Fulmarus glacialis
Många söker efter stormfågelns sång, men någon sång i vanlig mening har arten inte. Det som finns i lätesarkiven är klassat som lockläte, alltså kontaktljud mellan fåglar.
Alla läten och ljud för stormfågel →Utbredningskarta över var Stormfågel har observerats i Sverige.
Senaste dygnet
Stormfågeln är en havsfågel i familjen liror, som hör till ordningen stormfåglar. Den påminner ytligt om en liten och kompakt trut, men är inte alls nära besläktad med måsfåglarna. Närmast på släktträdet finns i stället albatrosserna. Tillsammans med sydstormfågeln bildar den släktet Fulmarus.3,6
Den häckar cirkumpolärt i subarktiska och arktiska områden, men också i Västeuropa. Världspopulationen uppskattas till mellan 15 och 30 miljoner könsmogna individer, och globalt är arten klassad som livskraftig.3,7
I Sverige är stormfågeln ingen häckfågel. Den är en regelbunden, ej reproducerande gäst som besöker landet främst om hösten, vissa år i relativt stora antal. Arten är fridlyst i Sverige.1
Namnet har en lång historia hos oss. Förr kallades fågeln havshäst (även stavat hafhäst eller havhest), vilket fortfarande är det norska namnet. I den bohuslänska skärgården sade man malemack eller mallemuk, som också är artens danska namn och kommer från holländskan med betydelsen dum mås. I slutet av 1800-talet kallade nordsjöfiskare den för tjalk. Även det vetenskapliga släktnamnet går tillbaka på fornnordiska med innebörden ful mås, medan glacialis är latin för isig.3,7
Kroppslängden är 44 till 50 centimeter och vingspannet 101 till 117 centimeter. Vuxna fåglar väger vanligen omkring 600 till 970 gram. Ovansidan är askgrå, undersidan vit och näbben gul. Benen är blåaktiga.3,5,7
Det som skiljer stormfågeln från en trut syns bäst framtill. Den ser tjurnackad ut och har en kort, tjock näbb, och ovanpå näbben sitter näsborrarna i upphöjda rör. Arten uppträder i en ljus fas, en mellanmörk (även kallad intermediär) fas och en mörk fas. Bara den mörka fasen har mer än mörka kanter på undersidan, medan alla har ljusa inre handpennor på vingarnas ovansida.3,6,7
Flykten är ett lika bra kännetecken som fjäderdräkten. Stormfågeln glider oftast på stela, raka vingar lågt över vattenytan, med grunda vingslag, och kränger så att den omväxlande visar den vita undersidan och den grå ovansidan. Vid häckplatsen flyger den i stället högt upp längs klippväggen och utnyttjar uppvindarna. Den födosöker i flockar ute till havs.3,6
Stormfågeln häckar i subarktiska och arktiska områden, till exempel på Island, Färöarna och Spetsbergen, och även i Storbritannien. Nominatformen håller till i den högarktiska delen av norra Atlanten, medan atlantstormfågeln häckar längre söderut, i den lågarktiska till tempererade delen från Newfoundland till Bretagne. När fåglarna inte häckar är arten utpräglat pelagisk, det vill säga den lever ute till havs.3,7
Beståndet i Nordatlanten var ursprungligen begränsat till St Kilda och en ö utanför Islands kust. De senaste 250 åren har det expanderat kraftigt och koloniserat lämpliga platser runt Island, Storbritannien, Irland, nordvästra Frankrike och delar av den norska kusten, av skäl som är oklara. I Storbritannien spred sig fåglarna från St Kilda till norra Skottland under 1800-talet och till övriga områden under 1930-talet. Tillgången på fiskrens från den kommersiella fiskeflottan har förts fram som en möjlig förklaring till ökningen.3,5
Hos oss är stormfågeln en västkustfågel. Den är allmän i Bohuslän och i Göteborgsområdet, sparsam i Halland och Skåne, och mycket sällsynt i Västergötland och på Öland, där senaste fyndet är från 2010. I inlandet, längs ostkusten och i Norrland är den extremt sällsynt, och från flera rapportområden, bland annat Stockholm, Södermanland och Östergötland, finns inga godkända fynd alls. Sammanlagt redovisas 14 171 observationer av arten i Artportalen.1
Vid västliga stormar, främst på hösten men ibland även på våren, kan stormfåglar ses längs Sveriges västra kust. Det läge som havsfågelskådare väntar på är ett kraftigt lågtryck med vindar på 10 till 17 meter per sekund från väst eller sydväst, som pressar in fåglarna mot kusten. Kända lokaler är Kråkudden i Bohuslän, Glommens sten i Halland och Kullaberg i Skåne. Vid ett sådant tillfälle brukar antalet stormfåglar räknas i tiotal, och de ses gärna i sällskap med havssula, grålira och storlabb.3,4
Hur mycket det kan variera syns i siffrorna från Bohuslän. Under 2022 rapporterades omkring 1020 exemplar fördelade på 55 observationsdagar, vilket var mer än de tre föregående åren men under 2000-talets median på 1625 exemplar per år. Arten sågs under årets alla månader, men september och oktober dominerade helt: den 13 september 2022 sträckte 525 exemplar söderut förbi Kråkudden på Hönö. Varje år rapporteras också enstaka döda fåglar som flutit i land, framför allt under vinter och vår.2
Stormfågeln häckar på branta klippväggar på öar och liknande platser, ibland i mycket stora kolonier. Till skillnad från många mindre arter i samma ordning är den varken nattaktiv eller gräver bon i jordhålor. Det enda vita ägget läggs direkt på berget eller i en mindre fördjupning som fodras med växtdelar, och på senare tid har arten även börjat häcka på hustak. Häckningssäsongen inleds i maj. Fåglarna är monogama och bildar långvariga parband.3,7
Kullen består av ett ägg, som typiskt mäter 74 gånger 50 millimeter och väger omkring 98 gram. Både hane och hona ruvar, i regel 52 till 53 dygn, och ungen stannar sedan 46 till 51 dygn i boet. I Storbritannien är det i juli man kan få se ungarna kasta sig ut från de högt belägna bona och fångas upp av uppvindarna längs klippan.5,6
Sedan dröjer det länge innan de blir häckfåglar. Unga stormfåglar tillbringar sina första fyra till fem år ute till havs innan de börjar besöka den koloni där de senare ska häcka, och de häckar själva först vid nio års ålder. Arten är långlivad: den årliga överlevnaden hos vuxna fåglar ligger på 97,2 procent, och en fågel som når häckningsålder har en förväntad livslängd på 44 år. Den äldsta ringmärkta individen blev 41 år, 11 månader och 17 dagar. Det finns dokumenterade individer som uppnått 40 år och mer, och den fjärde äldsta fågelindividen i Europa var en stormfågel som var över 43 år när den dog.3,5
Födan består av levande och döda havsdjur samt valkött, och mer i detalj av räkor, fisk, bläckfisk, plankton, maneter och as, liksom av fiskrens. Efter fisk kan fågeln dyka ner till fyra meters djup. Under häckningssäsongen håller sig vuxna fåglar oftast inom 50 mil från sin koloni i stället för att röra sig tusentals kilometer. Eftersom de får i sig mycket havsvatten har de en saltkörtel ovanför näsgången som avsaltar kroppen och utsöndrar en stark saltlösning genom näsan.3,7
Det mest speciella draget är magoljan. Både häckande fåglar och ungar kan spruta ut magsäckens hela illaluktande, traniga innehåll mot en fiende, och det gör de mot vem som helst som kommer för nära boet, inklusive en människa. Oljan bildas av vaxestrar och triglycerider som lagras i körtelmagen, och den kan sprutas redan från mycket tidig ålder. Träffar den en fågelpredator klibbar den ihop fjäderdräkten och kan leda till att djuret dör. Samma olja är också energirik föda för ungarna och för de vuxna under långa flygturer.3,6,7
Plast i havet påverkar arten. I en undersökning av 143 fåglar mellan 2008 och 2013 hittades mikroplast i mag-tarmkanalen hos 89,5 procent av individerna, i medeltal 19,5 plastbitar och 0,461 gram plast per fågel. Studier har visat att världspopulationen påverkas negativt av plastskräp som flyter omkring i haven.3,7
Den vanliga stötestenen är trutarna och måsfåglarna. På avstånd ser en grå och vit stormfågel nästan trutlik ut, men den tillhör en helt annan familj och är inte nära besläktad med dem.3,6,7
Tre saker skiljer dem åt. Stormfågeln ser tjurnackad ut jämfört med måsar och trutar, näbben är kort och tjock med rörformade näsborrar ovanpå, och flykten går på stela, raka vingar lågt över vattenytan i stället för med den lösare vingföring en trut har. Ser du en fågel som spottar illaluktande olja är saken avgjord.3,6,7
Den art som utseendemässigt ligger allra närmast är sydstormfågeln, som är ljusare och har mörka vingspetsar. Den är en sydlig havsart och förekommer inte i Sverige, så någon praktisk förväxlingsrisk är den inte här.3
Har du hittat fel i artikeln? Kontakta oss
Stormfågel är en havsfågel i familjen liror (Procellariidae) inom ordningen stormfåglar (Procellariiformes). Tillsammans med sydstormfågeln utgör släktet Fulmarus. Fågeln häckar cirkumpolärt i subarktiska och arktiska områden, men även i Västeuropa. IUCN kategoriserar den som livskraftig.
En stormfågel är ungefär 44–50 cm lång och väger 450–1000 gram.
Stormfågel har ett vingspann på ungefär 101–117 cm.
Stormfågel väger ungefär 450–1000 gram.
Flest observationer av stormfågel rapporteras i september, baserat på svenska fågelskådares rapporter det senaste året.
Stormfågel bedöms som mycket sällsynt i Sverige. Graderingen bygger på var och hur ofta arten setts de senaste fem åren samt BirdLife Sveriges officiella artlista.
På kartan ovan ser du var stormfågel har observerats i Sverige de senaste 12 månaderna. Zooma in för att hitta platser nära dig.
Inga observationer hittades för denna art de senaste 24 timmarna.
