Parus major
Talgoxen har upp till 40 sorters läten och sånger, och repertoaren varierar mellan olika individer. Det gör att även vana skådare kan luras: sången kan variera så mycket att den är svår att placera. Lätena skiljer sig också geografiskt, och i bullriga miljöer sjunger fåglarna oftare.
Alla läten och ljud för talgoxe →Utbredningskarta över var Talgoxe har observerats i Sverige.
Senaste dygnet
Talgoxen är den största mesen i Europa. Måtten skiljer sig något mellan olika uppgiftslämnare: längden anges till mellan 12,5 och 15 centimeter, och vikten ligger vanligen på 16 till 21 gram. Med sitt svartvita huvud, den gröna ryggen och den gula undersidan med ett svart band rakt ner över magen är den lätt att känna igen.1,2,3,5
I Sverige är talgoxen mycket vanlig och toppar listorna i nästan samtliga län. Den är en generalist som trivs i många miljöer och är väl anpassad till att leva nära människor. Namnet har använts sedan början av 1700-talet, och första ledet syftar på fågelns förkärlek för talg. Enligt en teori kommer efterledet från ordet hoxe, som skulle betyda glupsk.4
Hanen har blåsvart hjässa och svart nacke, strupe och haklapp, med vita kinder som lyser mot det svarta. Bröstet är klart citrongult med en svart mittrand som löper från haklappen ända ner till undergumpen. Ryggen är olivgrön, vingarna blågrå med ett vitt vingband, och stjärten blåaktigt grå med vita yttre spetsar.1,6
Honan ser likadan ut men i mattare färger. Haklappen är mindre intensivt svart och det svarta bandet över buken är smalare, ibland avbrutet. Hanen har alltså bredare svart slips, tydligast på buken, och intensivare gul färg än honan. Ungfåglarna påminner om honan men har blekt olivbruna nackar och halsar, gråaktig gump och gråare stjärt med otydligare vita spetsar.1,2,5,6
Talgoxen finns i hela Sverige och är en mycket vanlig mes i mellersta och södra delen av landet. Den lever i skogar, parker och trädgårdar, i de flesta biotoper, med löv- och blandskog som typiska miljöer, men är glesare i Norrlands inland och mot fjällen. I Västmanland ligger den på femte plats bland de vanligaste häckfåglarna. Hur talrik den är märks också i ringmärkningen: 709 884 individer märktes åren 1911 till 2008, vilket gör den till en av de vanligast ringmärkta fågelarterna i Sverige.1,2,4,5
Beståndet i Sverige har länge ökat, och trenden är fortsatt uppåtgående även om den är mindre brant än tidigare. Arten är i huvudsak stannfågel. De flesta talgoxar flyttar inte, men vid extremt hårda vintrar eller näringsbrist kan de röra sig kortare sträckor eller vissa år lämna landet. Somliga höstar kommer stora mängder talgoxar från Ryssland över Östersjön.1,2,5
I ett större perspektiv häckar arten i Europa, i västra, centrala och norra Asien samt i delar av Nordafrika. IUCN klassificerar den som livskraftig med stabil populationsutveckling, och världspopulationen uppskattas till mellan 423 och 683 miljoner vuxna individer.1
Talgoxen är hålhäckare och bygger vanligen i håligheter i träd, men också i husväggar, ventiler och bergväggar. Den flyttar gärna in i fågelholkar, och en liten holk passar både talgoxe, blåmes, nötväcka, entita och svartvit flugsnappare. Honan bygger boet av växtfibrer, gräs, mossa, hår, ull och fjädrar.1,2,4,6
Kullen består vanligen av fem till tolv ägg, som är vita med röda fläckar. Honan ruvar ensam i 12 till 15 dagar och matas då av hanen. Hon sitter hårt och väser om hon störs. Ungarna stannar 16 till 22 dagar i boet och blir självständiga åtta dagar efter att de blivit flygga. Andrakullar tenderar att vara mindre.1,2,6
Sommartid äter talgoxen framför allt insekter och spindlar som den plockar från löven, och under häckningen är proteinrika fjärilslarver den föda som föredras åt ungarna. En talgoxfamilj gör åt betydande mängder larver av småfjärilar. Vintertid utgörs ungefär 90 procent av födan av växtmaterial i form av bär och frön. Vid fågelbordet tar den solrosfrön, hampfrön och jordnötter, och den är förtjust i fett i olika former: talg, ister, fläskkant, margarin och fettbollar.1,4,6
Den är en händig fågel. Stora frön och byten öppnar den genom att hålla fast dem och hacka, och en hasselnöt tar ungefär 20 minuter. Innan ungarna matas slår den av huvudet på insekter och avlägsnar tarmarna ur larverna. Talgoxar har också lärt sig att öppna folielock på mjölkflaskor, något som först noterades 1921 och sedan spred sig snabbt. Det är inte svårt att göra en talgoxe så tam att den äter ur handen, och en handtam fågel som är van vid regelbunden matning kan lära sig att komma när man visslar.4,6
Sparvhök tar vuxna fåglar och ungar, där ungar från andrakullar löper högre risk. Bon kan plundras av större hackspett och småvessla. Om holkarna konkurrerar den med svartvit flugsnappare.6
Blåmesen är 10,5 till 12 centimeter och därmed märkbart mindre än talgoxen. Den har vitt huvud med ett svart ögonbrynsstreck och blå hjässa, alltså inget svartvitt huvudmönster. Sången inleds med höga toner och övergår i en snabb drill på jämn tonhöjd, som en inandad vissling, och det retade varningslätet låter titi-tjerr titi-tjerr.3
Svartmesen är 11 centimeter och den minsta mesarten. Den ser ut som en gråskalig talgoxe, och nyckelkännetecknet är den vita nackfläcken. Vingbandet är tydligt. Sången liknar talgoxens men går i snabbare tempo, ti-du-vii ti-du-viii. Svartmesen föredrar barrskog och håller sig ofta högt i träden.3
Övriga mesar saknar talgoxens gula undersida med svart mittstrimma. Entitan har brunaktig ton, liten strupfläck, blank hjässa och saknar vingband, och lockar med ett pitsia eller dededett som låter som en tveksam nysning. Talltitan är gråare än entitan, har större strupfläck, mattare hjässa och vitt vingband, och ett tydligt nasalt och gnälligt si si tää tää. Tofsmesen är 12 centimeter och har en tydlig tofs på hjässan. Stjärtmesen ser ut som en vit fluffig boll med mycket lång stjärt och rör sig i familjegrupper. Lappmesen är 13 centimeter med brun hjässa och utbredd strupfläck och hör hemma i Norrlands gammelskogar och fjällbjörkskog. Azurmesen är en extremt sällsynt gäst, helt vit och blå utan gult.3
Sällsynta hybrider har noterats mellan talgoxe och blåmes, svartmes och möjligen entita.6
Har du hittat fel i artikeln? Kontakta oss
Talgoxe är en fågel inom ordningen tättingar och familjen mesar. Den är vanlig i hela Europa, västra, centrala och norra Asien och delar av Nordafrika och förekommer i alla sorters skogslandskap. Den är vanligen stannfågel och de flesta talgoxar flyttar inte förutom under extremt hårda vintrar. Talgoxen är den mest utbredda arten i släktet Parus och dess taxonomi är komplicerad och omdiskuterad. Den är nära släkt med asiatiska arten grå talgoxe som tidigare behandlades som del av talgoxen. Denna urskiljs dock numera vanligen som en egen art.
En talgoxe är ungefär 12.5–14 cm lång och väger 16–21 gram.
Talgoxe väger ungefär 16–21 gram.
Flest observationer av talgoxe rapporteras i januari, baserat på svenska fågelskådares rapporter det senaste året.
Talgoxe bedöms som vanlig i Sverige. Graderingen bygger på var och hur ofta arten setts de senaste fem åren samt BirdLife Sveriges officiella artlista.
På kartan ovan ser du var talgoxe har observerats i Sverige de senaste 12 månaderna. Zooma in för att hitta platser nära dig.
