Stare läte

Läte

Sången är ihållande och pladdrande. Den byggs av stigande eller fallande piptoner blandade med smackande ljud, visslingar och skallrande ljud. Gunnar Brusewitz liknade den vid ett gammalt utslitet positiv: där finns gnisslande och visslande toner, och ibland också klara flöjtande. Ena stunden kan sången vara lågmäld och pratig, nästa högljutt visslande, och de gnisslande stroferna sitter inflikade i långa haranger av blandade läten.^1,2,3

Uppbyggnaden brukar följa ett mönster: rena visseltoner först, sedan växlande sekvenser med partier som härmats från andra arter och från ljud i omgivningen, upprepade klickljud och till sist högfrekventa skurar. En enda fågel kan ha upp till 35 olika sångtyper och 14 klicktyper i sin repertoar. Hanens syrinx, alltså struphuvudet där fågelljudet bildas, är omkring 35 procent större än honans.⁵

Härmningarna är det som förvirrar flest. Staren tar efter vaktel, ormvråk och tofsvipa, men också hundskall, gräsklippare och ringsignaler från mobiltelefoner. Den imiterar även storspov, skata och gråsparv, liksom knackningar. Hör du en tofsvipa på fel plats mitt i en lång harang, är det ofta en stare.^1,3

Utöver sången finns kortare läten. Flyglätet låter ungefär tjyrr. Mot flygande fiender varnar staren med ett snabbt upprepat, skarpt och mycket kort läte, medan varningen för fiender på marken är upprepad och långt utdragen. Elva olika lätestyper är dokumenterade, bland dem flockläte, hotläte, attackläte, morrande läte och parningsläte, och varningslätet beskrivs som ett hårt skrik.^1,3,5

Att få ordning på starens läten tar tid. Det krävs träning, upprepning och tålamod, precis som med svenska fågelläten i allmänhet.³