Stercorarius longicaudus
Fjällabbens läten är spädare än de andra labbarnas. Där en större labb låter grov och skällande, ligger fjällabbens röst ljusare och tunnare. Det är den viktigaste ledtråden om du hör en labb men inte hinner se den ordentligt.
Alla läten och ljud för fjällabb →Utbredningskarta över var Fjällabb har observerats i Sverige.
Senaste dygnet
Fjällabben är den minsta arten i labbfamiljen, en slank fågel med lång stjärt som häckar på svenska fjällhedar från Härjedalen upp till Torne lappmark. Den tillhör familjen labbar och räknas till vadarfåglarna. På svenska har den också kallats berglabb, långstjärtad labb och stjärtlabb.1,2
Hur många par som häckar ett givet år hänger ihop med gnagarna. Under år med gott om lämmel och sork häckar många par, under magra år hoppar en stor del av fåglarna över häckningen helt. Därför kan arten upplevas som allmän ett år och sällsynt nästa, utan att beståndet i sig har förändrats.1,3
I Sverige är fjällabben bofast och reproducerande och bedömdes vid rödlistningen 2025 som livskraftig, samma kategori som vid samtliga bedömningar tillbaka till år 2000. Globalt är arten också livskraftig, med stort utbredningsområde och stabil utveckling.1,2
Utanför fjällen är den en ovanlig syn. Fjällabben är en långflyttare som tillbringar vintern ute på havet på södra halvklotet, och i södra Sverige ses den bara i förbifarten under flyttningen.1,2,3
Storleksmässigt motsvarar fjällabben en skrattmås, men i luften kan den se större ut eftersom vingarna är långa och smala. Kroppslängden är i genomsnitt 35 till 41 centimeter och vingspannet 88 till 105 centimeter. Näbben är grov men kortare än kustlabbens.2
Det som fäster sig i minnet är stjärten. Hos vuxna fåglar sommartid är de mellersta stjärtpennorna förlängda till spröt som mäter 12 till 24 centimeter, alltså nästan lika långt som resten av fågeln. Fåglar i sitt tredje kalenderår har bara hälften så långa spröt som de vuxna.2
En vuxen fågel i sommardräkt har mörk näbb och svart, ofta lite glänsande, ansikte och hjässa. Huvudsidorna, nacken och halsen är vita eller mycket ljust gulaktiga. Bröstet är vitt och övergår utan skarp gräns i en brungrå ton mot buken och undergumpen. Ovansidan är brungrå, och i flykten syns kontrasten mellan de nästan svarta vingpennorna och de brungrå armtäckarna tydligt.2,3
Ett skiljemärke som är värt att lära sig: på vingens undersida saknar fjällabben den tydliga vita fläck vid handpennornas bas som kustlabb och bredstjärtad labb har.2
Unga fåglar förekommer i tre varianter, en ljus, en mellanmörk och en mörk. De två ljusare har en gråare ton i fjäderdräkten än kustlabbens bruna. Den mörka varianten liknar kustlabb mycket, men silhuetten är slankare och mer smalvingad, stjärtpartiet mer utdraget, och de mellersta stjärtfjädrarna sticker ut en till tre centimeter med trubbigt rundad spets. På nära håll syns också att näbbasen är ljust blågrå mot den mörka näbbspetsen.2
Flykten är lätt och nästan tärnlik. På häckningsplatsen ryttlar fjällabben ofta, alltså står stilla i luften med snabba vingslag över samma punkt på marken.2,3,7
Fjällabben häckar tämligen allmänt i Sverige, vid sjöar och myrar högt över trädgränsen på fjällhedar från Härjedalen till Torne lappmark. Fjällandskapet har stor betydelse för arten.1,2,3
I övriga landet ses den sällsynt under flyttningen i maj och i augusti till september, och då främst utefter kusterna. Under år med dålig lämmeltillgång kan flyttningen ske tidigare. Fynd utanför fjällkedjan är så pass ovanliga att de i flera rapportområden flaggas som mycket intressanta och i vissa fall kräver en beskrivning för den regionala rapportkommittén.1,2,3
Häckningsutbredningen är cirkumpolär och följer tundra- och fjällområdena i norr: Skandinavien, Ryssland, Nordamerika och Grönland. Arten delas i två underarter, där nominatformen häckar i norra Skandinavien och norra Ryssland österut till floden Lena, och den andra från Lenas delta och vidare österut.2
Vintern tillbringar fjällabben ute till havs på södra halvklotet, främst utanför Sydamerikas södra öst- och västkust och utanför Afrikas sydvästra kust i Sydatlanten, men också i Antarktiska oceanen.2,3
I Europa tros mellan knappt 20 000 och 53 000 par häcka. För svenskt vidkommande skattades antalet reproduktiva individer vid rödlistningen 2010 till omkring 6 000, med ett brett osäkerhetsintervall, och antalet häckande par varierar kraftigt mellan åren beroende på födotillgången. Sett över längre tid finns inga tecken på några större antalsförändringar.1,2
Under de senaste tio åren är fjällabben en av de fjällarter som ökat i antal, tillsammans med fjällpipare och snösparv. Tio år är samtidigt ganska kort tid att mäta på, och perioder om tjugo år ger en mer representativ bild. Den negativa trend som fjällfåglarna visade under 2000 till 2010 verkar ha vänt, och många typiska fjällarter ligger nu stabilt eller uppåt.4
Fjällabben är fridlyst enligt artskyddsförordningen och listad i Bernkonventionens bilaga III. Den räknas också som vilt, vilket innebär att den är fredad men kan vara jaktbar enligt jaktförordningen eller jaktlagen. Arten pekas ut som typisk art för Natura 2000-naturtyperna alpina rishedar, alpina silikatgräsmarker, alpina kalkgräsmarker och palsmyrar.1
Häckningsmiljön är vidsträckta, tundralika fjällhedar med låga åsar som växlar med små tjärnar och sjöar. Bona ligger på krönet av de låga åsarna, där marken är bevuxen med lavar och kråkbärsris. Öppna gräsmarker och vattenytor är viktiga miljöer för arten, och buskmark utnyttjas.1,3
Fjällabben lägger äggen direkt på marken vid tuviga fjällmyrar eller på torr, glest bevuxen mark, utan att bygga något bo alls. Kullen består vanligen av två ägg som är mörkt olivgröna med bruna och grå fläckar, ungefär 50 till 60 millimeter långa och 37 till 40 millimeter breda. Äggen läggs i juni.2,3
Båda föräldrarna ruvar, i snitt 23 till 25 dygn. De första dagarna värms ungarna i boet, men det händer att den först kläckta ungen ger sig av redan innan syskonet kläckts. Ungarna förflyttar sig sedan förvånansvärt långt: 300 till 500 meter på bara några dygn, och upp till 800 meter om de blir störda. Två ungar återfinns aldrig på samma plats, vilket förmodligen minskar risken att bli tagna av rovdjur. Båda föräldrarna sköter ungarna, som är flygga efter i snitt 24 till 26 dygn.2
Paren är ortstrogna. De vuxna fåglarna kommer tillbaka till samma revir år efter år, men häckar främst under år med god tillgång på lämmel och sork. Även antalet ägg påverkas av födan: i goda lämmelår läggs i genomsnitt fler ägg. De par som avstår från att häcka söker ofta upp sina gamla revir ändå, men drar mer omkring och samlas i flockar som kan bli 70 till 80 individer.1,2
Tidigare beskrevs fjällabben som en kolonihäckare. Det har visat sig vara fel. I dag vet man att den häckar ensam, i väl avgränsade revir.2
När den första häckningen sker är inte helt klarlagt, men studier tyder på att det är under fjärde levnadsåret. Yngre fåglar under sitt andra eller tredje levnadsår flyttar upp till häckningsområdena och rekognoscerar utan att häcka.2
Fjällabben är allätare. På häckningsplatsen består födan främst av lämmel och sork, men också av andra smådjur, fisk, insekter och bär. Ägg och ungar av tättingar tas också. Under flyttningen fångar fjällabben i högre grad sin egen mat i stället för att stjäla från trutar och tärnor, vilket de större labbarna i släktet gör. Att fjällämmeln minskar räknas som en faktor med viss negativ effekt på arten.1,2,3
Kustlabben är den art som ligger närmast till hands att blanda ihop fjällabben med. Den är något större och kraftigare, 37 till 42 centimeter lång med 100 till 115 centimeters vingspann. Avgörande är stjärten: kustlabbens förlängda mellersta stjärtpennor sticker ut som ett fem till 8,5 centimeter långt, spetsigt spröt, medan fjällabbens är 12 till 24 centimeter. Kustlabben har dessutom en vit kil på de yttre handpennornas undersida, den vita handbasfläcken, som fjällabben saknar.2,5
Unga fåglar är svårast. Till havs är juvenila fjällabbar knappt möjliga att skilja från unga kustlabbar, men fjällabben verkar slankare och mer långvingad, och har kallare, gråare toner där kustlabben går i brunt.2,7
Bredstjärtad labb är större än både kustlabb och fjällabb, 42 till 50 centimeter lång med 110 till 125 centimeters vingspann. Dess förlängda stjärtpennor är inte tillspetsade utan ser ut som en klubba som hänger efter fågeln. De fjädrarna ruggas två gånger om året, så på flyttning saknar den oftast stjärtspröten helt. Arten häckar i norra Sibirien, norra Kanada och norra Alaska, alltså inte i Sverige, men ses ibland under den kallare årstiden vid både väst- och östkusten.6
Har du hittat fel i artikeln? Kontakta oss
Fjällabb är den minsta fågelarten i familjen labbar. Den är en långflyttande fågel som häckar cirkumpolärt i fjäll- och tundraområdet och övervintrar ute till havs på södra halvklotet. IUCN kategoriserar den som livskraftig.
En fjällabb är ungefär 35–41 cm lång och väger 295 gram.
Fjällabb har ett vingspann på ungefär 88–105 cm.
Fjällabb väger ungefär 295 gram.
Flest observationer av fjällabb rapporteras i juni, baserat på svenska fågelskådares rapporter det senaste året.
Fjällabb bedöms som sällsynt i Sverige. Graderingen bygger på var och hur ofta arten setts de senaste fem åren samt BirdLife Sveriges officiella artlista.
På kartan ovan ser du var fjällabb har observerats i Sverige de senaste 12 månaderna. Zooma in för att hitta platser nära dig.
Inga observationer hittades för denna art de senaste 24 timmarna.
