Poecile montanus
Om du vill veta om det är en talltita eller en entita du ser, så lyssna. Lätet skiljer de två arterna säkrast åt, eftersom dräkterna är så lika.
Alla läten och ljud för talltita →Utbredningskarta över var Talltita har observerats i Sverige.
Talltita är en liten fågel som tillhör familjen mesar. Fågeln är vida spridd i Europa utom i sydväst och vidare i norra Asien.
Senaste dygnet
Talltitan är en liten, knubbig mes med svart hjässa, svart haklapp och vita kinder. Den finns i nästan hela Sverige och stannar här året runt. Den trivs i barrskog och gräver gärna ut sitt eget bohål i murket trä.1,2
Arten har blivit mycket ovanligare sedan 1970-talet och räknas i dag som nära hotad i Sverige. Den är svår att skilja från entitan på utseendet, men lätena skiljer dem säkrast åt.1,2,4
Talltitan är 11–14 centimeter lång och väger 8–14 gram, så den är ungefär mellan blåmes och talgoxe i storlek. Du hittar inget gult, grönt eller blått i dräkten. Ryggen är gråbrun, buken ljus och kinderna vita, och det vita fortsätter bakåt som ett halsband.1,2,11
Hjässan och haklappen är svarta, och hjässan är matt, utan glans. Den svarta hättan är lång och räcker ner mot ryggen. Nacken är kraftig, och fågeln sägs därför ha tjurnacke. Undersidan har en beige ton och sidorna är tydligt rostbruna.1,2,9
På vingen syns ett ljust fält. Det kommer från ljusa kanter på armpennorna, alltså de inre vingpennorna. Hanar och honor ser likadana ut.7,9,11
Talltitan finns i nästan hela Sverige men saknas på Gotland, och på Öland lever den bara på norra delen. Den är talrikast i norr och vanligast i Norrland. De svenska fåglarna tillhör underarten borealis, som också kallas nordlig talltita. År 2018 uppskattades det svenska beståndet till 542 000 par.1,2,3
Antalet talltitor i Sverige har halverats sedan 1970-talet. Minskningen har varit störst i Götaland och Svealand, där bestånden ofta är splittrade, särskilt i trakter med ren granskog. Under 2000-talet har arten minskat med omkring 40 procent nedanför den fjällnära skogen, medan beståndet i fjällskogen är stabilt. På den svenska rödlistan från 2025 klassas talltitan som nära hotad, efter en minskning på omkring 17,5 procent under de senaste tio åren.1,6
En studie från Sveriges lantbruksuniversitet, publicerad 2014, pekade ut minskningen av små granar i skogen som huvudorsaken. Talltitan behöver den täta undervegetationen som skydd kring bo och födoplatser, och i öppna skogar blir det svårare för den att häcka och klara vintern. Tofsmesen lever i liknande skog men har inte minskat. Den konkurrerar bättre och tar de få bra boplatser som finns kvar.6
Andra hot är att skogarna delas upp i mindre bitar, att skog med flera trädskikt görs om till likformiga produktionsbestånd och att det finns för få klena, murkna högstubbar. Artens chanser förbättras om man lämnar kantzoner med flera skikt, sparar lövträd och undervegetation, skapar högstubbar genom att ringbarka träd och sätter upp mesholkar med ett ingångshål på ungefär 30 millimeter. Forskarna bakom studien från 2014 rekommenderar en mer naturanpassad och varierad röjning och gallring av ungskog.1,6
Utanför Sverige finns talltitan i stora delar av Europa, utom i sydväst, och vidare genom norra Asien. Globalt räknas arten som livskraftig, och världsbeståndet uppskattas till 175–253 miljoner könsmogna individer, ett antal som sakta minskar. I Storbritannien har arten minskat med 97 procent sedan 1967.2,9,10
Talltitan är stannfågel och lever i fasta par, ofta tillsammans med ett yngre par. Den håller sig helst i större sammanhängande barrskogar, både tallskog och granskog, där träden står i flera skikt och det finns gott om undervegetation. Den finns också i blandskog, och i fjälltrakterna häckar den även i björkskogen. Reviret är ganska stort, 10–20 hektar.1,2,3
Talltitan äter skalbaggar och andra insekter, fjärilslarver, spindlar och frön, bland annat granfrön, och även bär. Inför vintern gömmer den frön, ofta ett i taget i springor i barken. I ett enda revir kan tiotusentals frön ligga gömda.2,3
Boet ligger i ett hål som fågeln oftast hackar ut själv, i en murken stubbe eller ett mer eller mindre murket träd. Därför behöver den murkna högstubbar. I hålet bygger den en skål av mjukt material som päls, hår och träflis, ibland också fjädrar.1,2,9
Talltitan lägger en kull om året, vanligen sex till nio ägg. Äggen är vita med rödbruna prickar och fläckar, ofta samlade i den trubbiga änden. Honan ruvar ensam i ungefär två veckor. Båda föräldrarna matar ungarna, men bara honan håller dem varma. Ungarna matas i 16–19 dagar.2,9
De flesta talltitor lever inte länge. En fågel som klarar sitt första år lever oftast bara tre år, men den äldsta kända talltitan blev 11 år.9
Entitan är mycket lik talltitan. Dess hjässa är glänsande blåsvart, medan talltitans är matt. Entitan har ofta en mindre haklapp, är i regel mer brunaktig och saknar det ljusa fältet på vingen. Dessa skillnader syns inte alltid tydligt, så lätet är säkrare.2,5,7
Miljön kan ge en ledtråd, men den är inte säker. Talltitan lever typiskt i barrskog, medan entitan trivs i fuktig lövskog, ofta vid kärr, i strandskog och i större trädgårdar med buskar. Entitan saknas i stort sett norr om Dalälven.4,7
Lappmesen har en mörkt gråbrun hätta i stället för en svart, en varmbrun rygg och rostbruna sidor. Dess fjäderdräkt ser större och yvigare ut. I Sverige lever den främst i gamla, glesa barrskogar i norr, men även i fjällbjörkskogen.2,8
Tofsmesen är lätt att skilja från talltitan, eftersom den har en tofs på huvudet.5
Har du hittat fel i artikeln? Kontakta oss
En talltita är ungefär 11–14 cm lång och väger 10 gram.
Talltita har ett vingspann på ungefär 17–20.5 cm.
Talltita väger ungefär 10 gram.
Flest observationer av talltita rapporteras i januari, baserat på svenska fågelskådares rapporter det senaste året.
Talltita bedöms som vanlig i Sverige. Graderingen bygger på var och hur ofta arten setts de senaste fem åren samt BirdLife Sveriges officiella artlista.
På kartan ovan ser du var talltita har observerats i Sverige de senaste 12 månaderna. Zooma in för att hitta platser nära dig.
