Vattenrall läte

Läte

Det läte som de flesta känner igen är grislätet. Det låter som en skrikande spädgris, och fågelskådare brukar kalla det just grislätet. Det börjar med en serie grymtningar, går över i ett gällt skri som påminner om en liten gris och slutar med fler grymtningar. Ljudet klingar snabbt av och kan påminna om en missnöjd gris som grymtar. Det bär långt.^2,3,4,6

Grislätet har flera användningsområden. Fågeln använder det för att hävda sitt revir, för att varna och för att visa att den finns där. Det har också beskrivits som ett kontaktläte. Grisljudet hörs inte minst på vintern.^4,6,7

Det andra typiska lätet är ett taktfast hamrande. Under spelet upprepar hanen ett hamrande ”kypp kypp kypp …”, och honan låter ibland ett ljusare ”pypp pypp py-errrrr”. Det har även beskrivits som ett taktfast plippande som långsamt ökar i styrka. Hamrandet är envist och kan hålla på i timmar.^2,3,4

Både hanen och honan låter när de uppvaktar varandra. De upprepar ett ”tyick-tyick-tyick”, som honen ofta avslutar med drillar. Paret turas om att låta, och hanens toner är lägre och långsammare än honans. Hanen kan hålla på länge.⁶

Vattenrallen har också andra läten. Den har ett stönande ”ååuuuh” och korta ”kipp”. I flykten kan den ge ifrån sig en skarp vissling. Hanen har ett högt, upprepat knarrande när han visar honan möjliga boplatser, och föräldrarna låter spinnande när de är vid boet med ungar. Ungarna piper svagt i början, och när de växer blir pipet ett tiggläte.^2,6

Vattenrallen låter året runt. Den är som mest högljudd när reviren etableras och i början av häckningen, och då kan den hålla på hela natten. Försommarnätterna är en bra tid att lyssna efter den.^4,6

Lätena kommer oftast från vassen, men du kan också höra den i mindre våtmarker. Vattenrallar svarar nattetid på inspelad rörsångarsång. Det tyder på att de förknippar vissa fåglars sång med vassmiljöer som passar dem när de är på flyttning.^4,6

Småfläckig sumphöna kan förväxlas med vattenrallen på örat. Den låter också på natten i samma blöta miljöer och har ett taktfast läte. Sumphönans läte är ett högt, upprepat visslande ”huitt, huitt, huitt” som hörs på flera kilometers avstånd. Vattenrallens rytmiska läte är i stället ett hamrande eller plippande ”kypp kypp kypp”, och sumphönan saknar grisskriet.^2,4,5