Översikt
Videsparven (Emberiza rustica) är en liten sparv som i Sverige häckar i fuktig, lövrik granskog i norra delen av landet. Det vetenskapliga artnamnet rustica är latin och betyder ungefär lantlig eller enkel.1,2,7
Under 1800-talet spred sig arten in i Norden från öster. Finland nåddes först och Sverige senare. När hösten kommer drar våra videsparvar åt öster, vilket bara ett fåtal svenska häckfåglar gör, och vintern tillbringas troligen i östra Kina och Korea.1,3,5
Under flera decennier minskade videsparven kraftigt i Sverige, men efter 2018 har antalet ökat påtagligt. På den svenska rödlistan 2025 räknas den som livskraftig. Globalt klassas den som nära hotad.1,5
Utseende
Videsparven är lika stor som en sävsparv och alltså något mindre än en bofink. Den är 13–14,5 centimeter lång och väger runt 19,5 gram.1,5,8
Hanen i sommardräkt är lätt att känna igen. Huvudet är svart med ett vitt streck ovanför ögat, strupen är vit och nacken rödbrun. Tvärs över bröstet går ett tydligt rödbrunt band som skiljer den vita strupen från den vita buken. Kroppssidorna har rödbruna fläckar.1,2
Hos honan är färgerna blekare, men teckningen följer i stort hanens. Hon har ett smutsvitt ögonbrynsstreck, bruna fläckar på hjässa och kind och bara lite rödbrunt i nacken. I höstdräkten syns knappt någon skillnad mellan könen. Det svarta och rödbruna är då dolt under beigebruna fjäderkanter. Ungfåglarna är ännu mindre färgstarka.1,5
Några kännetecken finns i alla dräkter: vit buk, rödbrunfläckiga flanker, rödbrun övergump (fjädrarna ovanför stjärten), skära ben och en ganska lång näbb där den nedre halvan är skär. Hjässfjädrarna står ofta upp som en liten tofs.1,5
Utbredning och förekomst i Sverige
Från norra Skandinavien sträcker sig häckningsområdet genom tajgan, det stora barrskogsbältet, hela vägen österut till Berings sund. Under 1900-talet har utbredningen vidgats åt väster. I Västeuropa är den en sällsynt gäst, och i Storbritannien ses bara ett fåtal fåglar varje vår och höst.5,7,8
Arten är mer allmän i ett område som sträcker sig från norra Jämtland och Ångermanland upp till nordligaste Norrbotten och angränsande delar av Lappland. Längre söderut, i norra Dalarna och Gästrikland, är den sällsynt. Omkring tre fjärdedelar av det svenska beståndet finns i Norrbottens län.1,2
Den 20 maj 1821 rådde snöoväder i Haparanda, och vid gästgiveriet där sköts då ett par videsparvar, landets första fynd av arten. Första gången en häckning rapporterades var 1897, vid Åminne nordväst om Boden. Därefter kom många fåglar in från norra Finland, och kring 1910 häckade arten regelbundet nästan överallt i de inre delarna av Västerbotten och Norrbotten. Efter det vidgades utbredningen åt väster och sedan åt söder. Under atlasinventeringen 1974–84 hittades den i två tredjedelar av Sverige. Längst söderut kom den på 1980-talet, med häckningar i mellersta Värmland, norra Västmanland och norra Uppland.1,2,3
Sedan vände det. Från slutet av 1900-talet fram till 2018 minskade videsparven mycket kraftigt, och mellan 1980 och 2012 gick beståndet ner med 85–95 procent. År 2008 uppskattades det svenska beståndet till omkring 40 000 par. Arten klassades som sårbar 2015 och nära hotad 2020. Efter 2018 har antalet ökat markant, och 2025 flyttades videsparven till kategorin livskraftig. Utbredningen från 1980-talet är dock ännu inte helt tillbaka.1,3
Också i Finland och Norge har arten gått tillbaka. Jämfört med den första finska atlasinventeringen saknas den nu i hälften av områdena. Norge har nästan förlorat arten helt, och där klassades den 2021 som akut hotad.1,5
Huvuddelen av fåglarna är på plats i början till mitten av maj, även om enstaka individer dyker upp i mitten av april. I slutet av augusti börjar de ge sig av mot vinterkvarteren, troligen i östra Kina och Korea, och i slutet av september har de sista lämnat Sverige.1
Nedgången bedöms främst bero på förhållanden i vinterkvarteren. Troliga orsaker där är förändrade livsmiljöer och omfattande, olaglig fångst av småfåglar för försäljning och mat, liksom ett intensivare jordbruk i östra Asien med mer bekämpningsmedel och mindre vinterstubb och gräsmark. Även i Sverige har arten förlorat mark, eftersom skogsdikning i årtionden har krympt ytan av riktigt blöt skog. Videsparven är fridlyst i Sverige. Här hjälper det arten mest att dikningen i skogen begränsas eller upphör, så att marken får behålla sin fukt.1,4
Världsbeståndet uppskattas preliminärt till mellan 4,2 och 8,2 miljoner häckande individer. Internationellt klassades arten som sårbar 2016, men 2025 sänktes den till nära hotad eftersom nedgången i Europa har bromsats upp.5
Ekologi och häckning
Videsparven är en utpräglad sumpskogsfågel, och viktigast för häckningen är lövrik sumpgranskog. En typisk plats är ett blött skogskärr med mycket lövträd, där starr och fräken växer tätt och marken är full av stora tuvor och höljor, alltså små sänkor fyllda med vatten. Arten häckar också vid kanterna av myrar och kärr, längs vattendrag, på sjöstränder och i granskog på sluttande myrar. Ren barrskog väljs mer sällan, och fjällbjörkskog med en eller gran bara i undantagsfall.1,2
Skogarna där den häckar är ofta sanka gran- eller tallskogar med gott om björk och vide. Vitmossa, fräken, hjortron och skvattram hör till det som växer i markskiktet. Där bävern har dämt upp vatten tycks arten ha fördel av det. På flyttningen gör videsparven uppehåll i blöta buskmarker, och man ser den då mest en och en eller några få tillsammans.5
Oftast placeras boet på marken, dolt av gräs eller starrtuvor och gärna bredvid en gran eller björk. Då och då hamnar det i en buske, men sällan högre än 20–30 centimeter. Stommen är av gräs med ett lager fräken utanpå, och invändigt är boet klätt med finare gräs samt hår från ren eller häst där sådant finns att tillgå.1,2
Äggen, 4–6 stycken, läggs i slutet av maj eller början av juni, och i juli kan det bli en andra kull. De har en grönaktig eller blågrön grundfärg och är tätt fläckade i olivgrått eller violett. Ruvningen sköts av båda föräldrarna och tar omkring två veckor.1,2,5
Under häckningstiden äter videsparven mest insekter och andra smådjur, och det är sådan föda ungarna matas med. Resten av året lever den främst på frön.1,7
Förväxlingsarter
Videsparven kan förväxlas med sävsparven. En sävsparvhane i sommardräkt har också svart huvud, men han har svart haklapp, vitt halsband och ett vitt mustaschstreck, och han saknar det bruna bröstbandet. Sävsparven undviker dessutom sluten skog och håller till i vass och buskmarker vid vatten.2,6
En videsparvhona har rödaktiga streck på flankerna och kastanjebrun nacke, och hennes nedre näbbhalva är skär, inte grå som hos sävsparvhonan.7
Två drag som videsparven delar med dvärgsparven skiljer den från sävsparven: ögonbrynsstrecket syns bättre, och längst bak på kinden sitter en vit fläck med svart kant runt om. Ungfåglarna kan förväxlas med flera andra fältsparvar.1,5
