Ciconia ciconia
Den som letar efter storkens sång letar förgäves. Vit stork saknar syrinx, fåglarnas röstorgan, och har därför bara ett fåtal ljud. Det ljud man känner igen arten på kommer från näbben, inte från strupen.
Alla läten och ljud för vit stork →Utbredningskarta över var Vit stork har observerats i Sverige.
Senaste dygnet
Vit stork är en stor, långbent fågel. Den är vit med svarta vingpennor och har röd näbb och röda ben. I Sverige häckar den i dag bara i Skåne. År 2024 fanns där 54 par som häckade fritt, och antalet ökar.1,2
Arten försvann som svensk häckfågel. Den sista naturliga häckningen var 1954. Storkarna har kommit tillbaka tack vare ett storkprojekt som startade 1989. I den svenska rödlistan från 2025 klassas vit stork som starkt hotad. Sett över hela världen räknas arten som livskraftig.1,2,6
Fjäderdräkten är vit, utom skulderfjädrarna och vingpennorna som är svarta eller gråsvarta. Ögat är brunt eller grått och sitter i en ring av svart, bar hud. Ben, hals och näbb är långa. Hanen är lite större än honan men ser annars likadan ut.1,2,3
Storkar som är två år eller äldre har tomatröd näbb och tomatröda ben. Hos ettåringarna är näbb och ben blekt orange med svartaktiga partier. Unga fåglar har en mörk spets på näbben.1,2
En vuxen stork som står rak är ungefär en meter hög. Vingbredden är 180–215 cm och en vuxen fågel väger normalt 3–4 kg.1
Vit stork häckar i Europa, Nordafrika och Västasien. I Skandinavien häckar den numera bara i Danmark och Skåne.2
Under 1700-talet var vit stork en vanlig häckfågel i det öppna jordbrukslandskapet i Skåne och längs västkusten upp mot Göteborg. Det fanns då omkring 5 000 par. Under senare delen av 1800-talet minskade de kraftigt, och i början av 1900-talet häckade bara ett femtiotal par. Det sista naturliga paret häckade 1954 på Karupsgården nära Blentarp i Skåne. Därefter häckade inga vita storkar i Sverige förrän 1989.1,4
Storken försvann främst därför att våtmarker dikades ut för att ge mer åkermark. I Skåne har 90 procent av de våtmarker som fanns i början av 1800-talet dikats ut.1
Naturskyddsföreningen i Skåne och Skånes Ornitologiska Förening startade storkprojektet 1989. I projektet föds unga storkar upp och släpps sedan ut. År 1996 häckade ett vilt par på Flyinge Kungsgård. De hade lockats dit av projektets storkar. År 2014 häckade för första gången ett helt vilt par som hade kommit tillbaka från vinterkvarteren. Projektet har som mål att nå minst 150 friflygande par som flyttar, och det bedöms finnas plats för 100–200 häckande par i Skåne.1,4
Arten klassas som starkt hotad i Sverige eftersom det finns så få fåglar. Antalet storkar i fortplantningsbar ålder uppskattas till omkring 120. I Skåne håller storkarna oftast till nära hus och gårdar, i öppet jordbrukslandskap med ängar och våtmarker.1,3
Ibland dyker storkar upp längre norrut. I Västmanland har vit stork setts nästan varje år sedan 1990, oftast en fågel i taget. Sådana storkar rastar och letar mat gärna på åkrar, ofta långt från de platser där fågelskådare brukar vara.5
Näst efter brist på föda är högspänningsledningar den vanligaste dödsorsaken, både vid boet och under flyttningen. Av de storkar som dör har 60–80 procent av ungfåglarna och 20 procent av de vuxna omkommit genom elektriska stötar. Det behövs fler boplattformar på tak, stolpar eller i träd 6–12 meter över marken, och skydd på luftledningarna som håller fåglarna borta.1
Storken äter mest små djur. De första veckorna består födan till största delen av daggmaskar och insekter, främst skalbaggar. Senare äter den också sorkar, möss, grodor och fisk. Storken tar vad den kommer åt, till exempel snäckor, sniglar, iglar, kräftor, råttor och mullvadar. I vinterkvarteren i Afrika lever den mest på gräshoppor och fjärilslarver.1
Paren håller ihop hela livet och använder samma bo år efter år. Boet är en plattform på ett tak, en skorsten eller ett träd som har kapats i toppen. Ett bo kan vara 1–2 meter djupt och 0,8–1,5 meter brett.2,3,6
Storkar häckar normalt först när de är fyra år. Häckningen börjar i början av april när fåglarna har kommit tillbaka från vintern. Oftast lägger honan 3–5 vita ägg som väger ungefär ett hekto styck. Hon lägger ett ägg varannan dag, och båda föräldrarna ruvar i 32 dagar. Ungarna stannar i boet i ungefär 60 dagar och behöver mellan 1 och 7 hekto mat per dygn, i genomsnitt 4 hekto.1
Storkarna kommer i början av april och flyttar i mitten av augusti. I Europa flyttar de åt två håll. Den östra gruppen flyger över Bosporen till Östafrika. Den västra gruppen, från bland annat Frankrike och Iberiska halvön, flyger över Gibraltarsundet till Västafrika söder om Sahara, från Senegal till Tchad. Storkarna flyger helst över land och låter sig lyftas av uppvindar. Under flyttningen kan flockarna stiga till 1 200–1 500 meters höjd.1,2,3,6
De flesta av Sveriges storkungar har de senaste åren flyttat söderut, och de flesta hamnar i Frankrike och på Iberiska halvön. Så har det inte alltid varit. I början ville de uppfödda ungstorkarna inte flytta. Det ändrades omkring 2010–2011, när det fanns tillräckligt många unga fåglar för att bilda stora flockar. År 2010 flyttade 20 av 37 storkar, och året därpå flyttade nästan hundra. Få av dem kommer tillbaka till Sverige. De storkar som flyttar västerut drabbas särskilt av återkommande torka i Sahel, som gör att maten tar slut.1,4
En stork blir i genomsnitt 8–10 år gammal, men vissa blir över 30. Den äldsta kända vilda storken var ringmärkt i Schweiz och levde i 39 år efter märkningen.1,6
Svart stork har samma form som vit stork men är lite mindre. Huvud, hals, bröst, rygg och vingarnas ovansida är svarta. Buken och en triangel i armhålan är vita. Vit stork är däremot vit på huvud, hals och kropp och har bara svarta vingpennor. Båda arterna har röd näbb och röda ben som vuxna, men unga svarta storkar har grågröna ben och näbb.8
Svart stork håller mer till i skog, medan vit stork lever i öppet jordbrukslandskap. I Sverige räknas svart stork som utdöd, men den syns ibland under flyttningen.8
En flygande vit stork kan på långt håll förväxlas med pelikan och smutsgam, eftersom de har liknande teckning på vingarnas undersida.6
Har du hittat fel i artikeln? Kontakta oss
Vit stork är en fågel i familjen storkar. Den är en stor fågel med lång hals, långa ben och långa breda vingar. Fjäderdräkten är övervägande vit, med svarta arm- och vingpennor samt lång röd näbb och röda ben. Den häckar i Europa, norra Afrika och västra Asien. I Skandinavien häckar den endast i Danmark och Skåne.
En vit stork är ungefär 95–110 cm lång och väger 3000–4000 gram.
Vit stork har ett vingspann på ungefär 180–215 cm.
Vit stork väger ungefär 3000–4000 gram.
Flest observationer av vit stork rapporteras i maj, baserat på svenska fågelskådares rapporter det senaste året.
Vit stork bedöms som ovanlig i Sverige. Graderingen bygger på var och hur ofta arten setts de senaste fem åren samt BirdLife Sveriges officiella artlista.
På kartan ovan ser du var vit stork har observerats i Sverige de senaste 12 månaderna. Zooma in för att hitta platser nära dig.
Inga observationer hittades för denna art de senaste 24 timmarna.
