vanlig gulnäbbad mörk fågel som ses öppet på gräsmattor och inne i samhällen och städer. Staren är dock mindre, har spetsiga vingar och i sommardräkt en metalliskt blänkande fjäderdräkt. Det är en ljudlig fågel, speciellt när den är samlad i flockar, och den har en omusikalisk men mycket varierad sång. Dess förmåga att härma ljud finns omskrivet i litteraturen, både av Plinius den äldre och William Shakespeare.
I Qvittr
Lyssna på hur stare låter i ljudspelaren ovan. Där kan du höra sång och läte.
En stare är ungefär 19–22 cm lång och väger 58–101 gram.
Stare har ett vingspann på ungefär 37–42 cm.
Stare väger ungefär 58–101 gram.
Flest observationer av stare rapporteras i mars, baserat på svenska fågelskådares rapporter det senaste året.
Stare bedöms som vanlig i Sverige, sett till hur ofta arten rapporteras jämfört med andra fåglar.
På kartan ovan ser du var stare har observerats i Sverige de senaste 12 månaderna. Zooma in för att hitta platser nära dig.
