Översikt
Gransångaren är en liten sångare på 10 till 12 centimeter som väger omkring 7 gram. Den är matt brungrön och ser ganska anonym ut, och den rör sig rastlöst genom träd och buskar när den letar insekter. Sången hör enligt Natursidan till de allra enklaste att lära sig, och det är ofta så man får kontakt med fågeln, genom örat snarare än genom kikaren.1,3,7
I Sverige förekommer arten numera över större delen av landet, från Skåne till Norrbotten. Den hör till de arter som det har gått bäst för under den senaste tioårsperioden enligt Svensk Fågeltaxering. De första fåglarna hörs redan i mars, medan flertalet kommer i april och maj.1,2,4
Utseende
Längden är 10 till 12 centimeter. Hanarna väger 7 till 8 gram och honorna 6 till 7 gram. Ovansidan är matt brungrön och undersidan benvit med gulaktig ton på sidorna. Över ögat finns ett kort, vitaktigt streck som knappt syns på håll. Benen är mörka och näbben smal och mörk. Vingspetsen är kort, det vill säga att de yttre vingpennorna sticker ut bara en bit bortom de innersta, något som fågelskådare kallar kort handpenneprojektion.1,2,5
Ett bra kännetecken i fält är rörelsemönstret. RSPB beskriver gransångaren som en liten olivbrun sångare som snabbt rör sig genom träd och buskar med ett karakteristiskt stjärtviftande.7
Dräkten ändrar sig under året. Genom slitage blir den mattare och brunare, medan nyruggade fåglar har ljusare och grönare ovansida. Efter häckningen ruggar fågeln fullständigt innan den flyttar. Den sibiriska underarten tristis avviker tydligt: den är grå eller brunaktig ovan och vitaktig undertill, med bara lite gult i dräkten.1,5
Utbredning och förekomst i Sverige
Arten häckar i Europa och Asien österut till östra Sibirien och norrut till omkring 70 grader nord, med isolerade bestånd i nordvästra Afrika, Turkiet och Iran. Vintern tillbringas i västra och södra Europa, i Medelhavsområdet och delvis söder om Sahara. Engelska Wikipedia anger övervintring i södra och västra Europa, södra Asien och Nordafrika.1,5
I Sverige är gransångaren ganska allmän i barrskogsområden i den norra delen av landet, och den finns i stort sett i hela landet. Två underarter förekommer. Den nordliga, abietinus, är vanligast i norra Svealand och norrut. Den sydliga, collybita, har enligt Fågeln.se varit etablerad i Sverige sedan 1970-talet och sprider sig norrut.1,2
Uppgifterna om hur många fåglarna är skiljer sig åt mellan källorna. Svenska Wikipedia anger för 2018 omkring 213 000 par av det sydliga beståndet och 339 000 par av det nordliga, medan Fågeln.se uppskattar det svenska beståndet till cirka 800 000 par enligt en uppgift från början av 2020-talet. Att det går uppåt är källorna däremot överens om: svenska Wikipedia anger en ökning på minst 123 procent de senaste tio åren, och Svensk Fågeltaxering räknar den sydliga underarten som en vinnare sedan 1975 och båda underarterna bland dem som det gått bäst för under den senaste tioårsperioden. Mildare vintrar gynnar den sydliga underarten, som har expanderat norrut.1,2,4
Flyttningen följer ett tydligt mönster. De första fåglarna kommer i mars och flertalet i april och maj, medan de flesta lämnar landet i september och oktober, söderut mot södra Europa och norra Afrika. Enligt Svensk Fågeltaxering anländer gransångaren numera mer än en vecka tidigare än för omkring 40 år sedan. Globalt kategoriseras arten som livskraftig.1,2,4,5
Ekologi och häckning
Gransångaren håller till i öppna skogsmarker med några högre träd, vanligen minst 5 meter höga, och med skydd på marken för bobygget. Undervegetationen är en öppen, sparsam till medeltät blandning av gräs, örnbräken, nässlor eller liknande växter. Kärnreviret är vanligen omkring 20 meter tvärsöver och försvaras häftigt mot andra hanar.1
Honan bygger redet på eller nära marken på en gömd plats, i björnbär och hallon, i nässlor eller i annan tät låg vegetation. Boet är välvt och har ingången på sidan. Ett genomsnittligt rede är 12,5 centimeter högt och 11 centimeter tvärsöver.1,5
Kullen är i genomsnitt fem till sex ägg, med en variation mellan två och sju. Äggen är gräddvita med små rödaktiga, lila eller svartaktiga prickar och mäter ungefär 1,5 gånger 1,2 centimeter. Honan ruvar i 13 till 14 dagar. Ungarna blir flygga 14 till 15 dagar efter kläckningen, och enligt Fågeln.se följer sedan ytterligare tre till fyra veckors omvårdnad. I den norra delen av utbredningsområdet läggs en kull, i centrala och södra områden vanligen två.1,2,5
Födan är insekter. Fågeln rör sig rastlöst för att fånga bytena och har belagts ta insekter, mestadels tvåvingar, från över 50 familjer. Den tar också ägg och larver av fjärilar och malar, särskilt frostfjärilar, samt spindlar, och på hösten ibland bär. RSPB beskriver att den plockar insekter ur träden eller fångar dem i flykten. Behovet uppskattas till ungefär en tredjedel av kroppsvikten i insekter per dag.1,5,7
Ägg, ungar och nyligen flygga ungar tas av hermelin, vessla och kråkfåglar, och vuxna fåglar jagas av rovfåglar, särskilt sparvhök. Arten är också värd för boparasiterande gökar. Vuxna fåglar på tre till fyra år noteras regelbundet, och den högsta registrerade åldern är över sju år.5
Förväxlingsarter
Lövsångaren är den art som ligger närmast till hands att blanda ihop gransångaren med. Gransångaren har mörkare ovansida, kort handpenneprojektion, gråvit undersida, knappt synbart ögonbrynsstreck, mörkare näbb och helmörka ben. Lövsångaren ser slätare och ljusare ut och har i allmänhet bleka ben. Svenska Wikipedias artikel om lövsångare beskriver den som ljust gröngul med kraftigt markerat ljusgult ögonbrynsstreck, brunskära eller mörkare bruna ben och en handpenneprojektion som är ungefär lika lång som tertiallängden, alltså lång där gransångarens är kort.1,2,6
Lätet skiljer dem åt tydligare än utseendet. Natursidan skriver att lövsångaren har en helt annan sång, och svenska Wikipedia beskriver den som mjuk och vemodig, inledd med höga toner och avrundad med en fallande strof. Lövsångarens lockläte är ett mjukt tvåstavigt uppåtvisslande huit med betoning på första stavelsen.3,6
Två andra förväxlingsrisker finns. Bergsångaren kan förväxlas med den östliga underarten tristis, men bergsångaren har otecknat ansikte och grönt på vingarna. Iberisk gransångare är svårare: huvudutmaningen är att skilja tystlåtna fåglar av nominatformen från iberisk gransångare i fält.1
