Översikt
Tornseglaren tillbringar den största delen av sitt liv i luften och ses mycket sällan på marken. Den äter, sover och parar sig där uppe. Vissa individer kan hålla sig i luften upp till tio månader i sträck utan att landa, och under ett år kan flygsträckan bli så mycket som 200 000 kilometer.2,5,6,3
Hos oss är tornseglaren en sommarfågel. I maj kommer den efter den långa resan från Afrika, och i augusti lämnar den oss igen. Den genomsnittliga livslängden ligger på fem till åtta år, och den äldsta kända individen blev 21 år. Enligt rödlistan 2026 är arten sårbar.5,3,7
Utseende
Måtten skiljer sig något mellan källorna: Wikipedia anger 16 till 17 centimeter i längd, medan fageln.se anger 17 till 18,5 centimeter. Vingspannet är 40 till 44 centimeter, och en vuxen fågel väger omkring 40 gram, med vikten varierande efter tillgången på föda. Fjäderdräkten är svartaktigt gråbrun med en vitaktig fläck på strupen, och undersidan är i övrigt helmörk. Näbben är kort och böjer sig lätt nedåt.1,2
Kroppen är spolformig och vingarna mycket långa, smala och spetsiga, med starkt förlängda handpennor. Vingarna är skärformiga och längre än kroppen, och silhyetten i luften har liknats vid formen av ett ankare. Flygsättet växlar mellan snabba vingslag och glidflykt. Unga fåglar har svartare grundfärg samt ljus panna och ljus tygel, alltså partiet mellan näbb och öga.2,3,5
Utbredning och förekomst i Sverige
Häckningsområdet omfattar stora delar av Palearktis. I Sverige finns arten i hela landet till strax norr om polcirkeln, främst vid bebyggelse, men den blir färre ju längre norrut man kommer. Den är ovanlig eller saknas i fjällen, i fjällbjörkskogen och i de yttre delarna av skärgården. Häckningen sker i urbana miljöer och i skogar i norra Sverige. I Västmanland är tornseglaren nummer 8 bland de vanligaste arterna.1,2,5,7
Fåglarna anländer i maj, enligt fageln.se i maj eller juni, och tiden här räcker ungefär från mitten av maj till mitten av augusti. Avfärden söderut börjar redan i slutet av augusti och början av september, och fageln.se anger perioden juli till september. Flytten går undan: en medelhastighet på 300 kilometer per dag är vanlig, och vid en uppmätning tillryggalade en fågel drygt 80 mil på ett dygn. Hela flytten från Sverige kan vara avklarad på två veckor. Vintern tillbringas i Afrika söder om Sahara, framför allt över de tropiska regnskogarna i Västafrika och vid ekvatorn i Centralafrika.1,2,3
Det europeiska beståndet uppskattades 1997 till mellan 4,0 och 4,9 miljoner fåglar, och världspopulationen har beräknats till ungefär 25 miljoner individer. I Sverige går det åt fel håll. Wikipedia anger en minskning på cirka 40 procent under de senaste 24 åren, fageln.se en halvering sedan slutet av 1900-talet och Natursidan en minskning på över 50 procent sedan 1996. Bostadsbrist pekas ut som det främsta skälet: renoveringar och nybyggnation tar bort boplatserna. BirdLife Sverige driver ett flerårigt projekt, Tornseglarlyftet, tillsammans med bygg- och fastighetssektorn för att få fram tornseglaranpassade byggnader och fler boplatser, med fokus också på insektsrika grönytor.1,2,4,7
Ekologi och häckning
Tornseglaren jagar insekter och spindeldjur i luften. I Europa har över 500 arter påvisats som byte, med bladlöss, steklar, skalbaggar och tvåvingar som huvudföda. Bytet samlas i strupsäcken till en boll som kan innehålla flera hundra insekter, och föräldrarna levererar ungefär en sådan boll i timmen till ungarna. Ett häckande par kan skaffa fram 50 gram foder på en dag, vilket motsvarar mer än 20 000 insekter eller spindeldjur. Födosöket kan ske upp till 3 500 meters höjd.1,3,5
I glidflykt håller fågeln omkring 30 till 40 kilometer i timmen, under insektsjakt 40 till 60, vid flyktspel omkring 100 och som mest upp till 200 kilometer i timmen. I störtdykningar kan hastigheten passera 200 kilometer i timmen. Sömnen tas i luften, på mellan en och tre kilometers höjd, och en av hjärnhalvorna är alltid aktiv. Forskare vid Lunds universitet antar att sömnen sker under glidflykt: fåglarna stiger till hög höjd i skymningen och nära gryningen, och det tar dem ungefär 30 till 40 minuter att glidflyga ner till marknivå igen.2,3,6
Tornseglare är kolonihäckare som traditionellt häckar under tegelpannor och liknande på byggnader, samt i håligheter. Ingången till bohålan ligger oftast på 6 till 30 meters höjd. Kullen består i mer än 90 procent av fallen av två till tre ägg, ibland bara ett och mycket sällan fyra. Äggen är vita och läggs i juni, enligt BirdLife Västmanland under senare halvan av månaden, och det blir en kull per säsong. Ruvningen anges till mellan 18 och 27 dagar med ett genomsnitt på 19 dagar, av BirdLife Uppland till 18 till 25 dagar och av BirdLife Västmanland till tre veckor. Båda föräldrarna ruvar.1,2,3,4,5
Ungarna stannar i boet i 37 till 56 dygn, men perioden överstiger sällan 40 dagar. De lämnar boet mellan slutet av juli och mitten av augusti. Paren håller ihop hela livet och är ortstrogna, så de kommer ofta tillbaka till samma hål år efter år. Samma par kan återvända till sitt bo under samma tegelpanna i över 15 år.1,2,3,5
Vill man hjälpa till med boplatser ska holkarna sitta minst tre meter ovan mark, helst högre, och ha fri inflygning utan träd eller större buskar framför. Dunfjädrar från gamla kuddar eller torra växtdelar kan läggas i holken, men sparsamt, eftersom tornseglare bygger små bon.4
Förväxlingsarter
Bland seglarna kan tornseglaren förväxlas med alpseglare, som är större och har vit strupe, med blek tornseglare, som är ljusare och mer olivbrun i dräkten, och med enfärgad seglare. Risken är störst under flyttningsperioderna.1
Tornseglaren påminner om svalorna men är något större, och den har smalare och skärformiga vingar. Hussvalan är mycket mindre, cirka 13 centimeter lång med 26 till 29 centimeters vingspann och en genomsnittsvikt på 18,3 gram. Den har blåsvart ovansida, vit undersida och en vit övergump som syns väl i flykten. Ladusvalan är 17 till 19 centimeter lång inklusive de 2 till 7 centimeter långa yttre stjärtpennorna, har stålblå ovansida, rödbrun panna, haka och strupe samt ett mörkblått bröstband. Ladusvalan tillhör en annan ordning än tornseglaren och skiljer sig genom långsammare flykt, omkring 11 meter per sekund, mindre böjda vingar och förmågan att vila på ytor. Lätet hjälper också: det gälla skriet är något helt annat än svalornas lågmälda pladdrande.3,8,9
