Phalacrocorax carbo
Storskarven är en tyst fågel större delen av året. Det är vid häckningskolonierna man hör den, och där har den olika gutturala läten, alltså ljud som kommer från strupen.
Alla läten och ljud för storskarv →Utbredningskarta över var Storskarv har observerats i Sverige.
Senaste dygnet
Storskarven är en stor, svart och långhalsad fågel som håller till vid hav och sjöar. Den är omkring 90 centimeter lång och har en gul eller rödaktig fläck vid näbbroten. Många får syn på den när den sitter på en sten med vingarna utbredda för att torka.2
Arten häckar kolonivis längs de svenska kusterna och vid större insjöar. Efter ungefär 50 års frånvaro kom den tillbaka som häckfågel i slutet av 1940-talet och började häcka på Svartö i Kalmarsund. Från slutet av 1980-talet växte beståndet kraftigt, och i rödlistan 2025 är storskarven bedömd som livskraftig (LC) med en ökande population.1
Det vetenskapliga namnet Phalacrocorax carbo betyder svart, skallig korp. På sina håll kallas fågeln havstjäder eller ålkråka, och den ras som häckar i Östersjön går också under namnet mellanskarv.2
Storskarven är fridlyst enligt 4 § artskyddsförordningen. Den räknas samtidigt som vilt, vilket betyder att den är fredad men kan vara jaktbar enligt jaktförordningen eller jaktlagen. Arten är också skyddad av EU:s fågeldirektiv.1,3
En vuxen storskarv är cirka 80 till 95 centimeter lång, har ett vingspann på 130 till 160 centimeter och väger ungefär 2,5 kilo. Hanen är något större än honan.3
Näbben är lång och grå, gul längst in vid roten, och överdelen böjer sig ned i en hake över underdelens spets. Under näbben sitter ett fjäderlöst hudparti som i de flesta dräkter är gulaktigt, en mycket liten hakpåse av det slag alla pelikanfåglar har. Ögonen är djupt havsgröna hos vuxna fåglar och mattare mörkgrå hos unga.3,7
Benen är korta och sitter långt bak på kroppen, och de mörka fötterna har simhud mellan alla fyra tårna. Stjärten är styv och avrundad. När fågeln sitter ganska upprätt stödjer den sig mot stjärten, som fungerar som ett tredje ben.3
I häckningsdräkt är den vuxna fågeln svart med blåaktig glans, har en bred vit fläck på strupen, är vitgrå i nacken med långa nackfjädrar och har en vit fläck på låret. Vuxna fåglar utanför häckningen saknar den vita lårfläcken, har svagare glans, mörk nacke och mindre nackfjädrar. Unga fåglar är brunsvarta med vitt bröst.3
I bra ljus skiftar vingar och stjärt i brons och grönt, medan kroppen har en purpurton. Full vuxen dräkt nås vid tre till fyra års ålder.7
Det förekommer två underarter av storskarv i Sverige. Den som till allra största delen häckar här, både utmed kusten och i inlandet, är P. c. sinensis, som ibland kallas mellanskarv. Den häckar längs västkusten, södra Sveriges kust och uppför östkusten och Norrlandskusten, samt i inlandet vid sjöar och våtmarker.3
En stor del av det svenska häckningsbeståndet av sinensis är flyttfåglar som övervintrar längre söderut i Europa, ända ned till Medelhavet, men ett ökande antal har börjat övervintra i södra Sverige. Merparten av den svenska storskarven övervintrar i södra Europa.3,2
Den andra underarten är nominatformen P. c. carbo, som huvudsakligen är en vintergäst och då ses längs Västkusten och i Östersjön. Fåglarna anländer på hösten och stannar till mars eller april. De häckar längs kusten i Norge och på Kolahalvön.3,5
Under 1800-talet häckade skarven i Sverige troligen bara i Skåne och Blekinge, där den förföljdes så hårt att den utrotades i slutet av seklet. Sedan kom den tillbaka och en koloni etablerades i södra Kalmarsund, och fram till 1980 häckade den fortfarande bara där. Från slutet av 1980-talet och början av 1990-talet gick spridningen snabbt i södra och mellersta Sverige samt utmed delar av norrlandskusten.2
Från ungefär 340 par 1975 har det svenska beståndet vuxit till omkring 75 000 par vid en inventering 2023. Ökningen har avstannat under senare år.2
Påståendet att mellanskarven skulle vara en införd, invasiv art stämmer inte. Subfossila fynd som är drygt 3 000 år gamla och flera historiska källor visar att den fanns i Europa långt innan sjöfarare hittade vägen till Kina. Vid utgrävningar i Birka har man hittat ben av unga skarvar från 900-talet, vilket tyder på att arten häckade i området redan då.5,2
Skarven är en skicklig dykare som fångar sitt byte vid botten eller i den fria vattenmassan. Den dyker till som mest tio till tolv meters djup, och att fiska i grupp är vanligt.2,3
Födan är fisk. Skarven är generalist och opportunist och tar de flesta arter inom ett rimligt storleksintervall. I sjöar är mört, gärs och abborre de vanligaste bytena, vid kusten strömming, tånglake, mört och abborre. Ål förekommer bara sällsynt i födan.2
Fjäderdräkten är inte vattenavstötande hela vägen igenom. Det undre skiktet är vattentätt och isolerande, medan den yttre fjäderbeklädnaden tar in vatten, och för att torka det yttre skiktet ställer sig fågeln med utbredda vingar. Teorin att den skulle värma upp kall fisk som den ätit har motbevisats.3
På marken rör sig skarven dåligt, och någon skicklig flygare är den inte heller. Däremot simmar den bra och fiskar skickligt. På sommaren ses den ofta på klippor och skär nära kusten.3
Boet byggs av grenar, tång och annat material, oftast kolonivis på öar och skär, ibland på marken eller i buskar. Kolonierna omfattar oftast mellan 10 och 500 par och i extremfall uppemot 1 000 par. Ibland häckar skarven tillsammans med gråhäger i gemensamma kolonier.2,3,5
Äggläggningen börjar vanligen i slutet av mars. Kullen är på tre till fem ägg som ruvas av båda makarna i 29 till 31 dagar. Efter ytterligare ett femtiotal dagar kan ungarna flyga, men de håller sig kvar i trakten en tid och återvänder till kolonin på kvällen för att övernatta.5,2
Skarvens spillning består till stor del av frätande ammoniak, vilket gör det svårt för växtligheten nära kolonin att klara sig. Små öar som skarvarna tar över känns igen på döda träd med stora svarta fåglar i och på att annan växtlighet saknas. Splittras kolonin och fåglarna flyttar omvandlas ammoniaken till bland annat nitrat, som blir växtnäring, och ön grönskar ganska snart igen.3
I Sverige är havsörnen en naturlig predator på skarv och går på vissa håll hårt åt ungarna. Örnarna angriper främst bon som lagts på marken och som ligger öppet när föräldrarna är ute och söker föda. Störningar av örn eller människor är huvudorsakerna till att skarvar överger sina kolonier.3
Skarvarna äter till stor del fiskarter som varken yrkesfisket eller fritidsfisket är intresserat av, och den allra största delen av den fisk som äts i hav och sjöar tas av andra fiskar. Skarv kan påverka fisk i fiskeredskap och vid utsättningsplatser, men något samband mellan skarvförekomst och allvarlig skada på fiskbestånd i öppna hav har inte kunnat påvisas. Under senare år har skyddsjakt beviljats i Kalmar och Blekinge län, men de besluten överklagades och stoppades vid rättslig prövning.5
En skarv som når häckningsålder blir typiskt elva år gammal, och första häckningen sker vanligen vid tre års ålder. Den högsta kända åldern för en ringmärkt fågel är drygt 21 år.6
Som många andra fåglar som häckar tätt i kolonier är storskarven känslig för utbrott av högpatogen fågelinfluensa. I Östersjön dog över 1 700 fåglar i flera kolonier 2021 och 2022.7
I europeiska vatten skiljs storskarven från toppskarven på sin större storlek, kraftigare kroppsbyggnad och tjockare näbb, på att den saknar tofs och på att kroppsdräkten har en purpurfärgad ton i stället för en grön.7
Toppskarven är 68 till 78 centimeter lång med ett vingspann på 95 till 110 centimeter och är klenare byggd, med smalare hals och näbb. Under häckningstiden har den en väl synlig fjäderkam på huvudet, och huvudformen skiljer sig genom att hjässans högsta punkt ligger framme i pannan. Näbben är mörk utom vid roten, där den är gul, och hos ungfåglar är den ljusgul.4
Den vuxna toppskarven är blåsvart med grönaktigt skimmer och saknar helt vitt i fjäderdräkten, alltså både storskarvens vita strupfläck och dess vita lårfläck. Unga toppskarvar är mer rödbruna än unga storskarvar. Sedan 2004 häckar toppskarven regelbundet på västkusten, från Koster i norr till Hallands Väderö i söder.4
Att skilja storskarvens två underarter åt är svårt. Trots namnet mellanskarv är storleksskillnaden inte tydlig nog att gå på i fält, eftersom de största sinensis-hanarna överlappar med de minsta carbo-honorna. Den mätbara skillnaden ligger i vinkeln på hakpåsen, det nakna hudpartiet under näbben. Fåglar med en vinkel på högst 65 grader kan säkert föras till carbo och fåglar med minst 73 grader till sinensis, medan de däremellan inte går att bestämma på den karaktären.3
Har du hittat fel i artikeln? Kontakta oss
Storskarv, ålkråka, ålakråka, ålekråka, havstjäder eller kormoran är en fågel inom familjen skarvar. Skarvarnas närmsta släktingar utgörs av fregattfåglar, sulor och ormhalsfåglar. Storskarven förekommer på alla världens kontinenter utom Antarktis och Sydamerika och förekommer både vid kusten och i inlandet. Den delas upp i en mängd underarter, däribland P. c. sinensis som ibland kallas mellanskarv. Vissa populationer av storskarv, främst de nordligaste är flyttfåglar, andra populationer drar sig bara undan is och hårt väder medan vissa är stannfåglar.
En storskarv är ungefär 80–95 cm lång och väger 2500 gram.
Storskarv har ett vingspann på ungefär 130–160 cm.
Storskarv väger ungefär 2500 gram.
Flest observationer av storskarv rapporteras i mars, baserat på svenska fågelskådares rapporter det senaste året.
Storskarv bedöms som vanlig i Sverige. Graderingen bygger på var och hur ofta arten setts de senaste fem åren samt BirdLife Sveriges officiella artlista.
På kartan ovan ser du var storskarv har observerats i Sverige de senaste 12 månaderna. Zooma in för att hitta platser nära dig.
