Ardea alba
Ägretthägern är ingen pratsam fågel. Oftast är den tyst, och den som ser en ensam ägretthäger stå och vakta på grunt vatten får sällan höra något alls.
Alla läten och ljud för ägretthäger →Utbredningskarta över var Ägretthäger har observerats i Sverige.
Ägretthäger är en fågel som tillhör familjen hägrar (Ardeidae).
Senaste dygnet
Ägretthägern är en stor, helvit häger som kan bli upp till en meter hög. Längden ligger på 85 till 100 centimeter och vingbredden på 143 till 169 centimeter, så det är en fågel som syns på långt håll ute på en strandäng eller vid en vassrik sjökant.2,3
Det vetenskapliga namnet Ardea alba betyder helt enkelt vit häger. Det svenska namnet kommer från de långa prydnadsfjädrar på ryggen som kallas ägretter och som fågeln får i häckningsdräkt.2,3
I Sverige är arten en nykomling. Den första konstaterade lyckade häckningen skedde 2012, och sedan dess har beståndet vuxit. I rödlistan 2025 är ägretthägern klassad som Nära hotad, NT°, medan den globalt räknas som Livskraftig.1,2
Fjäderdräkten är helvit i alla dräkter, året runt. Vikten ligger kring 950 gram. Hanar och honor ser likadana ut, och ungfåglar liknar de vuxna fåglarnas vinterdräkt.2,6
Utanför häckningstiden har fågeln gul näbb, olivgul naken ansiktshud, gul iris och svarta ben med en gulaktig ton på den övre delen. I häckningsdräkt mörknar näbben, och på ryggen växer de långa ägretterna ut. En gul näbb tyder alltså på en fågel som inte häckar eller på en ung fågel, medan mycket svart på näbben hör häckningsdräkten till.2,4,6
Ett bra kännetecken på nära håll är munvinkeln, som sträcker sig långt bakom ögat. I flykten drar ägretthägern in halsen mot kroppen och flyger långsamt, precis som andra hägrar. Storkar, tranor, ibisar och skedstorkar flyger i stället med utsträckt hals. På marken går den med halsen utsträckt och vingarna tätt intill kroppen.6
Arten häckar i tropiska och varmtempererade områden i stora delar av världen, och de nordliga bestånden flyttar söderut på vintern. Fyra underarter erkänns, och den som förekommer hos oss heter Ardea alba alba och finns i Europa och det övriga palearktiska området. I Europa är ägretthägern vanligare i öster, och de största kontinentala bestånden finns i Ryssland, Vitryssland och Ukraina.1,2,3,6
Under senare år har arten flyttat fram sina positioner norrut i Europa. I Norden var den historiskt sällsynt, men den häckar nu i Sverige sedan 2012, i Danmark sedan 2014 och i Finland sedan 2018.6
Hos oss var ägretthägern tidigare en sällsynt men regelbunden gäst, sedd i samtliga landskap. För 10 till 15 år sedan var den en stor raritet i Sverige. Den första konstaterade lyckade häckningen ägde rum 2012 vid Storsund på östra Gotland.2,5
Huvuddelen av det svenska beståndet finns i dag i Kalmarsund, men kolonier finns också på Gotland och i Östergötland vid Tåkern. Enstaka häckningar och mindre kolonier har konstaterats i Blekinge, Västergötland och Uppland. Antalet reproduktiva individer skattas till 320, med intervallet 240 till 400, och förekomstarean till 136 kvadratkilometer. Populationen är ökande, och arten räknas numera som bofast och reproducerande i Sverige efter en spontan invandring.1
Den låga populationsstorleken gör i sig att arten uppfyller kriterierna för Sårbar. Eftersom ägretthägern ökar kraftigt i södra och sydöstra Östersjöområdet och kan invandra från kringliggande länder bedöms utdöenderisken vara lägre, och kategorin har justerats till Nära hotad. Arten är fridlyst enligt 4 § artskyddsförordningen och står i fågeldirektivets bilaga 1.1
I augusti 2023 rapporterades rekordhöga antal. Vid Kvismaren i Närke sågs 47 exemplar den 21 augusti och vid Tysslingen 25 exemplar den 20 augusti. Sammanlagt rörde det sig om tusentals ägretthägrar i Götaland och Svealand, och fåglar sågs även långt upp i Norrland. Intensiv nederbörd hade skapat exceptionellt stora våtmarker att söka föda i, samtidigt som torrt väder och uttorkade våtmarker i Sydeuropa kan ha bidragit till att fåglarna sökte sig norrut.4
Var kommer då gästerna ifrån? Ringmärkta individer som lästs av under senare år kom samtliga från Baltikum, från Litauen och Lettland.4
Ökningen har fortsatt. Lördagen den 14 september 2024 räknades 350 individer vid Hornborgasjön i Västergötland, ett nytt svenskt rekord och en fördubbling av det tidigare högsta antalet i samma område.5
Sötvatten och våtmark har stor betydelse för arten, medan brackvatten, havsstrand och skog också har betydelse. Sötvattensstranden är den viktigaste biotopen, och havsstrand och småvatten utnyttjas. Ägretthägern är en djurätare.1
Den jagar på grunt vatten och i torrare miljöer, och spetsar bytet med den långa, spetsiga näbben. På matsedeln står fisk, grodor och andra groddjur, möss, ormar, kräftor, vattenlevande insekter och gräshoppor.2,3,6
Häckningen sker kolonivis i träd nära större sjöar med vassbälten eller andra vidsträckta våtmarker. Boet är en plattform av kvistar som fodras med växtmaterial, och det placeras vanligen på 3 till 13 meters höjd. Bon i buskar eller träd nära vatten förekommer också.2,3,6
Kullen består av tre till fem ägg. Båda föräldrarna ruvar, i ungefär fyra veckor, och ungarna är flygga efter 40 till 50 dagar. Även ungarna sköts av båda föräldrarna. Fåglarna häckar första gången vid två till tre års ålder och bildar monogama par varje säsong.2,3,6
Markavvattning anges ha viss negativ effekt på arten. Historiskt var jakten på ägretterna det stora hotet: miljontals ägretthägrar dödades för sina prydnadsfjädrar till hattmodet under 1800-talet, och handeln upphörde först i början av 1900-talet.1,2
Silkeshägern är den andra helvita hägern som ses i Sverige, en sällsynt men regelbunden gäst med flera fynd årligen. Den är klart mindre, 55 till 65 centimeter lång med 88 till 106 centimeters vingspann och en vikt på 350 till 550 gram. Näbben är svart, lång och smal, och de svarta benen kontrasterar mot gula fötter. I häckningsdräkt får den två långa nackplymer samt förlängda fjädrar på rygg och bröst. Kombinationen liten storlek, svart näbb och gula fötter räcker för att skilja den från de större hägrarna. Ägretthägern har gul näbb utanför häckningstiden och saknar gula fötter.6,7
Gråhägern är ungefär lika stor, 85 till 102 centimeter lång med ett vingspann på 155 till 175 centimeter, men färgteckningen är en helt annan. Ovansidan är askgrå, skuldrorna har förlängda ljusgrå fjädrar, vingpennorna är gråsvarta och vingens framkant, huvudet och strupen är vita. Hjässan och den långa nacktofsen är svarta. En gråhäger är alltså aldrig helvit. Den är också långt mycket vanligare hos oss, med ett bestånd som uppskattas till 14 000 häckande individer.6,8
Flyktbilden hjälper inte till att skilja de två åt. Även gråhägern drar in huvudet intill kroppen i flykten, vilket ger den en högbröstad profil. Det är färgen och de bara delarna man ska titta på.6,8
Har du hittat fel i artikeln? Kontakta oss
En ägretthäger är ungefär 85–100 cm lång och väger 950 gram.
Ägretthäger har ett vingspann på ungefär 143–169 cm.
Ägretthäger väger ungefär 950 gram.
Flest observationer av ägretthäger rapporteras i augusti, baserat på svenska fågelskådares rapporter det senaste året.
Ägretthäger bedöms som vanlig i Sverige. Graderingen bygger på var och hur ofta arten setts de senaste fem åren samt BirdLife Sveriges officiella artlista.
På kartan ovan ser du var ägretthäger har observerats i Sverige de senaste 12 månaderna. Zooma in för att hitta platser nära dig.
