Översikt
Blåmesen är en ganska liten mes som de flesta känner igen på den blå hjässan och de vita kinderna. Den är tydligt mindre än talgoxen, mäter 10,5 till 12 cm och väger omkring 11 gram, med ett vingspann på 18 till 20 cm. Det vetenskapliga namnet Cyanistes caeruleus kommer av grekiskans ord för mörkblå och ett artnamn som betyder himmelsblå.1,2,3
Den hör till de mesar man ser året om i Sverige, och den kommer gärna till fågelmatningen på vintern. Liten som den är låter den sig inte trängas undan i kön till talgbollen, utan kan tvärtom jaga bort den större talgoxen från foderplatsen. BirdLife Sverige beskriver blåmesen som en generalist: den äter lite av varje och är inte särskilt kräsen med var den häckar, vilket anges som förklaring till hur bra det har gått för arten.2,4,5
Utseende
Ansiktet är till största delen vitt, inramat av svarta streck och band, med ett svart ögonstreck tvärs över kinden och en ljusblå kalott på hjässan. Undersidan är gul, ofta med en antydan till mörk strimma ned över buken. Ryggen är grönaktig, medan vingar och stjärt är mörkblå. Näbben är kort, tunn och svart.1,2,3,5,6,7
Hane och hona ser nästan likadana ut för våra ögon. Hanen har mörkare och klarare blå färg, bredare halsband och mer vitt på pannan och i vingbandet, men skillnaderna är små. Blåmesarna själva har lättare för saken: de ser ultraviolett ljus betydligt bättre än vi, och den blå hjässan reflekterar mycket UV-ljus, olika mycket hos hanar och honor. Enligt BirdLife Västmanland signalerar starkare hanar på så vis bättre gener vid parbildningen.1,3,5,6
Årsungar går att skilja ut på sommaren genom att de har gult i stället för vitt på huvudet och gulare, mindre kontrastrika färger överlag. De börjar likna vuxna fåglar i september, efter höstens ruggning, men behåller vissa vingteckningar ända till maj eller juni året därpå.1,3,6
Utbredning och förekomst i Sverige
Blåmesen finns i så gott som hela landet, men glesare i norra Norrland. Den är vanlig i södra och mellersta Sverige och förekommer i viss mån även norrut. Det slutna häckningsområdet når till omkring 61 grader nordlig bredd, och längs kusten upp till 65 grader. Beståndet uppskattades till 774 000 par 2018, och arten är klassad som livskraftig.1,3
Utbredningen har flyttat sig norrut under de senaste decennierna, och expansionen har varit kraftig. Fågeln.se anger att området har vuxit betydligt norrut sedan 1985. BirdLife Sverige beskriver hur arten på sina håll numera häckar i fjällbjörkskog, en miljö där den var okänd för inte så länge sedan.1,3,4
Blåmesen är en partiell flyttfågel: en del rör på sig, andra stannar. Den genomsnittliga förflyttningen ligger kring åtta mil, och honorna flyttar oftare än hanarna. Vissa år förekommer invasionstendenser. Vintertid rör sig blåmesen över ganska stora områden, och ringmärkning vid en fågelmatning visar att det kan handla om uppemot ett hundratal individer trots att bara några få syns åt gången. I Västmanland ligger arten på plats 16 bland de femtio vanligaste fåglarna.1,4,5
I ett större perspektiv häckar blåmesen i tempererade och subarktiska delar av Europa och västra Asien samt i delar av Mellanöstern. Den saknas på Island och Malta. Det europeiska beståndet uppgår till omkring 20 till 44 miljoner par och ökade med 30 procent mellan 1980 och 2016. Globalt är arten klassad som livskraftig.5,6
Ekologi och häckning
Blåmesen hör hemma i löv- och blandskog, gärna med mycket ek, och trivs också i parker och trädgårdar. I ekrika skogar kan tätheten bli hög, som mest omkring 1,85 par per hektar.1,3,6
Boet läggs i ett naturligt trädhål eller ett gammalt hackspettshål, ibland i en bergsskreva, och blåmesen utvidgar inte hålet själv utan tar det som finns. Den tackar sällan nej till en holk. Hål högre upp på stammen med liten inflygningsöppning föredras, och en holk med 26 till 28 mm i öppning fungerar bra eftersom större konkurrenter då stängs ute. Själva boet byggs bara av honan, av mossa, ull, hår och några fjädrar, och arbetet tar mellan två och fjorton dagar.1,3,5
Kullen omfattar vanligen sex till fjorton vita ägg med rödaktiga fläckar, ofta sju eller åtta, och i extremfall har upp till 17 ägg noterats. Äggen är 14 till 18 mm långa och väger omkring ett gram. I Mellaneuropa börjar äggläggningen runt den 15 april. Blåmesen lägger normalt bara en kull per år, tidsatt så att den sammanfaller med när larverna kläcker.1,3,6,7
Det är honan som ruvar, medan hanen matar henne. Uppgifterna om ruvningstiden varierar mellan källorna, från 12 till 17 dagar. Ungarna kläcks inte samtidigt utan över två till tre dagar, och kläckningsframgången har rapporterats till mellan 82 och 92 procent. Ungarna stannar sedan 16 till 22 dagar i boet. Båda föräldrarna matar dem, tätast omkring dag 11 till 15, medan viktökningen är som störst dag 5 till 12.1,3,6
Sommarmaten är till största delen animalisk, ungefär 80 procent hos de vuxna fåglarna: fjärilar och deras larver, bladlöss, spindlar och steklar. Resten är frön, bär, knoppar och nektar. Boungarna får till mellan 45 och 91 procent fjärilslarver, och en enda kull sätter i sig flera tusen larver under de veckor föräldrarna matar den. Det gör holkuppsättning till effektiv biologisk bekämpning av insekter.1,4
Hur det går för kullen hänger tätt ihop med väder och insekttillgång, och därmed med skogen omkring boet. I ekskog blir över 80 procent av ungarna flygga, i granskog bara 31 procent.1
Vintertid går blåmesen på frön och fett: solrosfrön, hampfrön, jordnötter, talg och talgbollar, bröd, bär samt frön från björk och rönn. Till skillnad från talgoxen födosöker den sällan på marken.3,4,5
Av ungfåglarna överlever 38 procent sitt första år, och bland vuxna fåglar klarar sig 53 procent från ett år till nästa. En blåmes som nått häckningsålder lever i genomsnitt omkring tre år till. Den äldsta kända individen i världen blev 11 år och 7 månader och påträffades i Tjeckien.6
Förväxlingsarter
Bland våra mesar är blåmesen lätt att hålla isär från de andra. Den blå kalotten och de vita kinderna räcker som kännetecken, och storleken hjälper också till: talgoxen är betydligt större. Övriga mesar är antingen större eller har väsentligt annorlunda färgteckning, och tofsmesen skiljer sig genom sin tofs.1,2
Två närstående arter finns utanför Sverige. Azurmesen (Cyanistes cyanus) är en östligare art som hybridiserar med blåmes i europeiska Ryssland; hybriden kallas Pleskes mes och kan likna vilken som helst av föräldraarterna beroende på vilka drag den ärvt. Koboltmesen (Cyanistes teneriffae) räknades tidigare som en underart till blåmes men förs numera till en egen art, och den förekommer på Kanarieöarna och i Nordafrika.1,6
