Anthus pratensis
Det lätet man oftast hör är locklätet, ett kort, tunt "ist" som gärna upprepas: "ist-ist" eller "ististist". Det låter vasst och högt, lite pipigt, och har något nästan nervöst över sig. Man hör det ofta när fågeln flyger.
Alla läten och ljud för ängspiplärka →Utbredningskarta över var Ängspiplärka har observerats i Sverige.
Senaste dygnet
Ängspiplärkan är en liten, gråbrun och streckig småfågel som häckar över hela Sverige. Den trivs på öppna och fuktiga gräsmarker, hedar, myrar och alvar, men allra talrikast är den i fjällkedjan, där mer än hälften av landets ängspiplärkor häckar.1
Den räknas som den vanligaste piplärkan i landet. Många känner igen den först på lätet, och det är också lätet som gör det lättast att skilja den från den mycket lika trädpiplärkan.5,1
Arten är nästan helt europeisk. Den finns främst i norra och mellersta Europa, från Island, Storbritannien och norra Frankrike österut till Uralbergen. I Sverige är ängspiplärkan fridlyst, och i rödlistan 2025 bedöms den som livskraftig.1
Ängspiplärkan är knappt 15 centimeter lång och väger ungefär 15–22 gram. Som andra piplärkor är den smal i kroppen, med lång stjärt och en tunn, spetsig näbb.2,7,1
Dräkten är olivgråbrun ovanpå och smutsvit till blekgul under, med mörka streck på längden. Jämfört med trädpiplärkan är den gråare, har mindre gult på bröstet och finare streckning.3,2
Ett bra kännetecken, om man får se fågeln på nära håll, är den mycket långa klon på baktån. Den är längre än själva tån. Benen är ljust rosagula.7
Stjärten är brun med smala vita kanter, och de vita yttre stjärtpennorna syns när fågeln flyger. Flykten är ryckig och studsande, särskilt när man skrämmer upp en fågel från marken.7,10,1
Ängspiplärkan häckar i hela landet, men fjällen är dess starkaste fäste. Utanför fjällen finns tätare bestånd i sydvästra Sverige, östra Svealand, Norrlands inland och på Öland. Den förekommer också i slätt- och kustbygder och där det finns gott om öppna högmossar och andra myrar.1
År 2012 uppskattades det svenska beståndet till omkring 820 000 par. Osäkerheten är stor, och siffran kan ligga någonstans mellan 500 000 och 1 100 000 par.1
Antalet har svängt. Arten ökade kraftigt mellan 1975 och 1995, men sedan minskade den i hela landet, också i fjällen. Under tioårsperioden fram till 2014 gick beståndet ner med omkring 20 procent, och i rödlistan 2015 klassades arten som nära hotad. Därefter ökade den igen, och sedan 2020 räknas den som livskraftig. I en sammanställning från 2022 fanns ängspiplärkan med bland de arter som klarat sig bäst i Sverige de senaste tio åren.1,6
I södra Sverige är beståndet i dag mycket mindre än innan landskapet förändrades. Redan i början av 1900-talet hade arten nästan försvunnit från delar av landet när sumpmarker dikades ut. Kända hot är att betesmarker planteras igen eller växer igen, att de plöjs upp eller dräneras, att jordbruket blir intensivare och att myrar växer igen. Varför arten minskade i fjällen vet man inte. Klimatförändringar och ökad torka i övervintringsområdena och längs flyttvägarna är möjliga orsaker.1
Ängspiplärkan är en flyttfågel. Den ger sig av främst i augusti–oktober och flyger mot sydväst, till sydvästra Europa, särskilt Spanien och Portugal, och Nordafrika. Ett litet antal stannar varje vinter i södra Sverige. Tillbaka i södra Sverige är den i april, medan den når fjällen i maj eller ända in i början av juni.1
Utanför häckningstiden är ängspiplärkan sällskaplig och ses ofta i mindre flockar, sällan flera hundra tillsammans. Längs Västeuropas kuster finns bestånd som stannar året runt.1,2
Världsbeståndet uppskattas till 24–33 miljoner vuxna fåglar, och arten bedöms som livskraftig globalt.2,11
Ängspiplärkan håller till på fuktiga till friska gräsmarker och fuktiga hedar, som betesmarker, högmossar, alvarmark och strandängar, både i inlandet och vid kusten. På ren åkermark är den sparsam. Längre norrut är den vanlig på de torrare delarna av myrar och ibland på stora kalhyggen. Allra vanligast är den på fjällhedarna, där man i Sverige har räknat upp till 35 par per kvadratkilometer.1
Där den häckar finns inga eller mycket få träd och buskar. Gräset ska vara lagom högt: för kort passar inte, och inte heller så högt att det blir svårt att leta mat. Arten trivs bäst där marken betas svagt eller måttligt. När betet upphör kan den först finnas kvar, och på sina håll till och med öka de första åren, men sedan försvinner den. På högmossar tar trädpiplärkan över när träden blir för täta.1
Maten består av insekter, till exempel larver av harkrankar, och andra småkryp som fågeln plockar från marken. Den fångar sällan något i luften. På sommaren äter den främst små insekter och spindeldjur, och på vintern även små snäckor och frön.1,3,2
Boet ligger på marken, oftast i kanten av en grästuva eller väl gömt under en tuva eller sten. Det är ett enkelt bygge av strå och mossa, fodrat med hår. Kullen består av 4–7 gråvita ägg med grå- eller rödbruna fläckar.1,4,2,3
Honan ruvar ensam i 13–14 dygn. Båda föräldrarna matar ungarna, som lämnar boet efter ungefär två veckor. I södra Sverige lägger paren i regel två kullar per år.8,1,2
Häckningen är riskabel, och ungefär hälften av försöken misslyckas. Ägg och ungar tas troligen främst av mårddjur, kråkfåglar och rovfåglar. På strandängar är ängspiplärkor, framför allt unga fåglar, vanliga byten i tornfalkens bon. Ängspiplärkan är också en av gökens viktigaste värdfåglar.1,7
Trädpiplärkan är mycket lik. Den är något större, med kraftigare näbb, grövre streckat bröst och tydligare vitt ögonbrynsstreck. Bröstet är varmt färgat och skiljer sig tydligt från den vita buken. Hos ängspiplärkan är strecken på sidorna ofta lika kraftiga som på bröstet. Trädpiplärkan har kortare bakklo och rosa näbbas, medan ängspiplärkans näbbas är gul. Miljön ger också en ledtråd: trädpiplärkan sitter ofta i träd, medan ängspiplärkan håller sig till öppen mark.5,7,4,9
Sånglärkan har kraftigare näbb, varmare brun dräkt och en antydan till tofs på huvudet.4
Rödstrupig piplärka har en mer kontrastrik rygg, streckad ända ner till stjärtroten, och tydliga svarta fläckar på strupen. På sommaren har den orangeröd strupe.4,7
Har du hittat fel i artikeln? Kontakta oss
Ängspiplärka är en fågel som tillhör släktet piplärkor (Anthus) i familjen ärlor (Motacillidae). Den är vida spridd på ängsmarker, myrar och hedar från sydöstra Grönland genom Europa till västra Sibirien. Vintertid flyttar merparten till södra Europa, norra Afrika och sydvästra Asien, medan ängspiplärkor i västra Europas kusttrakter är stannfåglar.
En ängspiplärka är ungefär 15 cm lång och väger 16.3–22.3 gram.
Ängspiplärka väger ungefär 16.3–22.3 gram.
Flest observationer av ängspiplärka rapporteras i september, baserat på svenska fågelskådares rapporter det senaste året.
Ängspiplärka bedöms som vanlig i Sverige. Graderingen bygger på var och hur ofta arten setts de senaste fem åren samt BirdLife Sveriges officiella artlista.
På kartan ovan ser du var ängspiplärka har observerats i Sverige de senaste 12 månaderna. Zooma in för att hitta platser nära dig.
