Översikt
Gråhägern är den stora, långbenta fågeln som står orörlig vid vasskanten och ser ut att vänta på ingenting alls. Med utsträckt hals mäter den vanligen 85 till 102 centimeter, vingspannet ligger på 155 till 175 centimeter och vikten går upp mot 1,4 kilo. Uppgifterna om längden varierar något mellan olika sammanställningar, från 84 centimeter och uppåt, men storleksordningen är densamma: en fågel man ser på långt håll.1,2,3
Arten går också under namnen grå häger och vanlig häger. Den hör till familjen hägrar inom ordningen pelikanfåglar. Fyra underarter erkänns, och nominatformen förekommer i större delen av utbredningsområdet.1,2,3
Världsbeståndet uppskattas till någonstans mellan 790 000 och 3,7 miljoner individer, och arten är klassad som livskraftig av IUCN. Hur gammal en gråhäger kan bli råder det olika bud om: en uppgift anger upp till 20 år, en annan upp till 35 år.1,2,3
Utseende
Ovansidan och vingarna är grå, ibland beskrivna som askgrå, ibland som mörkgrå, medan undersidan är vit eller ljusgrå. Huvudet är vitt och vingarnas framkanter ljusa. Halsen är gråaktig och något ljusare än ryggen, med svarta fläckar som sitter i rader längs framsidan, som en streckad rand nedför halsen.1,2,3
Näbben är gul och formad som en dolk, lång och spetsig, och benen är gula och mycket långa. Halsen håller fågeln ofta krökt även när den står stilla.2,3
I luften är gråhägern lätt att känna igen. Halsen sträcks inte ut framåt utan dras in mot kroppen, och vingarna hålls svagt kupade. På vingknogarna syns vita fläckar, och vingslagen är djupa.1,2,3
Utbredning och förekomst i Sverige
Gråhägern häckar över ett stort område, från Azorerna i väster till trakter norr om polcirkeln.1
I Sverige finns den framför allt i den södra delen av landet. En sammanställning drar gränsen vid södra Värmland, södra Dalarna, Västmanland och Hälsingland, en annan anger utbredningen som Skåne upp till Jämtland och Ångermanland. Arten har spridit sig norrut sedan 1950-talet.1,2
Det svenska beståndet uppskattas till omkring 14 000 häckande individer.1
Merparten av populationen flyttar, men fåglarna i södra Sverige stannar över vintern. Höstflyttningen går egentligen bara så långt som det behövs för att hitta öppet vatten. Blir vintern hård tvingas fåglarna vidare, och då kan de hamna i Danmark, Holland, Belgien, södra Spanien eller Nordafrika.1,2
Ekologi och häckning
Fisk är stommen i födan. Utöver det tar gråhägern grodor, vatteninsekter, maskar, sorkar och möss, och den är noterad för kräldjur och ormar, mindre däggdjur och fåglar. Det finns observationer av gråhägrar som tagit både flygande fåglar och kaniner, så matsedeln är bredare än vad namnet fiskätare antyder.1,2,3
Jaktmetoden är den man ser på bilder: fågeln står blickstilla i vattnet och snappar sedan snabbt upp fisken. Tålamodet är hela tekniken.1
Gråhägern häckar helst i sällskap, i kolonier som kan vara små eller räkna 50 till 100 par. Boet byggs oftast högt uppe i ett träd, men lägre buskar duger, liksom vassen, och i sällsynta fall läggs det på marken.1,2
Kullen omfattar i genomsnitt tre till fem ägg, normalt fem, och i undantagsfall så många som tio. Äggen är blåaktigt gröna och saknar fläckar. Båda föräldrarna ruvar, och det tar 25 till 28 dygn.1,2
Ungarna sköts av båda föräldrarna och blir flygga efter ungefär 42 till 45 dygn. I praktiken blir i genomsnitt tre ungar per bo flygfärdiga, och av dem överlever bara omkring 67 procent sitt första levnadsår.1,2
Förväxlingsarter
Trana kan förväxlas med gråhäger. Skillnaden syns tydligast i flykten: tranan håller halsen rak framför sig, medan hägern drar in den i ett S. Tranor sitter dessutom sällan i träd.2
I flykten kan gråhägern också tas för en stor rovfågel, till exempel havsörn. Där hjälper samma kännetecken: den indragna S-formade halsen och de djupa vingslagen.3
Ägretthägern är ungefär lika lång, 85 till 100 centimeter, men helvit i stället för grå, smalare, mer långhalsad och med något mindre vingspann, 143 till 169 centimeter. Vikten ligger kring 950 gram. Utanför häckningstid har den gul näbb och svarta ben. Lätet är ett högljutt kraxande som brukar skrivas krrrk. I Sverige var den länge en sällsynt gäst, men den första säkerställda lyckade häckningen skedde 2012 vid Storsund på Gotland, och huvudpopulationen finns nu i Kalmarsund med kolonier även på Gotland och i Östergötland. Beståndet uppskattas till cirka 320 reproduktiva individer, med intervallet 240 till 400, och arten är nedgraderad från sårbar till nära hotad på den svenska rödlistan.4
Purpurhägern är något mindre, cirka 80 till 90 centimeter med ett vingspann på 120 till 150 centimeter och en vikt på 0,5 till 1,3 kilo. Vuxna fåglar har en mörkare röd till brun fjäderdräkt och mörkare grå rygg, och den gula näbben är smalare än gråhägerns. Lätet i flykten är ett enstavigt, strävt krrek som låter rakare, dovare och kortare än gråhägerns kah-ährk. I Sverige är den en sällsynt gäst med 44 fynd fram till och med 2022, det första redan den 18 april 1853 i Östra Torp i Skåne.5
