Översikt
Gluttsnäppan är den största av våra Tringa-snäppor, alltså den grupp vadare som också rymmer rödbena, svartsnäppa och grönbena. Den mäter 30 till 34 centimeter och har ett vingspann på 55 till 62 centimeter. Kroppen är smäcker, benen långa och näbben lång, grov och svagt böjd uppåt. Arten fick sitt vetenskapliga namn Tringa nebularia av Gunnerus 1767, och trots att utbredningsområdet är stort, från norra Storbritannien till Kamtjatka, delas den inte in i några underarter.1,3
I Sverige hör gluttsnäppan hemma i skogslandskapet i norr, där myrar, tjärnar och våtmarker ligger insprängda i tallskogen. Beståndet uppskattades till 29 000 par år 2018, och arten bedöms som livskraftig utan någon påtaglig upp- eller nedgång. Globalt räknar man med någonstans mellan 860 000 och 1,7 miljoner vuxna fåglar.1,2
Många söderut möter arten som rastande flyttfågel snarare än som häckfågel. Då dyker den upp vid grunda slättsjöar och flacka kuster, oftast en och en eller i små sällskap. Flockar på över hundra fåglar hör till ovanligheterna.1,2,3
Utseende
Det första man lägger märke till är näbben. Den är rejäl och kraftig och böjer sig svagt uppåt mot spetsen, vilket ger fågeln ett lite uppnäst uttryck jämfört med släktingarna. Halsen är lång, benen långa och vingarna långa, och hela intrycket är av en storvuxen men ändå slank vadare.1,2,3
Ovansidan är grå med svarta fläckar och vingen är mörkare. Undersidan är ljus, och bröstet är fint vattrat i svart mot vit botten, ungefär som en spräcklig krage som tunnas ut nedåt. Benen går i grågrönt till gulgrönt, och nyansen varierar med fågelns ålder och med årstiden.1,2,3
När fågeln lyfter blir kännetecknet omöjligt att missa: en bred vit kil löper från stjärten och upp över ryggen. Den syns på långt håll och är ofta det säkraste man får se av en gluttsnäppa som skräms upp från en strandkant. Storleken hjälper också, arten är tydligt större än rödbenan.1,2,3,5
Utbredning och förekomst i Sverige
Arten är palearktisk, vilket helt enkelt betyder att den hör hemma i Europa och norra Asien. Häckningsområdet sträcker sig från norra Storbritannien ända bort till Kamtjatka i östra Ryssland. Vintern tillbringas långt söderut: kring Medelhavet, i Afrika söder om Sahara, i sydvästra Indien, i Indonesien och Sydostasien, vid Sydkinesiska havet och ända ned till Australien.1
I Sverige går häckningsutbredningen enligt Wikipedia från mellersta Värmland till nordvästra Gästrikland och norrut därifrån. Fågeln.se drar gränsen ungefär vid norra Svealand, alltså i praktiken samma trakter. Natursidan skriver att arten häckar över hela landet, vid kuster, sjöar, våtmarker och även i skogsmark, så uppgifterna går isär om hur långt söderut enstaka par kan häcka. Söder om kärnområdet ses arten i alla fall främst på flyttning.1,2,3
Gluttsnäppan är en långflyttare. Höstflyttningen är utdragen och kan enligt Fågeln.se komma igång redan i juni, medan Wikipedia anger juli till oktober som huvudperiod. Honan drar ofta iväg innan ungarna är flygga, och hanar och ungfåglar följer efter senare. Vårflytten inleds i mars och fåglarna är tillbaka från Afrika under maj. För den som vill se rastande gluttsnäppor är maj samt juli och augusti de bästa månaderna vid slättsjöar och kuster.1,2,3
Ekologi och häckning
Häckningsmiljön är gles, gammal tallskog i närheten av myrar och vattendrag. Arten söker sig till gläntor i sumpig skog, till mossar och kärr och till stränder vid näringsrika sjöar. Fågeln.se sammanfattar det kort: gluttsnäppan trivs i skogar där det finns våtmarker och tjärnar.1,2
Maten består av insekter och deras larver, småfisk och kräftdjur. Fågeln letar föda både dagtid och nattetid och rör sig energiskt fram och tillbaka på grunt vatten medan den söker.1,2
De flesta gluttsnäppor häckar för första gången vid två års ålder. Boet är enkelt, en grund grop som skrapats upp i marken, gärna på torr mark alldeles intill ett träd, en stubbe eller ett klippblock. Kullen består normalt av fyra ägg, ibland så få som ett eller så många som fem. Båda föräldrarna ruvar, i storleksordningen tre till fyra veckor, eller 23 till 26 dagar räknat mer exakt. Ungarna lämnar boet tidigt och söker sin egen mat, och de blir flygga efter 26 till 31 dagar. Den äldsta kända individen blev 11 år och 11 månader.1,2
Både globalt och i Sverige klassas arten som livskraftig, medan den i Finland räknas som nära hotad. De hot som pekas ut gäller mest andra delar av utbredningsområdet: i Östasien exploateras kuststräckorna vid Gula havet där fåglarna rastar, och i Europa handlar det om störningar från terrängfordon och om torka.1
Förväxlingsarter
Svartsnäppan ligger närmast i storlek, 29 till 33 centimeter, och har den också långa ben och lång näbb. I sommardräkt är den lätt att skilja ut, då är den nästan helsvart med små vita prickar på ovansidan. Även svartsnäppan visar en vit kil på ryggen i flykten, så där hjälper inte teckningen. Gå i stället på storleken och på benfärgen, och lyssna: svartsnäppans lockläte är tvåstavigt, tju-itt, mot gluttsnäppans trestaviga tju-tju-tju.1,3,4
Rödbenan är påtagligt mindre, 24 till 27 centimeter, och känns igen på sina röda ben och den röda näbbroten med gråsvart spets. Även den har en vit kil längs ryggen, men dessutom breda vita bakkanter på vingarna. Lätet är ett tvåstavigt tju-hu, och Natursidan skriver locklätet som pju-hu-hu-hu, med andra betoning än gluttsnäppans jämna visslingar.3,5
Grönbenan är den minsta av dem, 18,5 till 21 centimeter, med långa gulgröna ben och ett kraftigt vitt ögonbrynsstreck. Varningslätet är ett hårt plytt-plytt-plytt, torrare och vassare än gluttsnäppans klara vissling.3
